Med leriga skor
Typiskt
Ängspiplärka (Anthus pratensis), Friskala, Åbo. 30.5.2012. Foto: Håkan Eklund.
Typisk otur. Och tvärtom, tur för kursdeltagarna. När jag ensam återvänt med kameran (och fågelkanonen) efter en fågelkurskväll, har jag sällan fått de bilder som blivit kvar på näthinnan från kvällen innan (tofsmesen undantagen).
Men så är det i naturen, varje stund är föränderlig. Inget är statiskt. Och det gör ju det hela mera spännande. Förstås.
Under de senste fyra tisdagkvällar har jag lett en fågelkurs för intresserade vuxna, och varje gång har vi sett något intressant rätt nära. Typiskt. Eftersom jag kånkar på tubkikare och stativ, för att alla skall kunna se dessa små rörliga fåglarna bättre, har jag förstås ingen kamera med (man borde ha en bärare ...). Men leder man en kurs, är det kursisterna och deras intryck/inlärning som skall ha första prioritet.
Men just då, när man är utan kamera, dyker det upp en massa fototillfällen. Typiskt.
Första kvällen hade vi en duvhök nära, en annan kväll sothöna med vackert färgade ungar nära. I förrgår kväll hade vi fiskgjuse med en stor braxen som den just fiskat ur viken framför oss. I bra ljus tog den höjd framför oss, med den blänkande stora fisken i klorna, vackert placerad i flygriktning, dvs. med huvudet framåt. Mäktigt. Men nog känns det lite dumt att sen inte kunna fotografera den ...
Sen hade vi en enkelbeckasin i fint kvällsljus på en stolpe rätt nära, ute på strandängen.
I går kväll for jag till samma ställe (ligger ett stenkast hemifrån) för att åtminstone kolla in om enkelbeckasinen igen ville posera. Men nej, jag såg den bara på avstånd. Och förstås ingen fiskgjuse.
Nöjde mig med ängspiplärkan på stolpen ovan, som kan komma till användning i någon artikel någongång. Ängspiplärkor hittas ju inte längre i sydkustens odlingslandskap, som är alltför sterilt, dränerat och fyllt med monokulturer. Här i detta vårdade beteslandskap (delvis naturskyddsområde) finns den kvar, som en del av den mångfald som förlorats i industrijordbrukslandskapet.
Stympad
För mig okänt verk, Hangö, maj 2012. Foto: Håkan Eklund.
Under sista fotokursdagen i Hangö satt jag mest vid printern och hjälpte kursisterna att skriva ut sina utställningsbilder. Lyckade slita mig för en halvtimme och for in till centrum för en kopp kaffe och något tilltugg.
Hade parkerat nära denna staty utanför Alans Café, och insåg att jag inte vet något om detta verk. En stympad kvinnokropp med årtalet 1918; vem vet något om detta? Jag har försökt "googla" runt på internet, men hittade inget.
Tillägg 31.5, enl. länk i kommentaren nedan = svaret: " Skulptrisen Catharina Kajander har 2008 utfört en kvinnotorso av Hangö granit till minnet av dem som lidit under 1918 års krig. Kajander har meddelat att hon utan ersättning är villig att donera konstverket till staden, vilket stadsstyrelsen tackar för."
Hangö har ju annars en mycket intressant historia, också en krigstida sådan. Hittade en artikel på nätet som belyser en del av det skedda: http://www.hanko.fi/files/71/krig.pdf
En tragisk utveckling
Glädje och sorg. Helsingfors 28.5.2012. Foto: Håkan Eklund.
Sitter i bilen i regnet i Helsingfors med bilen till bredden fylld med sonens flyttlass och läser en kvällstidning medan han slutstädar första vinterns studielya, innan hemfärd till sommaren. Halva tidningen är fylld med ung sorg förorsakad av en ung kille som plötsligt valde att bli en mördare, halva tidningen är fylld med ung glädje (årets studenter). CD:n trummar ut Metallicas "The Day That Never Comes" som på sätt och vis ger en ram åt de svarta rubrikerna.
