Hemma hos familjen knölsvan

Jag hade länge planerat att kolla in hur det gått för knölsvansfamiljen vid Råstasjön och fick äntligen en chans. Jag gav mej iväg i god tid före soluppgången. Kanske lite väl tidigt...När jag parkerat vid tennishallen bakom Råstasjön var det fortfarande väldigt mörkt på gångvägen ner mot sjön.

Jag stannade till en stund och tog några bilder i skenet av lyktorna. Det var fint och stillsamt fast man kunde höra staden vakna runtomkring. 

När jag kom ut på promenadvägen runt sjön tog jag ett fem bilder i stående format för detta panorama. Det är vyn mot Friends, nej fel, Strawberry arena. Solen är på väg men inte riktigt än.

Jag promenerade vidare...Ljuset tilltar sakta och det simmar en och annan fågel på vattnet. Sothönsen är i alla fall vakna. Jag spanar efter knölsvanar...

Där är de! Jag kan räkna till åtta på kamerans display plus en vuxen individ som inte är med på denna bild. De har inte vaknat ännu och befinner sej på andra sidan sjön i förhållande till min position. Jag fortsätter promenaden, de är ca 1,5 km bort. När jag når dit är de förstås inte kvar...

Jag kommer tillbaka till samma ställe och tar fem bilder till för ett nytt panorama. Solen kommer snart att gå upp.

Några hundra meter senare får jag syn på dem. Hela familjen har precis nått favoritplatsen där en mjuk stenhäll sluttar ner mot vattnet. Jag räknar vimlet av grå halsar och får det till åtta, plus två helvita individer.

Den här bilden tog jag 24 juli på samma ställe. Då var de åtta ungfåglarna fortfarande duniga och redan då såg det förstås hoppfullt ut att de skulle klara hela kullen även detta år. 

Nu vet jag att så är fallet. Knölsvansparet vid Råstasjön har återigen lyckats med en kull på åtta ungar. Jag byter från 100-500 zoomen till 16-35 mm och hukar mej mitt i den stora svanfamiljen.

Solen har gått upp och bjuder på morgonljus, även om det inte är så spektakulärt på denna plats. Jag sitter på huk bland svanarna som gör morgontoalett. 

Med 16 mm kan jag nästan klappa den vuxna svanen på stjärten och hen tittar på mej en kort stund. Men det här är det snällaste svanparet jag någonsin mött och den vuxna fågeln bryr sej egentligen inte alls om min närvaro. 

Det är precis som jag har upplevt tidigare. Jag får sitta mitt i familjen som ägnar det mesta tiden åt att putsa sej. Emellanåt för de en lågmäld kommunikation av mjuka kvittrande (från ungarna tror jag) i kombination med resta halsar. De har koll på varandra på ett artigt sätt. Lågmälda för att vara så stora. 

En efter en bäddar de ner sej för att sova frukost och jag lämnar dem efter ett fint möte. Det blev förstås betydligt fler bilder och de kanske kommer i ett senare inlägg. 

Hälsningar Lena

Knölsvansfamiljen, en uppdatering

För en tid sedan gjorde jag en tur till Råstasjön för att bl a kolla hur det gått för familjen knölsvan som jag skrev om i ett tidigare inlägg (här). Till min stora glädje har alla åtta ungar klarat sej så här långt. 

De börjar nu likna svanar och är ungefär lika stora som vitkindade gäss, men de har fortfarande mycket dun på kroppen. Solen strålade från en blå himmel och från fel håll när jag först träffade på svanfamiljen. Jag tog en promenad runt sjön och fotade sländor mm.

Jag såg sedan att svanfamiljen intagit ett av sina favoritställen, på andra sidan sjön. Notera mannen till höger med telefonen. Det var många som stannade och tog bilder på dem och de höll ett bra avstånd, fast svanföräldrarna är mycket lugna. 

Jag gick bort till dem och det pågick förstås putsning. Har man över 30 000 fjädrar finns det mycket att sköta om. Med 100-500 mm på kameran kan jag iaktta dem på lite avstånd. De tar dock ingen som helst notis om att jag är där.

Ungarna tycks veta vad de ska göra...

Jag spanar på dem genom några små buskar och ser att de börjar komma till ro.

De är ju fortfarande bara ungar och nu somnar de en efter en. Med närheten till Strawberry Arena (fd Friends) har dessa ungar fått "uppleva" både Taylor Swift och Bruce Springsteen i sommar. Föräldrarna är luttrade storstadssvanar.

Båda föräldrarna är i närheten, men den andra passar på att bada.

Den har en skön badteknik, men lyckas aldrig komma under vatten med hela kroppen samtidigt. En annan taktik är att slå runt åt sidan... 

...och så flaxas det en hel del.

Badet avslutas förstås med några kraftiga vingslag och vattnet yr runt den stora fågeln.

Den simmar sedan in till viloplatsen där ungarna yrvaket tittar upp.

Familjen är komplett och nu kan alla vila middag. 

Det är andra gången som jag har dokumenterat att knölsvansparet lyckas med åtta ungar vid Råstasjön. Jag kommer att följa upp dem minst en gång till, senare under hösten. Men har de blivit så här pass stora finns det ju hopp om att alla kan bli flygfärdiga innan det blir vinter.

En sista vy över Råstasjön innan jag åkte vidare. 

Hälsningar Lena

Bråda tider för familjen Knölsvan

Vid Råstasjön har knölsvansparet fått åtta grå dunbollar i år. Här har de precis kommit upp efter en simtur. Om någon räknar ser ni kanske att det bara är sju...

