Med leriga skor
En dag i Vörå
Fler frågor än svar. Vörå 30.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 274/366.
Ja, jag vet.
Många lokala ogillar att denna typ av bilder publiceras, att man inte istället fotograferar grannhuset som är i skick, som visar på den riktiga verkligheten. Att ingen skall tro att hela byn ser ut så här.
Men vi som fotograferar dras till det annorlunda, till sådant som kanske ingen bryr sig om, som vi vill synliggöra. Motiv som bara lämnar en kvar med en massa frågor. Ödehus är ett sådant motiv.
När jag står här med min kamera och studerar stockarna som flitiga händer bilat med yxa, skulle jag så gärna veta mera. Vem höll i yxan? För vem byggdes huset? När hade huset sin storhetstid? Vad hände sen och hur slutade det så här? Fanns det ingen som ville ta över?
Egentligen borde jag gå in, ta detaljbilder, fråga runt i byn. Det finns säkert folk med svar. Ännu har jag inte kommit mig för att ta itu med motivet på riktigt. Men jag borde.
Ja, jag vet.
Det jag däremot vet är att kvällens bokprat på biblioteket i Vörå var omtyckt; alla framplockade stolar fylldes.
Några hade kommit långa vägar; en del ansikten bekanta, de flesta inte. Men det var en vetgirig och bra publik. Flera hade läst min bok och ändå kommit, några som inte läst köpte. Och när det var över blev de flesta kvar, sittande i små grupper - reflekterande.
Några mindes artiklar om några Vörådamer som jag intervjuat i Butte, Montana 1982, och gjort en artikel om. De ville veta mera, om jag mindes? Frågan kom så plötsligt, men jag berättade att de tre änkorna hade kommit i en stor "amerikanare" till hotellet och hämtade mig för en biltripp runt stan. En hade päls.
En som läst min bok frågade hur jag hade hittat ett bo av blå kärrhök, som jag tydligen nämnt i boken (och glömt ...). Men ringmärkaren som visat mig boet satt i publiken kunde ge svar. Till saken hör att det är ytterst svårt att hitta ett bo av den arten (markhäckande).
Sånt får man uppleva vid närkontakt med läsande publik.
Och de två bibliotekarierna som fungerade som arrangörer var världens trevligaste, hade fixat med kaffe och annars bara utstrålade en massa positiv energi.
Sådant som man lever länge på.
Återupptäcktens glädje
Agrara studier. Keskis, Vörå 29.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 273/366.
Kör runt i landskapet.
Stannar då och då. Plockar med kamera och kikare och gör små vandringar. Nostalgi blandas med nyupptäckter; "detta har jag inte tidigare lagt märke till".
Hittar ödetomter med tomma hus med vacker utsikt, ibland med insjö nära. Ändå tomt och övergivet. Ser än fler nybyggen: "det där huset har jag inte tidigare lagt märke till".
Kollar in biblioteket där jag har bokprat i morgon, en ståtlig byggnad mittemot min gamla skola. Där jag drömde mig bort till Amerika och Afrika (som sen förverkligades). Där bibban nu står låg en krog och en bowlinghall under min skoltid. Minns några danskvällar i krogen under ung vuxentid, med dåtida kompisar nu spridda för vinden.
Stannade på fruns begäran vid en klädbutik som jag minns från skolbussens fönster, ett ställe som jag aldrig besökt. Och se, en kvinnlig försäljare känner igen mig. Hennes föräldrar hade butik i mormor och morfars by, som ofta besöktes. Då var hon en liten flicka.
Nu lyckades hon sälja ett riktigt snyggt plagg åt mig. Och åt frun.
Så kan de gå när man kör runt i landskapet. Ett mentalt själslandskap, på något sätt.
Där mycket av mig tydligen blev kvar.
Härligt torparliv
Med syrener i bakgrunden. Pandros 28.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 272/366.
Skönt med torparliv i brittsommarvärme.
Inledde dagen med att svarva ihop min månatliga kolumn i Vasabladet (Finlands andra största svenskspråkiga dagstidning), resten av dagen ute i det härligaste höstväder man kan tänka sig.
Hade två gamla havsörnar kretsande över en stund under eftermiddagen. En flock med "vildgäss" över en stund senare, ca 60 vitkindar och fem sädgäss. De senare upptäckte jag först när jag kollade en bild jag tog. Önskade att det skulle ha funnits en prutgås i raden, den arten saknar jag ännu i år ...
I går på vägen upp besökte vi fruns väninna som nyligen flyttat tillbaka från Sverige och tillsammans med sin (Finlandsfödda/bott hela sitt liv i S) man köpt en fantastiskt fin bondgård med utsikt över en insjö. Där jag tog gårdagens tuppbild; jag var så trött när den laddades ner på kvällen (efter att ha grillat i dimma) att orden tagit slut för dagen ...
Dessutom hade gården åkrar, skog och en massa utrymmen i gamla ekonomibyggnader. Ett drömprojekt för vem som helst med agrara rötter, för dem är det deras nya hem och HQ. I en mycket intressant by med många vackra, stora Österbottengårdar i gammal stil.
Tänk att få inreda studio, galleri och en egen snickarbod i sådana utrymmen!
Men - jag är nöjd med vårt lilla torp, som är ett andra hem (fritidshus), att det finns tid för att skriva och fotografera och sköta om lilla frun. Det gick tillräckligt med tid i somras att måla och fixa allt möjligt.
Var är hönorna
Ladugårdsvägg i Kuortane, Österbotten. 27.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 271/366.
Snart blir det färgstarkt
Snart byter asken färg. Runsala, Åbo 26.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 270/366.
Många åker till Lappland för att fotografera "ruska" = höstfärger. Ok, där finns "maaruska", dvs. markytans bärrismarker som färgar landskapet, förutom fjällbjörkarna.
Men här i SW Finland där det finns gott om ädla lövträd blir det minsann färgstarkt inom kommande veckor. Något att se fram emot.
Jobbade hela dagen med att beskära vårt körsbärsträd, som jag planterade för kanske tjugo år sen. Det har vuxit till sig.
Hörde under arbetes gång höstens andra taigasångare från granntomten, som bonus. Kul att kunna identifiera det lätet, rätt avvikande och lätt sen man lärt sig.
Och förstås, allt är lätt sen man lärt sig ...
Nytt värmerekord i Åbo idag, 22,7 C. Not bad.