BioFoto Finland

Vid BFF:s middagsbord i Estland, Algallika 28.5.2011. Foto: Håkan Eklund.

Så har vi då haft vårt första officiella årsmöte för BioFoto Finland; vi valde att arrangera mötet i samband med en fotoexkursion till västra Estlands finaste blomstermarker.

Vi bodde enkelt och trevligt i mysiga B&B Algallika (http://www.algallika.ee/?c=introduction&l=en) som är en ombyggd bondgård med 13 bäddplatser. Utanför sjöng höksångare (2 par) och härmsångare, bland annat. Och vi hade ett mycket trivsamt veckoslut i goda vänners lag.

Senaste år lät vi registrera vår BFF- förening och våra stadgar godkändes av myndigheterna under sommaren. Det  betyder att vi nu är en "juridisk person" med alla rättigheter och skyldigheter som föreningslagen i Finland föreskriver. Vi ser oss som ett komplement till den helfinska föreningen Suomen Luonnonvalokuvaajat (med 3000 medlemmar); vi skall inte konkurrera med dem utan bara ta hand om den kustsvenska delen av landet där vi kan ha svenska som vårt föreningsspråk. Många av oss är ju sen länge tillbaka medlemmar också i den finska storföreningen.

Eftersom vi är svenskspråkiga känner vi oss också som en naturlig del av den skandinaviska BioFoto-familjen, med många lokalföreningar  i Norge och Sverige.

Jag valdes till BFF- ordförande för 2011 och med i styrelsen sitter  ytterligare 3 damer (Tuija, Eva, Heidi)  och 2 herrar (Roger, Krister) + 2 suppleanter (Annika, Jonatan); ett ungt (de flesta) och dynamiskt gäng. Vår första utmaning är att etablera en kommunikativ webbplats, att börja tota ihop till en vandringsutställning med temat "Vår kust" och att värva nya medlemmar. Vår ambition är inte att bli någon stor förening, får vi inom fem år ihop ett par hundra medlemmar är vi mer än nöjda.

Vi har ju egentligen funnits till som förening sen 2008, men all osäkerhet med BioFoto i Norge/Sverige samt tidskriften Naturfotografens vara eller icke vara - gjorde att vi tog  time out för ett tag. 

Nu när BioFoto Sverige har valt att bli en nationell förening såg vi det som naturligt att fortsätta på vår egen inslagna linje, dvs. att registrera oss som en officiell förening i Finland. Nu kör vi alltså igång på riktigt! Det skall bli en kul resa. Trevligt också med kommande nya kontakter västerut!

Under lördagen exkurerade vi bland blommande vårblommor i  Europas största löväng i Laelatu
(http://www.maaturism.ee/index.php?id=kannattaa-katsoa&sid=199), ett växtrike av guds
nåde (guckuskon blommade!). Här finns också massor med intressanta fåglar (sommargylling, lundsångare, mindre flugsnappar etc).

Väntar på hyresgäst

Holk för svartvit flugsnappare. Hirvensalo 26.5.2011. Foto: Håkan Eklund.

Just nu blommar körsbärsträdet som jag planterade i vår trädgård för ett antal år sen. Och äntligen har jag fått fixat en holk till trädet; helst vill jag ha en svartvit flugsnappare!

En hanne har varit på besök ett antal gånger, har inspekterat holken från alla håll och kanter. Suttit på taket och tittat, varit in och kikat, suttit utanför och sjungit några strofer. Men någon hona har jag inte sett av. På grannens sida har fru Leena en blåmes i sin "äppelträdsholk", just nu matas ungarna och föräldrarna far in och ut som tättingar. Vissa år har den svartvita häckat där.

Fick idag de finska naturfotografernas fina tidskrift Luontokuva (84 s) som alltid är lika fräsch och intressant. I detta nummer ingår en fin artikel (10 s) om fyrön Utö som goda vännen Jorma Tenovuo har illustrerat tillsammans med sambon Outi Sarjakoski. Hon fotograferar landskap, han fåglar. De har varit lyckliga nog att kunna köpa ett hus på ön, som näst intill är omöjligt (dvs. ingen säljer). Nu blir det säkert en ännu större invasion av fotografer på ön ...

Sen militären lämnade ön 2005 blev en massa byggnader lediga (precis som på Landsort), som nu formats om till Utö Havshotell! Och sen finns ju Hannas horisont, en gammal lotsstuga som jag och mina vänner/kursdeltagare/föreningskompisar brukar boka.
Och båtturen (5 + 5 h) t/r med m/s Eivor är gratis ...

Grrrrrrrrrrr

Aura å, Åbo 22.5.2011. Foto: Håkan Eklund.

