En ursprungskultur på undantag

Foto: Jyrki Kallio-Koski. Ur Nature Exposed I (240 s/2022).

 I en krönika i dagens Hufvudstadsblad berättar Anna-Lena Lauren om en reportageresa till Taimyrhalvön i Ryssland, och om hur ryssarna behandlar sin ursprungsbefolkning. Inte heller Sverige, Norge och Finland har mycket att skryta med; i Norden har samerna historiskt sett blivit undanknuffade, förflyttade och mer eller mindre tvångsassimilerade.

 I Finland ska sametingslagen reformeras, en reform som skjutits upp gång på gång. Största motståndare är Centerpartiet; en lång historia.

 ”På naturens villkor” är rubriken för fotografen Jyrki Kallio-Koskis artikel om samer i årsboken Nature Exposed I, som kom ur trycket i början av maj.

Utgivare https://ammattiluontokuvaajat.fi/yhteystiedot/,  vars styrelse nöjer sig med att hålla boken undangömd i ett lager.

 Så här inleder han sin text:

”Renskötande samer i Lappland har alltid levt på naturens villkor. I fjällvärld och ödemark har de hittat allt de behöver, allt från skohö till bär, fisk och brännved. Renarna hittar sin föda i terrängen och genom att idka betesrotation ser renskötarna till att markerna inte överbetas. Men att flytta stora hjordar från ett betesområde till ett annat, i enlighet med årstiderna, är ett tungt och tidskrävande arbete. 

Renskötsel är naturbruk på naturens villkor. Oberoende av väder, storm eller stark köld –  måste renarna ses till. Också i tätaste snöstorm måste renskötaren hitta sina landmärken, men han känner markerna. I dag finns det nyttiga hjälpmedel som underlättar rörligheten, bland annat i form av GPS-mottagare samt terrängfordon både för barmark och snö. 

Klimatförändringarna medför nya problem och utmaningar för renskötseln. Höstarna blir längre och den första snön faller allt senare. Ofta smälter den och marken fryser till. I avsaknad av skyddande snö täcks den höstvåta marken lätt av is som försvårar renarnas åtkomst till lav. Också många fåglars födosök påverkas. Detta gör att renarna nuförtiden måste utfodras också på kalfjället vilket är både kostsamt och arbetskrävande. Under kalvningstiden är rovdjurshotet ett ytterligare problem. För renskötarna gäller det att då vara i rörelse dygnet runt. 

Det förändrade subarktiska klimatet gör också att palsmyrarna sakta men säkert tinar upp. Tidigare blommade hjortronen senare på palsarna och gav en rik bärskörd. Nu kollapsar de unika formationerna i sommarvärmen. 

Denna idylliska bild kunde också vara verklighet men de stora besöksmängderna nöter dessvärre på miljön. Bland besökarna hittas också sådana som inte respekterar Lapplands natur. Desto lättare det är att nå stugor, desto säkrare är det att folk lämnar efter sig tomflaskor, burkar och förpackningsavfall – tydligen väger det medhavda mera när det är tömt på sitt innehåll. Forststyrelsen har berättat om enorma avfallsmängder och missbruk av stugor och toalettutrymmen som skapar extra kostnader. Pengar som är bort från normala underhållsarbeten. 

Respekt för natur borde ligga i allas intresse. Ingen av oss vill väl att den förväntade naturupplevelsen ska ske i nerskräpade marker. För att fritidsfolket och näringsidkarna ska nå samma mål, krävs målmedvetet upplysningsarbete. Rätten att få röra sig i natur och kunna njuta av den  tillhör oss alla, därför gäller det att tillsammans värna om de naturvärden som vi har. 

På kalfjället har det alltid varit blåsigt, men under de senaste åren betydligt mera än tidigare och vinterstormarna är allmännare. Men oberoende av alla väderförändringar måste renskötaren få sitt levebröd från naturen.

