Det finns honor också

En lördag tog jag tåget till huvudstaden för att uträtta några ärenden och jag hade en kamera med mej, men huvudsyftet var inte att fotografera. Det blev inte heller så många bilder men jag fastnade för detta betonglejon i Kungsträdgården. Det finns ganska gott om dem i Stockholms innerstad. Pampiga lejon med stor man, dvs lejonhannar. Jag har sett dem många gånger förut och de av er som varit i Stockholm på senare tid har antagligen också sett dem. 

MEN, till min stora förtjusning hittade jag också en hona. Finns det lejonhannar borde det rimligtvis också finna honor och det verkar som att någon i den stora staden har tänkt till och fixat just detta. Den här hittade jag i kanten av Kungsträdgården. Jag har inte en aning om hur många det finns och var de är placerade, men jag ska hålla utkik på min nästa resa till huvudstaden.  

Hälsningar Lena

Det finns olika sätt att ta sej vatten över huvudet

Efter fotofika och besöket på Uppsala fotografiska sällskaps utställning i lördags gick jag mot Uppsala centrum. Jag hade bytt till 100-500 mm på kameran för jag var på väg mot en plats där råkorna brukar hålla till. Jag kom dock inte längre än till Dombron över Fyrisån, vid Upplandsmuseet. Här brukar man kunna se en strömstare men det kunde jag bara glömma. Det var enormt tryck på vattnet och två personer klev precis i sina kajaker när jag kom till bron. Det här kunde kanske bli spännande...   

Först ut i det våldsamt strömmande vattnet var en man. Han styrde rakt mot den kraftigaste vattenkaskaden och fick definitivt vatten över huvudet. 

Jag funderar lite över hur det här känns...Han såg ut att vara klädd i torrdräkt så blöt blir han nog inte, men känslan av att fångas upp helt av vattnets krafter är antagligen kittlande eller, för den oinvigde landkrabban, fullkomligt skräckinjagande med paniken i hasorna.   

Den här killen har gjort detta förut och kommer ut ur skummet på rätt köl med vattnet skummande kring kajaken. Han styr sedan in galant vid kanten, i skydd bakom ett hus i en ficka där det är nästan helt stilla. 

Det är dax för nästa kanotist och hon styr rakt mot det kraftigaste vattenströmmarna utan att tveka. Om ni förstorar denna bild kan ni se att hon har en klämma runt näsan, för att inte få kallsupar kan man anta. 

Förstorar ni denna bild kan ni se hennes ansiktsuttryck i det här läget. Hon var dock inte medveten om att jag fotograferade. 

Här var det antagligen skönt att ha en näsklämma...

Hon kom galant genom den stora vattenpuckeln och nu ser det ju ganska lugnt ut...

...men hon sugs ner och kajaken ser ut att välta...

...jag håller andan för kajaken ligger på sidan, men hon grejar det galant... 

...och vänder upp mot strömmen. Full kontroll, hon har också gjort detta några gånger förut. 

Hon ser rätt nöjd ut när hon styr ner mot sin partner...

...och "sladdare in" i den skyddade fickan som finns bakom huset som står närmast bron. De hämtar andan tillsammans och ger sej sedan ut i strömmen för vidare färd på Fyrisån genom Uppsala. 

Hej så länge,

Lena

Fotofika på Fågelsången

Fotofikat började här. Frågan är bara vad man ska välja och varför måste alla godsakerna vara så stora? De börjar mer och mer anta amerikanska mått, fast det är klassiska svenska bakverk som t ex kanelbullar. 

Rauni blev så här glad när vi dök upp för hon trodde det var 10:00 och hade gett upp hoppet när klockan började närma sej 10:30. Lustigt nog är semlan ett bakverk som finns i olika storlekar. Här en halvstor sådan eller den kanske kallas kaffesemla då? 

Anders och jag bestämde oss ganska snabbt för en tefatsstor chokladkaka som vi delade på.

Eller så kan man välja bort sötsakerna och ta en smörgås. Den här är väldigt god med en fyllning av avocado, soltorkade tomater, rödlök mm. 

Anders hade förstås sin Sony A7RV med sej...

...vars skärm går att vinkla på hur många olika sätt som helst. 

Mycket överraskande dök Martin upp när vi fikat en stund. Han tvekade inte över de fullstora semlorna. Ingen kunde riktigt minnas när han varit med på en fotofika i Uppsala senast...Mycket trevligt var det i alla fall. 

Så har jag också till slut rett ut "problemet" med Gunnar och Gunnar. De är med på fotofika ibland men det var länge sedan båda var mer samtidigt och fikastunderna i Uppsala har ju varit ganska sporadiska på senare år. Det är två män i ungefär samma ålder, med ungefär lika mycket hår, liknande kroppsbyggnad, väldigt snarlika glasögon och båda heter Gunnar,  Wesley respektive Staland. De har helt olika profilbild på FS så ingen kanske förstår dilemmat, men jag har haft pinsamt svårt att hålla ordning på vilken Gunnar det är som har varit med på fikat. I bakgrunden är det i alla fall Sten.

Vi avrundade fikat och några av oss gick vidare till Uppsala fotografiska sällskap som hade en utställning med analoga bilder och olika tekniker. Av någon anledning blev det inga bilder därifrån men någon annan kanske visar något. 

Jag vandrade vidare genom Uppsala och även här verkar det som att man kan ta med sej sin hund på söndagsfika på enstaka ställen. Jag har sett det i Stockholm men inte i Uppsala förut. Men de ser ut att sitta mer ute än inne. 