Man kan fråga sig, vad håller på att hända med en massa unga, vilsna män? Att en 18-årig kille, som alla betraktat som helt normal, klättrar upp på ett tak och helt sonika i vårnatten börjar skjuta ner ungdomar på gatan med pappas älgstudsare är mer än skrämmande. Som killen i Hyvinge, under natten till söndagen. Två dog genast, en ung poliskvinna är sönderskjuten (lever tillsvidare) och en massa andra ungdomar är allvarligt sårade.
Trots att denna mördare inte hade något egentligt motiv (vad man hittills vet), hade han något gemensamt med den norska terroristen Breivik: han älskade att träna krig, skarpskytte och att döda virtuellt via videospel, och att med kompisar leka krig i skogen med Airsoft-vapen.
Enligt tidningarna hade denna unga kille krigsveteranen Simo Häyhä (http://en.wikipedia.org/wiki/Simo_H%C3%A4yh%C3%A4) som förebild, en finsk soldat som under kriget dödad minst 505 ryska soldater - som krypskytt.
En skrämmande och tragisk utveckling, mitt i den materiella välfärden ... (som bland annat skapats på bekostnad av mental välfärd ...).
I samspråk med maestro
Heikki Willamo berättar. Hangö 26.5.2012. Foto: Anita Eklund.
Idag avslutade vi kursen 2011-12 som jag och kollegan Paul Söderholm dragit för Fotoskolan vid Hangö sommaruniversitet. Ett härligt kursgäng, ett fantastiskt ställe (Hangö) och denna gång med två intressanta gästfotografer: Heikki Willamo och Janne Gröning.
Heikki Willamo berättade om sina många fotoprojekt som antingen blivit böcker (hittills 19 st) , eller skall bli böcker. Han illustrerade det verbala med bilder i svartvitt som han numera helt förlorat sig i; och bildspråket har blivit allt mera konstnärligt. Att lyssna till Willamo och låta sig förtrollas av hans bildkonst var en lisa för själen. Under fotograferingen följande dag sågs många spår av Willamos föreläsning ...
Skärgårdsfotografen Janne Gröning berättade om sin väg till fotograferingen, som gick via en total utbrändhet - och hur fotograferingen (som han aldrig tidigare sysslat med) blev den terapi som tog honom tillbaka till ett kvalitativt liv. Och som tidigare affärsman, kan Gröning konsten att sälja bilder - som han förädlat på en massa olika inredningsmaterial och via inredningsarkitekter hittat vägen till många publika-/företagsutrymmen. Han har också i samarbete med andra illustrerat några böcker. Under de senaste tio åren har Gröning hållit 68 utställningar.
Idag fick vi alla utställningsbilder färdiga, som skall visas i Hangö stadsbibliotek sista veckan i juli. Det blev en intressant och omväxlande bildskörd tagna under fyra kursveckoslut i utskärsstaden Hangö (Finlands sydligaste) under fyra årstider.
Ett avslöjande objektiv
Genom lövverket. Åbo 24.5.2012. Foto: Håkan Eklund.
Eftersom jag haft 500 mm gluggen "påmonterad" + monopod en längre tid har jag passat på att ta också annat än fågelbilder. Har kommit underfund med att det är rätt kul att vandra i stan med denna kanon till objektiv och spana in fotomotiv. Kollade in restaurangbåtarna och dess klientel från långt avstånd i kväll, men det blir lätt rätt avslöjande. Med detta tele ser man allt och man vet ju aldrig vem som är ute med vem. För mig känns det mera bekvämt att fotografera människor i helt "främmande" städer och samhällen.
Här (ovan) har jag vandrat i en park ovanför ån, och kollat in några kvarter. Mjukade upp bilden i LR, att allt kantigt matchar bättre med löven.
Lyckades också fotografera vårens första härmsångare som sjöng för brinkära livet uppe i en alm. Också vårens första rosenfink hördes. Säkert har de redan funnits här några dagar, men jag har bara inte rört mig i deras biotoper. Och trastarna har redan flygfärdiga ungar; hur kan en vår bara så där rusa förbi.
I morgon har vi fjärde och sista fotoveckoslutet för Fotoskolan vid Hangö sommaruniversitet. Vi har träffats under alla fyra årstiderna, nu var det meningen att vi skulle dokumentera vår - men med denna värme är det ju redan sommar ... Sen skall kursdeltagarna hålla utställning i juli.