En intressant bok om eld

Näver i solnedgång. Friskala, Åbo 24.4.2014. Foto: Håkan Eklund.

Yngve Ryds bok "Eld" som kom ut 2005 är en härlig bok. Den innehåller 429 sidor om "Flammor och glöd - samisk eldkonst" som är titelns underrubrik . Författaren har under många år dokumenterat samernas eldningsmetoder och bränslen, allt från stockeld i skogslandet till centimeter kort ris som bränsle uppe på kalfjället.

Enbart om näver och tändved har han ägnat ett 30-tal sidor. En synnerligen intressant bok som tagit vara på mycket av sånt som tenderar att försvinna med dagens Trangior och allehanda gasmojänger.

I slutet av boken har han tagit med ordförklaringar som rör eld och ved, både på samiska och en mindre del svenska termer. Också jag hittar ett svenskt ord som många inte känner till idag, som återfinns i mitt ursprungsspråk (Oravaisdialekten), med ett annat uttal. Han listar ordet "tvet" som betyder "löst träspån och stickor" som blir till när man klyver ved och som är bra att samla in som tändmaterial. På mitt ursprungsspråk heter det "tveitt", oftast använt i pluralis = "tveittar".

En kul återkoppling.

Nr 114/365.

Detta skulle inte herr P gilla

Skuggan närmar sig ... Fabriksgatan, Åbo. 23.4.2014. Foto: Håkan Eklund.

Den dagbok som jag nu skriver ur skulle inte Putin gilla att läsa ... det skulle säkert ta på hans ära.

Det handlar om en krigstida dagbok skriven av en militärläkare, pappa till min konstnärskompis. Just nu är det augusti 1941 och de finska trupperna intar de områden som förlorats till ryssarna under vinterkriget. De är på väg mot Viborg (där min salige svärfar var född).

Här ett litet exempel när läkaren och en kompis gör en liten utflykt med cykel från sin "amulansstation" vid ett vägskäl, lite "bondpermission" är det kanske.

Detta är läget 30.8.1941:

"På landsvägen strövade spridda grupper soldater omkring, alla med saligt nöjda ansikten och famnen oftast full av krigsbyte. En till synes hel rysstank träffade vi på en bit från Huumala vägskäl. Så var där en bil full med vetemjöl, så var där en tung granatkastare som blivit utsatt för en fullträff av en av våra 6-tummare. En fruktansvärd syn. Stupade ryssar och hästar överallt. Rysslukten var så genomträngande att den kändes t.o.m. djupt inne i skogarna.

En liten skara soldater kom längs en skogsstig med fickor och nävar fulla av socker i stora, sköna bitar. Vi rusade till platsen men hann bara se hur det sista just gick åt. Vi fortsatte. På en äng betade ryska hästar med sadlarna på. Det var bara att kliva upp i sadeln och rida iväg. En personbil stod på vägen. Det hade bara varit att att starta och trycka på gaspedalen. I Säimiö var förödelsen stor. Knappt ett enda helt hus såg man.

Närmare stationen var vägarna belamrade med krigsbyte, det största jag någonsin sett. Det hade inte varit en överdrift vad en löjtnant berättade oss på vägen. Tiotals stora kanoner, hundratals ryssbilar, alla överfulla med varor av de mest olika slag. Hade man blott haft tid hade man kunnat hitta nästan vad som helst här.

En hund kom springande på vägen, en liten ljusbrun rysshund med stora upprättstående öron. Vi försökte få fast den, men den var skygg och löpte till skogs. En lång rad Stalintraktorer stod på vägen. Jag tog ett foto av dem med kompisen uppkrupen på en av dem för att man skall se hur stora de är. De användes synbarligen till att draga de stora sex- och åttatummarna och deras ammunitionsvagnar.

Nu hade det inte varit långt till Viborg mera, men vi måste tyvärr vända, plikten hade redan länge kallat och så visste vi ju inte ens med säkerhet vems Viborg var i detta nu. När jag återkom till JSp (= förbandsplats) var allt lugnt där. Ingenting särskilt hade inträffat och min närvaro hade inte varit nödvändig."

Nr 113/365.
 

En vinnare till

Svarthakedopping. Åbo 22.4.2014. Foto:  Håkan Eklund.

Fåglar är intressanta indikatorer på förändringar i miljön. Fågeln ovan är ett sådant exempel. Tidigare var detta en typart för eutrofa slättsjöar, som ovan - i ett lungt och skyddat vatten.

