Konstvägg för graffiti

Åbo konstväggar - öppna för alla.  31.5.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 151/364.

Allt har sin tid

Lunchrestaurang i Helsingfors. 30.5.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 150/364.

Tillbringade lördagen i Helsingfors med att hjälpa  sonen att flytta ut från sin studielya i stadsdelen Berghäll, efter att under tre år läst journalistik, statsvetenskap och försvarspolitik. Nu med väntande utbytesstudier i USA.

Timmarna i lägenheten var en nostalgitripp i sig. Känns som om det inte var länge sen vi tillsammans med kompisen Kim hjälpte till att renovera den, innan sonen skulle flytta in. Vilket jäkla arbete vi satte ned ...

Inser att det var sommaren 2012 och att Kim som fixade ett nytt golv redan varit död i två år.

Det mesta av det vi gör är förgängligt "in the long run", som vi kanske sällan tänker på. Men det är viktigt att hjälp fram de unga generationerna, det är väl vår uppgift i livet.

Försommarkväll

I solnedgången. Hirvensalo, Åbo 29.5.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 149/364.

När ryssarna höll Hangöudd

Gammal gränsskylt på Hangöudd. Hangö museum 28.5.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 148/364.

Är det något vi i Finland är glada över är att tyskarna jagade ut ryssarna ur Baltikum 1941; att de sen själva fick stryk och jagades ut igen är en annan historia. Men då hade redan Hangö varit fritt i några år. När tyskarna tog Estland från ryssarna i operation Barbarossa 1941, blev ryssarna i Hangö isolerade, och underhållet försvårades.

Ryssarna hade nämligen tvångsarrenderat Hangöudd som marinbas, som en del av fredsfördraget efter vinterkriget 1939-40. Hangöborna fick 10 dagar på sig att lämna staden (tömma ..., som förstås inte var meningen). 

Den 22.3.1940  flyttade ryssarna in, enligt avtalet skulle de stanna kvar i 30 år (det blev tack och lov bara 21 månader).

Ungefär 8000 Hangöbor miste sina hem. Arrendeområdet var 115 km2 och inbegrep 400 öar. Sovjetunionen förlade ca 28 000 personer i staden, som aldrig förr eller senare varit så tätt befolkat. I befolkningen ingick förutom militärer också civila, kvinnor och barn.

På hösten 1941 trodde man fortfarande i det finska huvudkvarteret och inom Hangögruppen att ryssarna skulle övervintra i Hangö. I början av november noterade man dock att det var ovanligt livligt på arrendeområdet. Fartygskonvojer anlände till staden och man visste inte om de medförde truppförstärkningar eller förberedde en evakuering. Den 20.11 inledde ryssarna en hård artillerieldgivning. Bromarvavsnittet räknade med 7 000 skott på ett par veckor. Från den 23.11 förekom explosioner och eldsvådor i Hangö så att natthimlen färgades röd.

I början av december 1941 lämnade ryssarna Hangö. Ännu den 2.12 förekom skottlossning hela dagen, men på kvällen upphörde eldgivningen på en gång överallt. Samma kväll noterade en finsk patrull att området var minerat och försett med fällor. Fienden hade dragit sig undan. Flera patruller rörde sig sedan på området och efter mörkrets inbrott vid midnatt tog man sig in till Lappvik. Det blev så populärt att besöka fiendesidan att man den 3.12 talade om Lappvik som ett centrum för militärturism. Den 3.12 på morgonen hördes en stark explosion i Hangö då en tidsinställd bomb sprängde vattentornet. Underrättelsetjänsten flög två gånger över området och konstaterade att hamnen var tom och maskingevärsnästena förstörda.

De svenska frivilliga (från Sverige) anmälde också intresse för återerövringen och Hangögruppen gav på kvällen order om att den svenska frivilligbataljonen skulle ställa ett kompani under avdelning N och att det skulle anmäla sig följande morgon kl. 08. Man valde kapten A.G. Grafströms förstärkta 3. jägarkompani som underställdes II bataljonen. Svenskarna hade bråttom och samma kväll befriades löjtnant Hukkinens kompani i avdelning N från ordern.

Finnarna varnade Grafström för att bege sig iväg i mörkret och infanteriregementet 55 förbjöds avancera mot Hangö. På kvällen anlände fänrik Ivan Pellijeff och pionjär Larsson till Grafström. Av nyfikenhet hade de börjat cykla mot Hangö. Pellijeff ville följa med jägarkompaniet och man beslöt att samma kväll fortsätta mot Hangö. Starten skedde från Tvärminne by kl.00.30. Med lykta i handen gick Pellijeff och pionjären i täten längs en skogsväg som kantades av saker som ryssarna hade kastat bort.

Till torget i Hangö anlände två pionjärer som de första samt ledningsgruppen för kompaniet och förtruppen kl. 06.25 den 4.12.1941. Pellijeff hissade sin blåvita näsduk i en flaggstång som han trodde tillhörde stadshuset till tecken på att staden var återerövrad.

Grafström och tio till tolv frivilliga gick längs stadens gator med skjutklara vapen. Gatorna var öde, skräp låg överallt. Nästan alla fönster var trasiga och alla offentliga byggnader i ruiner. Små trähus hade klarat sig bättre. Ca 80 procent av byggnaderna hade skador, men allmänintrycket var dock bättre än väntat.

Vägen till Västra hamnen kantades av övergivet material, pansarvagnar, bilar, traktorer, kanoner, handvapen, väskor, grammofoner och till och med damskor. Hästar sprang fritt omkring och på torget stod en kvarglömd rysse som togs till fånga. Man fick aldrig veta varför han fanns kvar i Hangö eftersom han vägrade säga ett ord och han omkom senare under minröjningen.

När Grafström återvände från sin rekognoseringsfärd gav han order om att Finlands örlogsflagga skulle hissas på taket i statsverkets hus vid torget. Klockan var då 08; då flaggan hissades sköts salut och männen ropade Gud bevare Finland. En finsk patrull från Bromarvavsnittet anlände en halvtimme senare med motorbåt...

De sammanlagde förlusterna på Hangöfronten (från Finland, Sverige, Danmark ...) uppgick till 276 stupade, 78 försvunna, 21 döda och 606 sårade. De svåraste förlusterna hade Bromarvavsnittet lidit med 111 stupade, 70 försvunna och 177 sårade. Orsaken till att man hade gjort en stark försvarslinje mot "ryska Hangö" var försås för att ryssarna inte skulle marchera in i Finland (som de säkert hade planerat) när kriget fortsatte 1941.

Men allt detta är en lång historia ...

Hjälpredan

Också behövlig. Aura å, Åbo 27.5.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 147/364.