En sibirisk historia

 
Sibirisk nunneört (Corydalis nobilis) är vanlig i Åbo. Uittamo, Åbo 29.4.2014. Foto: Håkan Eklund.

På Uppsala Botaniska trädgårds webbplats (http://www.botan.uu.se/vih/vih_corynob2.html) hittas en intressant historia bakom denna växt, och hur den hamnat i Sverige (och i Finland; det fanns också lärjungar till Linné i Åbo):

Linné önskade sig ivrigt att få frö av löjtnantshjärta Lamprocapnos spectabilis så att den kunde odlas i svenska trädgårdar. Han hade aldrig sett arten levande, utan beskrev den från ett herbarieark. När hans student Eric Laxmann fick tillfälle att resa till Sibirien bad Linné honom i ett brev 1764 att samla frön av "Fumaria spectabilis", som löjtnantshjärta hette på den tiden. Laxman skrev tillbaka från Sibirien 1765: "Fumaria spectabilis är en ansenlig wäxt som trifwes i dalarna omkring Kolywanska Silfwerhyddan. Fumaria bulbosa med blekgula blomster, fant jag på det högsta med snö betäckta berget sinisopka".

Troligen var den blekgula "Fumaria bulbosa" som Laxman skrev om i brevet just sibirisk nunneört, och därmed bör det ha varit han som skickade frön till Linné. Den 22 april 1765 skrev Linné till sin vän Abraham Bäck: "idag fick jag frön af Fumaria spectabilis från yttersta sibirien; gå de fort, tror jag mig kunna skaffa M.Br. en prydnad för sin trägård". Linné sådde fröna i den västra mullbänken på Hammarby, och skrev än en gång förväntansfullt till Bäck den 23 juli samma år: "Fumaria spectabilis, som aldrig warit i Europa, hwars frö jag fick från Camtschacca i wåras, har nu ett stånd nyss upkommit af frön; flere wänta wij; hon moste tola wåra wintrar, då hon wähl blifver i Sverige den allmännaste för sine skiöne blommor".

Linné var övertygad om att han sått löjtnantshjärta. När växten blommade måste han ha blivit förvånad. Blomman hos sibirisk nunneört är mycket olika den hos löjtnantshjärta. Fröna hos dessa två arter är emellertid mycket lika, och kanske hade Laxman förväxlat dem. Linné tycks inte ha blivit alltför besviken trots allt, om man får tro ett opublicerat manuskript där han berättade om sin jakt på löjtnantshjärta :

”En så prydande wäxt för trägårdarne har jag sökt med alla krafter att ärnå förgiäfwes men i dess ställe och med dess namn, fast förgiäfwes sände mig ab extrema Sibiria frön, dem jag sådde 1765 och som bar blomma uti mitt praedio , då jag vähl där af icke fick fumariam spectabilem, men en annor hehl ny och specieux och för wåra trägårdar och som denne tohl wåra wintrar, bär ömnogt frön, och är så prydesam, blifwer hon ofelbar innan kort en af de allmännaste i Europaeiske trägårdar".

Som Linné förutspådde blev sibirisk nunneört en omtyckt växt. Den spred sig själv med hjälp av myror och togs upp som medlem av den svenska floran redan 27 år efter införseln i Sverige. Linnés sådd av sibirisk nunneört på Hammarby var den första i Sverige, och den västra mullbänken utgör därmed artens spridningscentrum i landet. Sibirisk nunneört har även spridits av människor från gård till gård och finns idag i många parker och herrgårdar, särskilt i Uppland, och växer dessutom ymnigt i Uppsala stad.

Utbredningen av sibirisk nunneört i Hammarby längs husgrunderna gör att man skulle kunna tro att arten spridit sig direkt från mullbänkarna till husgrunden, men det tycks inte ha varit så. Den tidigaste iakttagelsen vi känner till av arten gjordes av Svenska Trädgårdsföreningen 1834 i parken, Linnés övervuxna trädgård. Magnus Martin af Pontin beskrev parken i Hammarby i sin rapport från besöket: "Det höga gräset var genomflätat af den vackra fumaria nobilis i blomma, som här förekom alldeles vild".

Sibirisk nunneört började växa vid husgrunden först kring år 1900, enligt Rutger Sernander, och fanns innan dess i ett område norr om huvudbyggnaden upp mot Hortus Sibiricus. Mätningar av frekvens och utbredning under 1930, 1935 och 1941 visade att antalet individer ökade kraftigt till 1935, men sedan minskade något. Arten kan alltså ha flyttats av Linné från mullbänken ner till blomsterträdgården, där den sedan blev förvildad och till sist försvann helt när trädgården växte igen och blev park. Möjligen odlade han också arten i Hortus Sibiricus. Från något av dessa områden spreds arten vidare till husgrunderna, där den nådde sin standardspridning under 1930-talet och står än idag.

Löjtnantshjärta i levande skick fick Linné aldrig se. Arten fördes troligen inte in i Sverige förrän på 1800-talet. När Rutger Sernander rekonstruerade rabatterna framför huvudbyggnaden planterade han även in löjtnantshjärta, trots att den aldrig funnits där. Troligen gjorde han det eftersom Linné planerat att ha den framför sitt boningshus och var så brännande nära att få se den levande. Den inplanterade löjtnantshjärta trivdes aldrig riktigt i den solexponerade rabatten, och flyttades senare ner till Upplandsträdgården.