Men i takt med att Östersjön har eutrofierats ("övergötts") har också svarthakedoppingen flyttat ut i Skärgårdshavet. I de flesta arkipelager med nån skyddad vassvik hittas idag häckande svarthakar i små kolonier.

Häckningsframgången är inte alltid så häv, här är risken för spolierade häckningar mycket stor pga. hård sjö, stora förändringar i vattenstånd, predation och så vidare.

Men en riktig skönhet är svarthakedoppingen. En (små)fiskätare som inte tycks reta någon, som t.ex. storskarven ... som också gynnas av övergödningen av våra vatten, och som inte anses vara lika fager.

Nr 112/365.

En vinnare

Sångsvanparet efter solnedgång. Åbo,  påskannandag 21.4.2014. Foto: Håkan Eklund.

Satt en kvällstimme vid "svansjön" och njöt av fågellivet. Sångsvanhonan ruvade, hannen vaktade omgiven av en stor mängd sim- och dykänder av många arter inklusive skrattmåsar, svarthakedoppingar osv.

Och från en grantopp sjöng vårens första gransångare i kapp med rödhakar. Härlig kvällsstämning.

Sångsvanen är ett exempel på hur naturen kan repa sig om vi människor ger den den chansen. Efter decennier av förföljelse var sångsvanen nära utrotning både i Finland och Sverige i slutet av 1940-talet. I det krigströtta och utfattiga Finland var svankött ett extra tillskott uppe i norr, många sköts med gamla armégevär hemtagna från kriget. Både vid häckplatser i Lappland och vid rastplatser i södra delarna av landet.

Svante Lundgren sökte den i svenska Lappland i slutet av 1940-talet, Yrjö Kokko i finska Lappland.

Då fanns det inga bilder av häckande sångsvan. Bengt Bergs bilder av knölsvan på bo i södra Sverige utgjorde modellen för Yrjö Kokko, som hemkommen från kriget ville ta en motsvarande bild av häckande sångsvan. Till slut lyckades han (efter mångåriga strapatser i obanad ödemark), som finns dokumenterat i boken "Sångsvanens land" som utkom på svenska 1951. En av mina absoluta favoriter! Ett naturfotograferingsäventyr av guds nåde, med höga litterära kvaliteter. Rekommenderas.

Med den som referens känns kvällens bekväma sångsvanfotografering som något overkligt.

Tack vare den uppmärksamhet och den respekt som Yrjö Kokko gav sångsvanen via sin bok (plus en efterföljare), fick sångsvanen den häckningsfrid som gjort att arten idag finns utbredd över hela Finland. En framgångssaga.

Nr 111/365.

Det började med två ungdomliga blickar

Anita i vårsolen. Katarinedal, Åbo 20.4.2014. Foto: Håkan Eklund.

En skön påskdagsvandring med frun. I värmande sol, harmoni och vacker natur. Vad kan man mer begära av livet?

Detta som resultat av min nästsista kvällspermission från Åbo flottstation i mars 1976, min sista vecka i lumpen. Jag en "lantiskille" från Österbotten, hon en läkardotter från universitetsstaden Åbo. Vi gifte oss 1979. Tillsammas har vi sett världen, både fattigdom och överflöd - och kämpat oss genom stormar, motgång - men också haft medgång och enorm lycka. Fostrat tre barn, både genom adoption och bioproduktion.

Vi har gått igenom allt som formar, härdar - och svetsar samman. Där uthållighet, positivt tänkande och tålamod är nyckelord.

Första mötet är en lång, intressant historia i sig. Det som länge färgade mötet är att hon trodde att jag var finskspråkig (som hon var ..., men med svenskspråkig pappa) och utgick ifrån att jag inte skulle kunna  uttala hennes namn korrekt, dvs Anita med en lång vokal - som är kutym i svenska språket, i de flesta ord/namn.

Så hon gav mig sitt andra namn, som ingen annan använde. Det tog henne ett helt år att våga berätta att jag använde fel namn ... som jag "präglats" med, som plötsligt inte gällde.
Men det är också en lång historia. Längre än en blogg.

I dessa tider när var och vartannat äktenskap har gått i kras, också i "närmiljön", känns det nästan som att det normala, dvs. att hålla ihop i vått och torrt, utgör ett undantag. Visst känner vi en enorm stolthet över ett val som startade med två ungdomliga blickar som möttes på ett studenthak i Åbo, håller än.