 Turister har alltid lockats till Lappland. Under de senaste åren har besöksantalet ökat explosionsartat, liksom alla programtjänster. Coronapandemin stoppade tillfälligt upp de utländska besökarna, men den inhemska tog i stället över. Till sitt förfogande har de välskötta skidspår och vandringsleder, naturstigar, terrängcykelrutter, snöskoterleder, raststugor, glasigloos för norrskensskådning och logimöjligheter i alla prisklasser. Det finns safaris, restaurangtjänster och underhållning av alla de slag. ”

En duktig naturfotoföretagare

Ur Nature Exposed I (240 s/2022) utgiven i maj av Yrkesnaturfotografer i Finland SAL r.f., https://ammattiluontokuvaajat.fi/ Men av okänd anledning är upplagan ( 1500 ex. ) undangömd i ett lager i Hyvinge. Årsboken, den första i sitt slag, finansierades av organisationen Finnfoto - till ingen nytta.

Här ett kort utdrag ur intervjun som jag gjorde med Olli Lamminsalo; i boken är texten på finska, svenska och engelska. Text & foto: Håkan Eklund. Översättning (i boken) till finska och engelska: Anita Eklund.

Här hittas Ollis företag: https://kuusamonaturephotography.fi/

"Olli Lamminsalo är född och uppvuxen i Helsingfors. Under tjugo år jobbade han som köpman i huvudstadsregionen.

– Det var en tuff, hektisk och krävande försäljningsbransch, säger Olli. Efter åratal av stress och möten med ibland kinkiga kunder växte sig längtan till naturen allt starkare, bort från det urbana. Bort från bilar och människomassor.

Det var då Kuusamo kom in i bilden. Tillsammans med kompisar deltog han våren 1990 i Kuusamo fågelmaraton, en 24-timmars tävling. I tävlingen gällde att under ett dygn hitta så många fågelarter som möjligt.

– Då var ju området och terrängen okänd för oss och vi klarade oss inte så bra. Men vi fick mersmak, vi såg potentialen i att klättra uppåt i resultatlistan. Och det var bara så roligt i goda vänners lag, det är fina minnen. De ljusa nätternas ljudlandskap över ensliga myrland. Jakten på spelande myrsnäppor, eller jordugglor. Doften av vildmarksvår.

Sen fortsatte vårutflykterna till Kuusamo. Under hela 1990-talet deltog han och kompisarna varje maj i Kuusamo fågelmaraton och lärde känna de bästa fågelmarkerna i området. Efter några års övning började Olli och hans lag vinna tävlingen. År efter år, trots att tävlingen samlande grädden av Finlands ivrigaste ornitologer. I Ollis team var också Markus Varesvuo, idag känd som en av världens främsta fågelfotografer.

Publikationen Kuusamo Bird Race 1993–1998, som Olli Lamminsalo var redaktör för, var den första i sitt slag som mera detaljerat berättade om de fina fågelmarkerna som fanns i området.

Senare träffade Olli sin blivande fru i Kuusamo i samband med årliga naturfotofestivalerna.

Via Hannu Hautalas böcker som utkom på många språk, och via nya etablerade naturguidningstjänster började plötsligt Kuusamo bli en vallfartsort för både inhemska och utländska ornitologer.

– Länge var ju detta ställe det enda i Västeuropa där man relativt enkelt kunde hitta den sällsynta taigablåstjärten. Det uppkom ett stort behov av organiserad fågelguidning och det var främst sådant som jag sysslande med under mina första år i Kuusamo. Först i samarbete med företaget Finnature och sen kom andra naturfotografer med i samarbetet. Täta fungerande nätverk är a och o för att kunna syssla med sånt här.

Ollis utländska naturfotografer och ornitologer är mest intresserade av fåglar som har en koppling till taigaurskog, till arktiska förhållanden, norrsken eller närheten till Ryssland.

Under vintern gäller det bland annat lappuggla, hökuggla, lavskrika, kungsörn, lappmes, spillkråka och strömstare. Under våren tjäder- och orrspel, tallbit, taigablåstjärt och salskrake, beroende varifrån kunden kommer. I maj och i augusti är fiskgjuse en tacksam art. Och förstås alltid björn.