Kajan var inte alls med denna lördag för den hade fått vårkänslor och befanns sej med en massa andra kajor, kråkor plus ett gäng starar (!) vid Kungsängen (Årike Fyris) och flaxade loss. 

Hej så länge,

Lena

Några blandade rutor från Ungern

När man sitter sex dagar i gömsle, inklusive så långe man orkar på kvällstid, blir det en hel del bilder att gå igenom. Jag har bara visat en bråkdel i bloggen och går fortfarande igenom visa delar av mapparna, mest för att ta bort. Här kommer några udda rutor som jag tyckte var värda att visa. Ovan en ägretthäger. De var inte så tuffa som gråhägrarna, men de fanns ofta med i bakgrunden.

Här är det en bild från den lilla dammen där uttrarna höll till. Där var konkurrensen inte så stor och ägretter kom för att fiska ibland. Här har solen precis gått upp.

I den dammen fanns också en hel familj med rörhönor. Som alltid när man sitter i gömsle är det trots allt långa stunder då det inte händer särskilt mycket. Då kunde man roa sej med att titta på rörhönorna som ibland visade på denna coola dykteknik. Det var antagligen ganska jobbigt för de gjorde bara två, tre dyk på detta sätt sedan övergick de till mer stillsamma former av födosök.

En lurig liten fågel som dök upp med jämna mellanrum i denna damm var en gärdsmyg. Den blev en utmaning att försöka fånga på bild. Den satt inte stilla många sekunder i taget och uppehöll sej ofta inne i vassen eller på mörka ställen. Här kom den fram för att dricka ett kort ögonblick. 

Det hände också att den kom så nära gömslet att det inte gick att fota den. Här är den på god väg och bilden är tagen med zoomen på 100 mm. 

När man besöker Bence på vintern får man bo i det nybyggda huset med väldigt fina enkelrum. Utanför rummen på nedre botten finns en damm och innanför fönstret en arbetsbänk med ett stativhuvud för två kameror. Det höga gömslet bredvid huset sitter man i på sommaren. 

En dag när jag råkade vara på rummet, vilket inte var så ofta, satt den här unga hägern precis utanför mitt fönster. Det fanns ingen fisk i dammen vid tillfället men den kanske hittade något annat. Den stegade i alla fall förbi mitt fönster och fortsatte förbi längs kanten på dammen. Jag hade ju en kamera nära till hands så det blev några bilder på den. 

Mitt emot det nya boningshuset finns ett äldre hus som innehåller bl a kök och en del andra rum, förråd etc. De har satt kaffemaskinen utanför så att man lätt ska kunna ta en kopp utan att behöva ta av sej skorna. På vintern är de extremt kladdigt när det inte är frost och gegga smetade fast på kängor/stövlar långt upp på skaften. 

I gömslet Teatern får man stifta bekantskap med ett gäng skarvar. Den här passar på att vila samtidigt som den låter vingarna torka i solen. Att de kan vila i "torkposen" har jag inte sett förut.

Skarvarna var ofta bråkiga och högljudda men när man sitter länge och tittar på dem kunde man också se stunder av ömhet och stillsam kommunikation mellan fåglarna. Allt handlade inte om konkurrens om fisk.

Gråhäger och skarv tolererade varandras närhet till en viss gräns och hade ett par olika sätt att visa var den gränsen gick, trots att de nog inte pratade samma språk. 

Jag satt också två gånger i ett skogsgömsle där det fanns bl a fröautomater, en vall med spridda majskorn och en del gömda "godsaker" för rovfåglar. De för oss vanliga småfåglarna höll till här, inklusive hackspettar samt en snabb sparvhök som svepte förbi och var omöjlig att fånga på bild. Rådjur och nötskrikor kom för att plocka i sej majskorn. Det fanns ingen fisk i dammen, men ändå kom denna unga gråhäger hit. Varje dag enligt alla som satt här.

Den stod och stirrade i vattnet, men fick förstås inte napp på någon fisk. Däremot letade den upp köttstycken som var utlagda åt helt andra matgäster, tog ner dessa till vattnet där den blötte maten innan den svalde den hel. Hägrar är inte så kräsna, bara det är animaliskt protein verkar de nöjda.  

Vråken kom också och det fanns mat kvar även om hägern var ganska glupsk. Tyvärr hade den sista lilla solglimt som rådde denna eftermiddag försvunnit när den landade.  

Den kände uppenbarligen igen sej på denna plats och kom betydligt närmare än jag hade förställt mej. 

Det var bara två kvällar som hela gruppen var samlad och åt middag samtidigt, första och sista, eftersom de som sitter i Teatern får mat levererad dit. Sista kvällen var det väldigt trevligt uppdukat för oss och Bence var med oss när vi åt. Trälådorna i bakgrunden (med kran som på vinboxar) innehöll någon slags fruktdryck som ett alternativ till vatten. Öl och cola fanns i kylen till självkostnadspris.   

Bence är mycket intressant att prata med och han frågar dessutom mycket om var man kommer ifrån, djur- och fågellivet, hur djur- och naturskydd fungerar, jakt etc. Han är också den som vunnit flest kategorier (och gånger) i tävlingen "BBC wildlife photographer of the year". Som ni kan se står inte Bence på randen till pensionering, som en del andra av de riktigt erfarna och duktiga arrangörer inom denna nisch. Till slut var det bara jag, Brutus och Bence kvar vid bordet. När han fick veta att jag fotat en örn som bråkade med en häger i luften ville han väldigt gärna se bilderna, för det hade han aldrig sett. Örn som anfaller häger på marken ja, men inte en luftstrid. Varenda bildruta analyserades och det blev mycket bläddrande fram och tillbaka. Kul avslutning på resan onekligen. 

Hälsningar Lena