Det är märkligt hur det fungerar. När kameran är med söker blicken automatiskt något att fotografera. Som i kväll. En behaglig kvällspromenad med frun (och kameran) längs stadens livsnerv, ån, som avslutning på en solig och fin dag. Ljuset var ännu alltför skarpt men i skuggan intill en av broarna bildades märkliga mönster och speglingar i vattnet. Varför det bildade sådana här mönster vet jag inte, men vackert var det. Och det bidde några bilder. Det bruna är åvattnets riktiga färg (lerblandat ...), det blåa är från skyn, det vita från solen, det svarta från skuggorna och strukturerna från bron.

Fast egentligen borde jag inte alls vara här just nu; en av kompisarna som jag växte upp med är på hembesök från USA (dit han emigrerade i mitten av 1970-talet) och vi hade planerat in fågelskådning just detta veckoslut, uppe vid fritidhuset i storspovarnas rike. Men se, det ville inte bilverkstaden som pantar på min bil. Årsservice, och de hittade en pryl som borde fixas - och reservdelen måste beställas från Sverige ... Grrrrrrrrrrr.

Ljudlandskapet

Strandstenar, Hangö udd 2010. Foto: Håkan Eklund.

För mig är ljudlandskapet viktigt. Speciellt intressant om man dessutom kan lokalisera och känna igen de ljud och läten som hörs. I går kväll stannade jag upp för ett ljud som jag kände var nytt för våren, stannade upp (med hunden ...) och skärpte öronen , och började skratta ... det var ju suset i trädens lövkronor! Och visst, det har jag ju inte hört på mer än ett  halvt år. Och löven har ju precis nu blivit så stora att de börjar "höras". Kul.

Ibland brukar jag lägga mig på rygg i bärriset i skogen, sluta ögonen och bara lyssna. Det kan man göra på våren ända tills myggorna kommer. Kul att räkna alla fåglar som hörs, det kan bli ett 20-tal arter om platsen är bra. Ibland om tiden medger, och solen värmer, kan det sluta med en liten tupplur. Det ÄR livskvalitet. Och vad är mera rofyllt om havet är nära, med bränningar som bakgrundsljud.

Men våra bränningar är ju så anspråkslösa; i minnesbarken finns ännu ljudet av de dånande bränningarna från ett varmt Stilla hav runt Fijiöarna som bar ända in i hyddan vid veckoslutsbesök ute på öarna utanför stan (Lautoka) där vi bodde. Ett bakgrundsbrus som bara hörde till. Samt rasslet från kokospalmerna; det senare hade vi också runt vårt hus - med utsikt över ett glittrande Söderhav. Bäst att sluta innan nostalgin tar över i snålblåsten ...

Eufori

Strandstenar, Utö, Väståboland. 14.5.2011. Foto: Håkan Eklund.

Två kvällar med ishockeyeufori är inte helt fel! När vi med m/s Eivor passerade ön Jurmo en timme innan midnatt på fredagen sköt Finland sitt första mål mot Ryssland. Och hela båten skakade när vi hoppade och skrek (skärgårdsbor och fågelskådare).
Och vilket mål sen! Det handlar om unga Mikael Granlunds (19 år) lek med pucken, att sekundsnabbt lyfta pucken på klubbladet och helt sonika vispa in det i krysset (bakom huvudet på målvakten) samtidigt som han rundade buren! Sånt kunde ju starta ett nytt vinterkrig, med Putin i publiken. Det måste ju kännas asigt för en f.d. stormakt att förlora mot lilleputtgrannen, dessutom 3-0.
När vi vid midnatt kom fram till fyrön hällregnade det, men det märktes liksom inte - så upplyfta var vi av VM-ishockeyn, att äntligen få chans att spela final mot Sverige. Resten är historia ... (I kväll arrangerades en sjudundrande välkomstfest på salutorget i Helsingfors med 100 000 närvarnade, president Halonen inkluderad).

På lördagmorgon hällregnade det, ännu. Men sånt är bra fågelväder. Då är det ju "nedfall", dvs. flyttande fåglar avbryter flyttningen och kommer ner för att vila och proviantera.  Mitt på dan blev det uppehållsväder.

Och ett sånt myller av småfåglar på nära håll i en liten våtmark ("Sundet") intill bygatan på ön ser man inte varje dag: löv-, gran, ärt-, törnsångare, svarthätta, rödstjärt, buskskvätta, mindre flugsnappare (2), grå- och sv.flugsnappare och så vidare. Som ibland kom på 2 m avstånd när de födosökte. Där borde man sen ha suttit med 500 mm ... Men jag hade hand om en artkännedomskurs, och kunde inte syssla med sånt. Men ett bättre sätt att öva artkännedom på oansenliga sångare (som var tysta) finns inte; normalt känner man ju igen dem via sången - och behöver sällan titta så noga på dem.