En del av arterna kräver strategiskt placerade fotogömslen, som Olli med markägarnas tillstånd har etablerat runt om i området, och betalar för.

– Det finns många andra för oss nordbor vanliga arter som är eftertraktade för utländska fotografer. Till exempel vår vanliga knipa, Golden Eye, är en omtyckt pärla. Dessutom vacker. Och för en amerikanare är en vanlig domherre en höjdare! Lämpliga motiv finns det för alla kunder.

Snörika vintrar är populära bland landskapsfotografer, och i Kuusamo finns det fortfarande snö, tack och lov. Och norrsken, Aurora borealis. Men de flesta utlänningar vet inte hur man skall klä sig för snö och kyla.

– Jag har avtal med en annan företagare som förser kunderna med kläder, skor, handskar och annat som vintertid behövs i fält. Annars funkar det inte. Ibland gäller det också att lära dem gå med snöskor. Redan det är en exklusiv upplevelse.

En viktig sak som underlättat Ollis företagskoncept är närheten till ett flygfält.

– Det är livsviktigt för att kunna jobba med utländska kunder. Här är avstånden tillräckligt långa ändå, det är mer än hundra kilometer att köra från den ena ändan av Kuusamo till den andra.

Flygfältet var också en av de faktorer som i tiden gjorde att Hannu Hautala 1979 valde Kuusamo som bas för sitt naturfotograferande. Men den viktigaste faktorn är förstås naturen. I Kuusamo med omnejd finns det många nationalparker och olika typer av skyddsområden med intakt skogsekosystem.

– Detta är en sak som jag önskar att alla beslutsfattare i Finland skulle förstå, att se till att det finns tillräckligt med områden som lämnas i naturtillstånd. De kommer i framtiden att vara värda sin vikt i guld! Det går ju inte att i en handvändning återskapa det som en gång förstörts, till det kan krävas hundratals år.

Klockan halv sex bryter vi upp från ABC-cafeterian i Kuusamo. Olli åker hem till sitt kontor och jag kör ut till ett av hans fotogömslen på en gammal tjäderspelplats en halv timme utanför stan. I skogen är det ännu en halv meter snö.

Få se hur många tuppar som vårnatten kommer att bjuda på?"

I den norska fototidskriften Natur & Foto nr 1/2021 presenterade jag Olli Lamminsalo på 8 sidor, ilustrerat med hans bilder. Kul att läsa egna texter översatta till norska.

Det intressantaste skedet

God Jul! December i Åbo 2022. Foto: Håkan Eklund.

Det intressantaste skedet i ett bokprojekt är när ombrytaren börjar skicka sina filer, för korrektur – där text och bild bildar en helhet. Plötsligt växer boken fram, så som den ska bli. Det är där jag är nu, efter att ha jobbat med min bok sen första veckan i januari. Ett årsverk.

Nu har jag lagom med sysselsättning över jul- och nyårshelgen. Men ett behagligt sådant.

Trots att den röda tråden i min tredje bok, med titeln ”Vägen är mödan värd” (290 s), handlar om dokumentation i ord och bild, är det inte mina bilder det främst handlar om. Eller ens text. Men innan jag berättar mera måste finansiering för trycket ordnas, det får bli nästa år. Jag har inte bråttom.

Synd bara att jag under året iddes kasta bort några arbetsmånader med en årsbok för så kallade yrkesnaturfotografer: 240 sidor kvalitetsarbete i bild och text på tre språk - bortkastat på grund av några inkompetenta och korrumperade sabotörer som gömde undan resultatet och bedrog sina egna medlemmar och samarbetspartner. Sånt tycks det bli mer av i dagens förryckta värld.

Tidigt ute med specialresor

Ur Nature Exposed I (240 s, 2022). Artikeln ovan, text & foto: Håkan Eklund.

