Det började med två ungdomliga blickar
Anita i vårsolen. Katarinedal, Åbo 20.4.2014. Foto: Håkan Eklund.
En skön påskdagsvandring med frun. I värmande sol, harmoni och vacker natur. Vad kan man mer begära av livet?
Detta som resultat av min nästsista kvällspermission från Åbo flottstation i mars 1976, min sista vecka i lumpen. Jag en "lantiskille" från Österbotten, hon en läkardotter från universitetsstaden Åbo. Vi gifte oss 1979. Tillsammas har vi sett världen, både fattigdom och överflöd - och kämpat oss genom stormar, motgång - men också haft medgång och enorm lycka. Fostrat tre barn, både genom adoption och bioproduktion.
Vi har gått igenom allt som formar, härdar - och svetsar samman. Där uthållighet, positivt tänkande och tålamod är nyckelord.
Första mötet är en lång, intressant historia i sig. Det som länge färgade mötet är att hon trodde att jag var finskspråkig (som hon var ..., men med svenskspråkig pappa) och utgick ifrån att jag inte skulle kunna uttala hennes namn korrekt, dvs Anita med en lång vokal - som är kutym i svenska språket, i de flesta ord/namn.
Så hon gav mig sitt andra namn, som ingen annan använde. Det tog henne ett helt år att våga berätta att jag använde fel namn ... som jag "präglats" med, som plötsligt inte gällde.
Men det är också en lång historia. Längre än en blogg.
I dessa tider när var och vartannat äktenskap har gått i kras, också i "närmiljön", känns det nästan som att det normala, dvs. att hålla ihop i vått och torrt, utgör ett undantag. Visst känner vi en enorm stolthet över ett val som startade med två ungdomliga blickar som möttes på ett studenthak i Åbo, håller än.
Sten
- hawk
Det du skriver är så sant, och ja livet är ju med och motgång. Med rätt partner mest medgång...
Grattis och fortsätt njuta av livet. Sluta aldrig, att ge varandra "de där blickarna"... :) //Peter
- hawk
- hawk
- hawk