Nummer åtta har åkt snålskjuts på en av föräldrarna, som för övrigt är de snällaste svanar jag någonsin stött på. Jag sitter bara några meter från dem och svanen tar ingen som helst notis om min närvaro. De är väldigt vana vid människor och det verkar dessutom som att svanarna får vara ifred, för de upplever inte folk som ett hot, ens mot ungarna.

Den lilla har tydligen bestämt sej för att sova middag på den trygga och mjuka ryggen på sin förälder.

Men nej, det går inte för sej. Den blir purrad och mjukt med bestämt nedföst på marken till sina syskon. 

Efter en kort stunds putsande, som inte såg ut att göra så mycket skillnad på det blöta dunet, somnar de in en efter en.

En och annan person som promenerar förbi stannar och tar några bilder med telefonen. Inga problem tycker den stolta föräldern, som inte yttrar ett enda väs.

När jag en passerar platsen senare är hela familjen samlad och ute på vattnet. Ungarna måste ju lära sej att äta. Det häckar skrattmåsar på ön bakom svanarna och till vänster kan man skymta en mås. 

Skrattmåsen tycker att svanarna är för nära boet och ger sej ut för att skrämma iväg dem. 

Den attackerar en av de vuxna svanara från luften, men vad bryr sej en svan om något så larvigt som en skrattmås. 

Svanen böjer bara på halsen när måsen gör ett utfall och familjen flyttar sej inte en tum. Här finns det fina vattenväxter så de stannar.

Skrattmåsen försöker igen men det händer inget och den får ge sej. Svanarna är ju inte intresserade av måsens bo. "Life goes on" vid Råstasjön och vi får se hur många av svanungarna som klarar sej. Det har hänt tidigare att de klarat åtta småttingar till flygfärdiga, fullstora svanar.

Hälsningar Lena

Tofsvipor

Trots att det inte var särskilt bra väder kände jag för att åka ut en tur sent annandag påsk, om inte annat för att få lite frisk luft. Här uppstod ett intressant möte eftersom jag ville passera på spången. Nu gick det bra och svanarna blev inte alltför störda.

En bit längre fram uppstod ett väldigt väsen bakom vasstråna när dessa två inte kunde samsas i samma pöl.

Jag kom fram till ett stort stängslat område där det numera är en kombination av våtmark och sjö, senare kommer det att beta köttdjur och bufflar här. Det fanns inte så mycket att se vid första anblicken. En kaja landade på en stolpe och jag konstaterade att "den friska luften" som jag önskat blåste isande kallt från sidan. 

En ensam tofsvipa gick omkring i lervällingen ganska nära...men jag hörde flera. Deras ljud går inte att ta miste på. 

Det var två stycken som höll på med någon slags exalterad parflygning. Fulla av vårkänslor får man anta.

De böljade fram över den molntunga himlen och gjorde häftiga dyk emellanåt. Avståndet var dock långt och det är inte så kul med en gråvit himmel i bakgrunden.

Det fanns fler tofsvipor och det är en större utmaning att fånga dem flygande mot en varierad bakgrund med terräng, buskar och träd. En utmaning även för kamerans autofokus att hänga med. Jag hade den inställd på långsam seriebildtagning (12 bilder/s), för att det inte skulle bli så sanslöst många bilder. Det visade sej vara ganska lagom för tofsvipor i flykt. Sedan var det bara att montera ihop flygserierna.

Bilden består alltså av lika många bilder som det är tofsvipor.

Ibland gick det lite långsammare längs marken.

För det mesta lyckades kamerans autofokus hålla fåglarna i någorlunda fokus genom en serie på 8-10 ibland 12 bilder. Men det fungerade inte alltid att lägga ihop dem.

En serie på 1/2 sekund. Det går undan med tofsvipor. Inställningar i övrigt var 500 mm, f/7,1, 1/2500s och ISO 4000.

I morgon är det fredag, och det ska komma snö...

Hälsningar Lena

Svanar dyker inte men svanungar gör det.

Det var bråda dagar vid Råstasjön och ungar av olika arter turades om att vara de sötaste.

Här är det i alla fall några som kommer att få ett skrovmål. Om de nu är stora nog att de kan svälja den fisken...

Kolla så kaxig doppingen ser ut med den middagsfisken i näbben. Jag har sett bilder då de tagit betydligt större fiskar, men jag har inte själv lyckats fånga det.

Det var dock inte de här två som skulle få ta del av den fisken. Stor besvikelse tycker jag att man kan se. Det var inte rätt ungar.

De fick minsann ligga kvar och vänta på sina egna föräldrar.

Råstasjöns svanpar har fått ungar och lyckats bättre i år än förra året, då det blev översvämning i boet. Nu såg jag minst sex grå dunbollar och de simmade runt på egen hand när jag hittade dem (föräldrarna låg på land och sov middag). Ungen vet redan nu att det finns mat under ytan men den har inte så lång hals som sina föräldrar, så det är svårt att komma åt maten.

Vuxna svanar dyker inte, de har långa halsar och sträcker sej bara efter maten. De här småttingarna får dock ta till alla sätt de kan för att få i sej mat t ex dyka. De börjar med ett spaningssim...

...sedan ner med huvudet och upp med rumpan...

...och så simmar den allt den kan med sina små simfötter.

Det blir ett väldigt vispande för den lilla ungen är förstås lätt som en kork.

Den simmar i alla fall på så länge den orkar.

Efter en stund flyter den upp på ytan och det är oklart om den ens hittade något att äta. 

Jobbigt var det också. 

Efter en stunds dykande går den upp på land för att vila och då kan den ju passa på och äta lite av det gröna där istället.

Men de vill helt klart hellre ha de där snaskigare vattenväxterna under ytan som är så jobbiga att plocka upp.

Hälsningar Lena