Också Jari Peltomäki är en pionjär inom naturturism i Finland. Främst är han som gammal ringmärkare och ornitolog fokuserad på fåglar och fotografering, med hela världen som marknad. Via Finnature arrangerar han skräddarsydda naturfotoresor för inhemska kunder utomlands, och för utländska till Finland och Nordnorge. https://finnature.fi/en/

Våren 2021 intervjuade jag honom i Limingo, som under natten avslutades med en spännande berguvsfotografering – en av hans specialiteter.

Artikeln ingår i Nature Exposed I, med allt textmaterial på tre språk. Anita Eklund översatte intervjun till finska och engelska. I årsboken har Finnature en helsidas annons, som under sju månader väntat i ett lager i Hyvinge. Så (miss)gynnar föreningen Yrkesnaturfotografer i Finland sina medlemmar, utan att vi andra vet varför den nerbantade styrelsen vill ha det så?

Här ett kort utdrag ur artikeln:

”- - - Jari Peltomäki berättar att han och hans dåvarande fru Ulla jobbade tillsammans i det gamla guidningscentret vid Limingoviken som byggts 1988.

– Hit kom fågelskådare från Storbritannien och andra västeuropeiska länder för att se gyllensparv (Emberiza aureola) som ännu då häckade här, säger Jari. När vi såg vilket intresse det fanns utomlands, att komma hit och söka vissa nordliga fågelarter, började vi smått fundera på att haka på.

Och så föddes Finnature som grundades 1992. Under de först verksamhetsåren i slutet av 1990-talet samarbetade Finnature med stora internationella fågelresearrangörer, som gav värdefull erfarenhet.

– Vi tog hand om deras grupper och guidade dem från Estland i söder till Finnmark i Nordnorge.

Och Jari som är en social person trivdes med fågelskådarna. Själv hade han inlett sina fågelstudier 1977, när han var tolv år. Följande år började han fotografera.

– Men det var nog handkikaren och tubkikaren som i många år var viktigare, tillsammans med ringmärkningsutrustningen. Sammanlagt har jag ringmärkt ca tjugotusen fåglar.

Som erfaren proffsornitolog har han tre ”Finlandskryss”, det vill säga han är den första som i Finland sett, bland annat ringand.

– Och sen har jag ett Norgekryss, inflikar Jari. Det var en större skrikörn. Dessutom har jag fixat en ny art för Rumänien och likaså en för Grekland.

En viktig del av Finnatures verksamhet har med fågelskydd att göra, bland annat att sätta upp holkar både för tättingar och ugglor. Eftersom det inte längre finns naturliga bohål i hårt hållna ekonomiskogar är holkar viktiga. I boken ”Pöllöt” (2013) som Jari Peltomäki gjorde tillsammans med den engelska fotografen David Tipling, berättar han bland annat om bokorgar som han satt upp för lappugglor i Uleåborgstrakten, de är inte hålbyggare, men kräver stora risbon som det inte alltid finns tillräckligt stora träd för. Ofta häckar lappugglor i gamla duvhökbon.

På tal om duvhök berättar Jari om hur det kom sig att Finnature fick en svårfotograferad uggla som fotostudiogäst.

– Vi har ett matningsställe för duvhök inte långt från Limingoviken. Plötsligt märkte vi att en berguv i skymningen började frekventera åteln, och idén var född. Vi monterade upp lämplig spotbelysning för nattfotografering, och se – en ny naturfotoprodukt som få företagare har, såg nattens ljus! I natt ska du få se hur det fungerar.

Det blev en spännande fotonatt. Berguvungar har jag ringmärkt, men aldrig fotograferat vuxna berguvar från ett gömsle.

En erfarenhet rikare kör jag riksåttan hem till Åbo.”

En pionjär med verksamhet i gränszonen till Ryssland

Lassi Rautiainen är pionjären bakom kommersiell björnfotografering i Finland. Här med en unik bok som han gjort på engelska, tyska och finska, om interaktionen mellan varg och björn i vild natur. Foto: Håkan Eklund, ur Nature Exposed I, som av okänd anledning aldrig nådde längre än till ett undangömt lager i Hyvinge, utgiven av Suomen ammattiluontokuvaajat SAL ry. (Yrkesnaturfotografer i Finland SAL r.f.).