Webbplatsen "Den virtuella floran" (http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html) säger bl.a. följande om växten:

"Sibirisk nunneört är en centralasiatisk art som ibland odlas som prydnadsväxt. Den förekommer sällsynt förvildad i parker, gamla trädgårdar och vägkanter, främst i Stockholmstrakten.
Första fynduppgift som förvildad är från Karlberg och Haga utanför Stockholm och publicerades 1840 (Nordstedt 1920). Den omnämns dock som odlad redan under 1700-talet. Sibirisk nunneört odlas som prydnadsväxt i trädgårdar och parker. Artnamnet nobilis betyder ädel, förnäm."

Nr 119/365.

Inne på ryskt område

En del av reprofotograferat dagboksmaterial. Orginal Anders Munsterhjelm/repro 28.5.2014, Håkan Ekund.

Snart har jag lyckats få ihop 70 sidor A4 med dagbokstexter ur Anders Munsterhjelms krigstida dagböcker (som jag reprofotat, framkallat i LR och printat ut på vanligt papper för mina behov). Av den textmassan skall hälften bort och ersättas med reprofotograferade fotografier, teckningar och handritade kartor.

Munsterhjelm var bataljonsläkare under kriget, och just nu är jag inne på sidor när hans gränsjägarbataljon är inne på ryskt område i december 1941, när frontlinjen stabiliseras på Karelska Näset norr om Leningrad.

Området är en del av ett gammalt svensk-finskt landskap, Ingermanland, som 1617-1721 till och med var ett svenskt generalguvernement. Ett gammalt landskap som ingen idag längre känner till eftersom Josef Stalin tog livet av ursprungsbefolkningen (1937-1938 avrättade han 14 000 ingermanlänningar) eller deporterade dem till Gulagläger (slutresultatet var ofta det samma ...) och "raderade ut" denna unika gränskultur. Eftersom de inte var slaver, var de inte "pålitliga" enligt despoten Stalin (jämför med det som händer i Ukraina ... där Putin agerar precis som Stalin ...).

Här ett udrag från 17.12.1941 när bataljonen drar upp från Finska vikens kust (gränsen, mittemot den ryska befästnings ön Kronstadt) och etablerar sig 60 km norr om Leningrad:

"Hiirela var en usel, grå by på en öppen vidd där isiga vindar blåste. JSp hade det mycket trångt och jag har inga bilder som illustrerar eländet där, som icke räckte mer än något över två veckor. Den 16 december fick vi åter uppbrottsorder och den 17 rullade bl.a. en bil full med JSp utrustning vidare norrut.

Färden gick en god bit in i det som ännu år 1939 var Ryssland och vi lägrade oss för natten i en korsu vid stranden av ett litet träsk nordost om Lempaalanjärvi, fågelvägen endast några km från gamla gränsen. Se kartan!
Följande dag flyttade vi till det ställe som sedan för många månader framåt kom att bli vårt hem.
Dessa Rysslands gränstrakter karakteriseras av att all civilbefolkning för omkring 10 år sedan blivit bortflyttad. Kvar står övergivna odlingar, tomma hus eller stenfötter. Endast minnet finns kvar av det som en gång varit välmående ingermanländska byar. Istället har ryssarna dragit sina tankshinder och sina taggtrådsstängsel i oändliga linjer utmed kullarna och genom skogarna, byggt betongbunkrar och skyddsrum och uppfört höga utsiktstorn på höjderna. Skogen har ställvis huggits ned. Kring det frontavsnittet som tilldelades vår bataljon var det ett mycket öppet drag i landskapet, som domineras av den höga kala Veikkola kulle."

JSp är en finsk förkortning av "Joukko Sidontapaikka", dvs. gruppförbandsplats, där man i fält lappade ihop sårade soldater ... "Korsu" är av stock byggda "logement" i fält, ingrävda under jorden ... där man var skyddad för granater.

Nr 118/365.

En kvadratmeter per person

Inne i grästuvan. Hangö 27.4.2014. Foto: Håkan Eklund.

Som fotouppgift under förmiddagen fick kursisterna välja ut en kvadratmeter som foto-område.
Eftersom kursen som jag och kollegan Paul S ledde, handlade om närbildsfoto och makro och var en del av utmaningen att lära sig kolla in det finstilta.

Igen ett fruktansvärt hårt solljus, en utmaning för fotografering, men bara så skönt för sinnet - för kropp och själ. Ett bländande blått, stilla hav intill, en värmande sol från blå himmel - och vi bara njöt! Finns det bättre terapi och "bomull runt själen", än fotografering?

Och 11 fotografer hittade en fantastisk blandning med spännande motiv, som vanligt. En del printades ut, resten kollade vi in som avslutande bilddiskussion.

Nr 117/365.

Blåsippsstudio

Hangöblåsippa. Hangö 26.4.2014. Foto: Håkan Eklund.

Två dagar med Hangö sommaruninversitets fotokursister; ett härligt gäng. Deras första fotouppgift gällde något så "trivialt" blåsippa, som inte är någon vanlig växt ute på vindpinade Hangö udd. Men ett bestånd hittad vi i en skogsbacke nära en livligt trafikerad väg. Det väckte en viss uppmärksamhet med 11 fullvuxna människor liggande i klorofyllen i de mest märkliga ställningar, för att ta en blåsippsbild. Det var ett svårt, hårt, starkt solsken - som alla vet hur jobbigt det är i en skog ... Dessutom blåste det.

Ändå blev det många  fina blåsippsbilder.

Själv tog jag inte så många bilder, men riggade till slut upp min lilla ministudio, en låda av genomskinlig plast med öppning för objektivet, hivade in en gammal urtvättad svart T-skjorta som fond, och tog min version genom kronbladen på en sippa alldeles framför linsen.

Helt traditionell, men kul ändå som dagens bild.

Nr 116/365.

Ljus i tunneln

Vid Universitetsgatan i Åbo. 25.4.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 115/355.