Realtidstexter & -bilder

På väg till jobbet i snöyra. Åbo 30.11.2012. Foto: Håkan Eklund.

Samma plats som i går, samma tid, men ändå så annorlunda. Det är det som är kul med att ta några bilder per dag. Det blir en illustrerad dagbok. Den blir speciellt värdefull när man tittar bakåt, ett halvår eller mera. Det är ju så lätt att glömma; småningom smälter ju året ihop till en enda soppa där ett fåtal russin sticker ut, som blivit tydligt kvar i minnet.

Det fina med dagböcker är ju att de dokumenterar nuet, det är realtiden som gäller och man vet inget om det som finns framför. Det samma gäller för ledare i dagstidningar. Ärlighet i nuet; det mesta som skrivs med facit i hand är ju tillrättalagt (ex. memoarer, historia).

För en tid sen skrev jag en kolumn i Vasabladet om Nils-Börje Stormboms monografi ”Edvin Sundquist – tidningsman” (Scriptum 1988). Stormbom placerar in Vasabladets legendariska chefredaktör i hela Finlands historia under dramatiska ödesår. Edvin Sundquist avbröt sina universitetsstudier i Helsingfors våren 1908 för att ta upp en heltidsvakans på Vasabladet. Han var då halvvägs med sin fil.kand. examen. Vbl-jobbet var ett tillfälligt arrangemang. Årsskiftet 1912-1913 blev han chefredaktör; tidningshuset blev sen hela hans liv.

Det som gör läsningen speciellt intressant är citaten ur Sundquists ledare, som Stormbom sen kommenterar.  Lättillgängligt och bekvämt. Att söka fram hundra år gamla ledare är inget som vanliga läsare sysslar med.

Med facit i hand är det lätt att hitta tydliga missbedömningar. Men ledare är realtidsmaterial, liksom dagböcker och brev. De är skrivna mitt i händelsens centrum utan vetskap om morgondagens tillrättalagda facit-i-hand möjligheter. Det är också det som gör dem värdefulla och spännande.
Att majoriteten av Svenska folkpartiet, liksom också chefredaktör Sundquist, var fanatiska monarkister som till varje pris ville omforma självständigheten till kungariket Finland känns idag mycket främmande. Å andra sidan: i Finland hade man ju bara erfarenhet av monarkier och var omgivna av sådana. Men den hätska debatt mellan monarkister och republikaner som pågick vid självständighetstiden känns smått chockerande; lite av höstens Obama och Romney polemik i valdebatterna.

I en ledare publicerad den 12.9.1918  är Sundquist lättad och tillfredsställd över att kungatanken nu har tagit ett stort och avgörande kliv framåt när ”en tysk furste” förklarat sig villig att krönas med Finlands krona.
Sundquist skriver: ”En konung äger helt andra förutsättningar än en vanlig medborgare, vore han än beklädd med vilken republikansk värdighet som helst, att framför allt utåt representera riket och väja undan för de blindskär, som försvåra statsskeppets navigering i den internationella politikens farvatten.

Den 9 oktober 1918 väljer lantdagen (med 64 röster mot 41) den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen till Finlands kung!  Men det blev en kort affär. Det tyska sammanbrottet i första världskriget resulterar i att Friedrich Karl avsäger sig kungatronen den 20.12.1918, en tron som han aldrig hann bestiga.
Nyheten om Friedrich Karls slutliga tronavsägelse publicerades som notis i Vbl, utan redaktionella kommentarer. Plötsligt var ämnet slutbehandlat i Vbl:s ledarspalter; världen utanför hade spelat ut Sundquist och hans meningsfränder.

Lugnet före stormen

På väg till jobbet. Åbo 29.11.2012. Foto: Håkan Eklund.

Så här lungt och fredligt såg det ut i morse i akademikvarteren i Åbo. Enligt väderleksrapporterna varnas nu för en ordentlig snöstorm i morgonbitti, med vind från sydost som är ovanligt för en snöstorm i detta land.

Havet är ännu "varmt" och när ett lågtryck över havet (Finska viken) når ett köldstunget fastland lär det blir ordentligt med snöflingor ...

Det är förstås tragiskt om det sker trafikolyckor och sådant, men själv älskar jag stormar och speciellt snöstormar! Det är bland de få gånger som människorna kommer till korta med naturen, som vi så obarmhärtigt kuvat, exploaterat och manipulerat till oigenkänlighet!

Men se stormar, översvämningar och andra s.k. naturkatastrofer kan vi inte kuva, tack och lov. Det är bara bra att människan då och då påminns om sin litenhet! Därför gillar jag oväder.

Å andra sidan är det fel att kalla många bieffekter av lågtryck för naturkatastrof. Om vi dränerar alla torvmarker med dikesnätverk (som i löpkilometer når jorden runt), bebygger alla ådalar och flodstränder, havsstränder (se vad som hände med USA:s östkust för en månad sen) och täcker allt större ytor med asfalt - och att det då efter några dygns hällregn blir översvämningar och problem (när större vattendrag inte hinner med, utan svämmar över), då kan man väl inte skylla på naturen, eller hur? Om människan har manipulerat landskapet till oigenkänlighet, är det väl snarare en samhällskatastrof, som vi själva skapat. Men se, det förstår inte de flesta.