Boken (utkom i början av maj 2022, tryckt i 1500 ex.) tycks inte finnas till försäljning; den har endast delats ut till den ”inre kretsen” i föreningen. Orsak okänd.

Lassi Rautiainen som har sina fotogömslen i Kuhmo, i gränszonen till Ryssland (får vara ifred för obehöriga) är mycket välkänd bland svenska och norska naturfotografer. https://www.wildfinland.org/ I årsboken har han en helsidesannons, som nu gläder boklagret ...

Här ett kort utdrag ur intervjun jag gjorde med honom i årsboken; texten översatte min fru till finska och engelska:

”Ursprungligen var det inte alls meningen att Lassi Rautiainen skulle bli en naturfotoentreprenör. Han var  utbildad lärare, men hann inte tillbringa så mycken tid med det yrket när journalistiken och fotografering tog honom med hull och hår. I decennier försörjde han sig som frilansjournalist med idrott och natur som specialitet; småningom tog naturfotograferingen helt över.

 Otaliga är de artiklar om vild tajganatur som han publicerat i inhemsk och utländsk press, på den tiden när det gick att sälja text och bilder och livnära sig på det. Om Hannu Hautala var mest intresserad av fåglar var det däggdjur som fångade Lassis intresse.

 – När jag och några andra småningom kom underfund med hur björnar kunde fotograferas blev de min stora passion. Liksom järv som kom på ”köpet”, varg kom långt senare in i bilden. Men jag hade inget intresse av att bli fotosafari-arrangör, att det blev så hade med trycket från andra fotointresserade att göra. Först via publicerade artiklar som skapade ett sug efter likadana upplevelser, och sen via naturfotokvällar runt om i Norden.

 Speciellt minns Lassi en stor bildvisningsturné runt om i Sverige tillsammans med naturfilmaren Bosse Kristiansson (1949–2015). Det var björn som gällde och det var under sådana naturfotokvällar som kundnätverket skapades, utan att Lassi då ens var medveten om det. Wildlife-turism var ett okänt begrepp i Norden, det var ju sådant man åkt till i Afrika. Eller till Alaska.

 Speciellt blev Björn-Bosse känd för en filmdokumentär där han under flera år, i samarbete med Lassi Rautiainen, följde med en björnfamiljs öde vid den finsk-ryska gränsen i Kuhmo.

  – Det var många i Sverige som sett våra bilder och filmer av björn i vild tajgaskog och ville komma till Kajanaland för att följa med mig på björnfotografering. Och de var beredda att betala för det. Likadant var det med norrmännen, i Norge sköt man ju bort alla rovdjur. Och sen hade vi Mellaneuropas folkrika länder där det inte ens fanns björnar. Marknaden och intresset bara växte

 Från och med 1991 startade Lassi kommersiell björnfotografering i liten skala, den första i Finland – och i Europa. Sen bara växte verksamheten i takt med publicitet och fotografernas egna nätverk. Själv har han också gett ut ett tjugotal böcker, de flesta med rovdjursmöten som röd tråd. Vildmarks-PR av bästa sort.

 –  Sen kom den ”digitala revolutionen”, säger Lassi, och en helt ny kategori naturfotointresserade växte upp som svampar ur jorden. Samtidigt som det blev omöjligt att leva på bildförsäljning skapades nya möjligheter att i stället sälja fotomöjligheter för intresserade, som inte hade tid med alla de arrangemang wildlife-fotografering kräver.

 Han nämner om en rapport som Yrkeshögskolan i Kajana gjort bland sexton företagare med wildlife-fotografering som specialitet. Enligt den är verksamheten av stor betydelse för avfolkningsbygderna i östra och norra Finland.

 – Dessutom har utländska kunder via detta fått upp ögonen för Finland, och kommer på nytt med sina familjer, säger Lassi.

En lång historia.”