Nytt rekord i soffan

Utsikt från soffan. Hirvensalo, Åbo 21.12.2104. Foto Håkan Eklund. Nr 365/364.

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin skulle ha tillbringat 24 timmar i tevesoffan. Nu har jag gjort det, och det blir säkert 12 timmar till.

Till nästa år.

Har däckats av en aggressiv bobba som fått mig på rygg; tack och lov omges jag av böcker i tusental. Många är olästa. Senaste natt utkämpades många utbåtsanfall (mellan hostanfallen) ute på Atlanten (Havets vargar av Michael Tamelander och Jonas Hård af Segerstad); spännande och informativ bok om andra världskriget.

Just nu Junior VM i ishockey som jag kan avnjuta helt i lugn och ro, medan frun från dricka min skumpparanson hos vänner ...

Önskar alla FS-bloggare och -läsare ett riktigt Gott Nytt År!

I morgon tillbaka vid ruta ett, angående En bild om dagen. Och då skall det bli 365/365!

En början i slutet

Första dan i pulkabacken. Hirvensalo 30.12.2015. Nr 364/364.

Under några dagar med köldgrader har den lilla backen i grannskapet begåvats med lite snö (fixat via snökanoner). Det blir väl den enda snöbilden under denna andra årshalva.

En början på säsongen, i slutet av året. Kul för barnen åtminstone, med lite pulkasnö under jullovet.

Själv har jag däckats av en sjujävla förkylning och får inget gjort ...

Dygnen upp och ner

En favoritstig intill vatten. Hirvensalo, Åbo 29.12.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 363/364.

En av de intressanta böcker som jag köpte från Kramerbooks i Dupont Cricle, Washington DC, alltså bokhandeln som höll öppet till kl. 01 - med bar och allt, är "Mossad" (2014, 388 s) av Michael Bar-Zohanr och Nissim Mishalav.

En bok som handlar om den israeliska underrättelsetjänstens många uppdrag och historier. Den ena värre än den andra, både där man lyckats och misslyckats. Bland annat ett långt kapitel om hur det gick  till när man hittade Adolf Eichmann i Argentina, hur han kidnappades och flögs till Israel i maj 1960, för rättegång. Ett år senare hängde han i galgen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Adolf_Eichmann

En bok som bara är så svår att lägga till sidan; det blir sena nätter med dylika böcker ...

Viktigt med specifika mål

Samma som igår ... Hirvensalo, Åbo 28.12.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 362/364.

Dag 362, men under de dagarna har jag bara fotograferat 361 dagar. Om allt går som det skall blir slutresultatet 364 fotodagar i år. Inte helt godkänt - men ett bra försök. Allt som är över 300 fotodagar per år är jag nöjd med.

För mig är det viktigt med specifika mål, att ha något att sträva till. Och när man egentligen inte har tid att fotografera på riktigt, är ju detta med En bild om dagen en lagom tvingande orsak att överhuvudtaget ta kameran i hand.

Jag missade dag 132 = 12 maj. Jobbade hela dagen på kontoret, drog en fågelkurs på kvällen i regn (och hade inte kameran med i terrängen). Sen bråttom hem för att titta på ishockey VM när Finland spelade mot Ryssland, som vi vann - och i den yran glömde jag att ta dagens bild. Så kan det gå när tankarna är någon annanstans.

Hur det går i kväll i junior VM är ännu oklart; Finland släppte taget om en match som ett tag ledde övertygande. Sen kom ryssarna ...

Intressanta utrikesbrev

Historiens vingslag. Julpost i Åbo 2015. Foto: Håkan Eklund.

Sällan eller aldrig har jag fått egna brev tillbaka, i original, för arkivering. Men just sådana hittade jag i julposten från kusin Marianne. Bara så intressant. Hon hade hittat breven i ett skåp "som inte städades varje år" (tack för det!), och beslöt att skicka dem. Tack!

Breven var daterade Fiji 10.12.1987 och 23.3.1989 samt från Botswana 6.10, 9.11 och 26.11.1993.
Nio sidor A4 fyllda med intressanta detaljer, också med sådant som jag har glömt. Och jag har nog inga egna kopior av dessa brev.

Från Fiji skrev jag på en liten reseskrivmaskin som jag fått av farfars kusin Victor Eklund som ett tag kom på besök från Berkley, California. Jag hade ju aldrig någon dator under åren på Fiji (1984-89), inga privata människor hade ju sådana då, men på hemvägen i juli 1989 köpte jag min första (laptop) från Singapore, väl hemkommen var det ingen som kunde visa mig hur den skulle användas ...

Hade den i en "skrubb" ett helt år, innan broder Bertil (som bodde långt från Åbo) hade möjlighet att visa mig grunderna. Också det historia. Inga ungdomar idag kunde ju tänka sig en tid utan datorer ...

Från Botswana skrev jag på dator, men har nog inte kvar de filerna.

Jag har alltid haft den åsikten att de enda riktigt intressanta källor hittas i privata brev och dagböcker, de är skrivna i realtid, och är inte "friserade" för publicering. Breven som jag nu läst bekräftar detta. De är fyllda med små vardagliga detaljer, som inte annars skulle bli dokumenterade. I ett brev från Fiji skrev jag att jag saknade flyttfåglar och doften av smältvatten. I ett brev från Botswana skriver jag om hur jag från en båt tappade fågelboken i floden 20 m från en krokodil (vi fick upp den, innehöll en massa värdefulla noteringar). Väl hemkommen gick Robert knappt 2,5 år  (skriver jag i brevet) länge och plockade upp saker från golvet hemma, "- - - att inte lejonen eller krokodilerna tar ..."! Han hade sett många sådana på våra resor. Tydligen hade ett och annat fastnat på näthinnan.

Det intressanta är att ett av breven är ett "kusinbrev", skrivet och adresserat till en mängd kusiner i Österbotten som jag inte alltid hade kontakt med (brevledes).

Intressant också att läsa ett stycke i brevet från Fiji i mars 1989 när jag skrev att kontraktet med ILO går ut 7.7, och att jag inte visste något om framtiden:  ---- " Vad vi gör sen är också ett stort frågetecken. Anita vill att vi skall slå oss ner i Åbotrakten, och det har hon all rätt till efter alla dessa år på mina villkor. Tyvärr har jag tappat bort det finska språket ganska ordentligt, och vi får se vad jag kan hitta på. Jag är inte den typen som sätter huvudet i säcken, tvärtom - jag älskar omöjliga utmaningar. De ger krydda åt livet".

Härlig text att läsa nu efteråt, med facit i hand.

Jag tog ämneslärarutbildning (för skogsfackmän) på finska, fick jobb inom skogslärarutbildning i ett projekt där kursdeltagarna kom från hela tredje världen (Afrika, Latinamerika, Asien), och sen fick jag ett skogslärarjobb i södra Afrika (Botswana) 1992-94. Bland annat.

Annars: kusin Marianne tillhör den generation med pappan som tillbringat många år i kriget mot ryssarna (hans bror stupade alldeles i slutskedet, han som skulle ta över gården och bli bonde). Istället måste Mariannes pappa bli bonde hemkommen efter kriget, något som inte passade honom. Han hittade jobb i Eskilstuna under 1950-talet, emigrerade med hela familjen, men de två döttrarna + mamman kom sen så småningom hem till svenska Österbotten i Finland. De trivdes inte som invandrare i Sverige. Endast äldsta brodern blev kvar i Sverige. Men allt detta är en annan, lång historia.