När landet låg jungfrulikt fanns det naturliga svämmarker längs varje vattendrag, och längs alla låglänta kuster, där det fanns utrymme för översvämningar. Idag är det ockuperat land. Av människor ...

Likadant är det med stormar. Om vi först skapar enorma skogsområden med röjda, gallrade, likåldriga monokulturer till skogar där stora öppningar (kalavverkade områden) ger vinden mera momentum, då är det väl inte underligt att skogen stjälper (bl.a. över el-ledningar som i sin  tur skapar problem för många ...). Men vad utbasoneras i medierna, jo - man skyller på naturen!

Men det är en sanning med modifikation; vi får den natur som vi förtjänar. Som vi bäddar får vi ligga!

Jag kollade skador på skogarna i mina strövområden här på ön efter de stora "annandagsstormarna" för ett  år sen, det var endast rötskadade (rotröta) granar som hade stjälpt, inte friska träd - eftersom det handlade om skogar som rätt långt var i naturtillstånd (olikåldriga blandskogar). Och de tålde hårt väder.

Ett sammanträffande

Väggstudier i Rom, november 2012. Foto: Håkan Eklund.

Under åren i Söderhavet (1984-89) fanns det samtidigt endast en annan landsman (från Finland) på Fiji. Vesa anlände 1985 och jobbade som köksmästare på ett lyxhotell men hade åkt vidare när Mike anlände och tog över vårt FN-projekt för 1,5 år. Och Mike hann åka året innan jag och familjen tog farväl av Fiji efter fem år i öriket (= det var verkligen inte lätt att åka ...).

Eftersom båda fortsatte sina jobb runt om i världen har jag endast sporadiskt träffat dem, eller hållit kontakt; så går det ofta när man träffat massor med människor - det går bara inte att upprätthålla kontakten till alla, hur man än ville.

Men båda killarna kom att betyda mycket för mig (och familjen). Vesa och hans amerikanska fru adopterade en fijiansk flicka, som fick oss intresserade - ett år senare hade vi adopterat två flickor ...
Och Mike fick mig intresserad av lärarutbildning, för att ha större chanser till projektjobb i u-länder där det oftast handlar om överföring av kunskap. Genast jag kom hem tog jag lärarutbildning och fick jobb i ett utbildningsprojekt i Botswana. Efter det har jag haft (och fortfarande har) en massa utbildningsuppdrag i Finland (turism, natur, foto) - som varit mycket värdefullt.

Me se, igår hörde båda av sig. Som en blixt från en klar himmel. I postlådan hittade jag ett bokpaket där Mike i bokform berättar om sitt livsverk i ett 40-tal länder, och på kvällen har jag mejl från Vesa som jag sen ringde upp. Och plötsligt levde Fijitiden upp som aldrig förr; blev inspirerad att kolla upp om jag ännu får kontakt med ett antal människor (lokala) som ännu finns kvar därborta.

Kanske det blir ett besök nästa sommar? Så att man igen får säga bula vinaka ...
Den enda fras som jag ännu inte glömt låter så här: Kata kata buno vaka levu, som mina fijianska kollegor sade varje dag. Kata kata betyder att det är hett, buno betyder svett och vaka levu betyder mycket. Sen är det bara att sätta ihop det hela :-)

Där själen vilar

Skymningen sänker sig över Roms gränder. 24.11.2012. Foto: Håkan Eklund.

Att på måfå vandra omkring i lokala stadsdelar i gamla Rom är en lisa för en fotograf. Här är det inte brist på motiv. Men för att ta bra bilder krävs tid och engagemang, som på alla andra ställen ...

Eftersom detta inte var någon fotoresa, utan jag var äktenskapligt sällskap - inbjuden på en minisemester, hade jag bara med en kamera och ett objektiv (100 mm), och inget stativ.

Försökte att inte fotografera så flitigt att det störde, men det var lättare sagt än gjort ...
Och stativet saknade jag. Och tiden. Men det får bli en annan gång. Detta var ju inte en fotoresa.

Imponerades av att det finns ställen där utvecklingen inte lyckats riva ner allt gammalt och mysigt för att ersättas med nytt, funktionellt och tråkigt. Största delen av gamla Rom är ju ett enda stort levande och mysigt friluftsmuseum där själen vilar i det mänskliga, där historiens vingslag ständigt är närvarande - bland alla trendiga nutidsmänniskor.

Två dagar i Rom

T-skjortor utanför en affär i Rom. 24.11.2012. Foto: Håkan Eklund.

Två dagar i Rom var ganska lagom för ett första besök. Speciellt när 6 - 8 h/dag användes till fotvandring kors och tvärs genom stan tillsammans med frun - och med kameran lämpligt till hands.

Det överväldigande intrycket är mycket positivt. Så mycket att se, så mycket att fotografera, så mycket att njuta av. Vädret var underbart, soligt, torrt och lagom varmt (T-skjortsväder mitt på dagarna), det lilla familjehotellet helt underbart, maten god och vinet billigt. Vad mera kan man önska sig.

Eftersom köerna var "kilometerlånga" till de mest kända besöksmålen (Vatikanen, Colosseum etc.) nöjde vi oss med yttre besiktning denna gång. Däremot var det kul att i lugn och ro bekanta sig med ett museum där Leonardo da Vincis olika uppfinningar hade rekonstruerats; vilket snille - han var långt före sin tid.