Oönskad

En död sjukdomsspridare. Vid Hirvensalo bro, 18.10.2012. Foto: Håkan Eklund.

Ingen vill väl önskan någons död, men när det gäller mårdhund - så må det vara förlåtet med ett undantag. Detta är ett rovdjur som inte hör hemma i vår Fennoskandiska fauna, och gör en fruktansvärd skada för alla markhäckande fåglar, bland annat. Det är många i våra skärgårdar idag som skyller sjöfågelminskningen på havsörn, när det oftast är vildmink och mårdhund som är de skyldiga! Men de är inte lika synliga som havsörnar ... mårdhunden är ett nattdjur, som man oftast möter just så här, överkörd!

Så här skriver Jägarförbundet om mårdhunden, på adressen:
http://www.jagareforbundet.se/Viltet/ViltVetande/Artpresentationer/Mardhund/

Mårdhunden (Nyctereutes procyonoides) är ett halvakvatisk hunddjur med ursprung i Asien. Den introducerades till de europeiska delarna av Sovjetunionen under 1920-50-talen för att öka pälsviltsproduktionen i naturen. Sedan dess har den koloniserat ca 1.4 miljoner km2 i Europa. Arten är idag fast etablerad i bl.a. Finland där det skjuts ca. 150 000 individer per år.

I näringsrika våtmarker kan tätheten av mårdhund komma upp i mer än 300 djur per 1000 hektar, vilket kan jämföras med t.ex. rävens täthet som ligger på ca 4-8 djur per 1000 hektar i södra Sverige och betydligt lägre i norr. Betydande negativa konsekvenser har konstaterats på den inhemska faunan i områden där mårdhunden etablerat sig i Europa, främst på markhäckande fåglar i våtmarksområden och på amfibier.

Mårdhunden är en viktig potentiell spridare av allmänfarliga sjukdomar, bland annat rabies och rävens dvärgbandmask. Mårdhunden är även den enskilt största vektorn för spridning av rabies i Europa. Under rabiesepidemin i Finland 1988-89 utgjorde fynd i mårdhund 77% av alla bekräftade fall. De höga tätheterna mårdhunden kan komma upp i underlättar och påskyndar spridningen eftersom djuren då oftare kommer i kontakt med varandra. Det bör poängteras att rabies inte finns i Skandinavien i dagsläget. Sverige har genom ett flertal internationella konventioner förbundit sig att ”förhindra införsel av, kontrollera eller utrota de främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer eller arter”. Mårdhunden är en sådan invasiv art och står upptagen på listan över Europas mest invasiva arter (www.europe-aliens.org/speciesTheWorst.do).

Missade många

I skymningen. Från utsiktstornet vid Färjsundsbron, Åland. 13.10.2012. Foto: Håkan Eklund.

Passar på att kolla in FS medan jag väntar på mera ombrutet material att göra korrektur på. Jag och min kollega sätter sista handen vid ett tidskriftsnummer (Skärgård nr 3/2012) som redan är försenat. Och som vanligt är det bråttom. Kollegan har ett flyg som väntar (inkl. familj ...) om några timmar, och vi är långt ifrån färdiga än. Det gäller att ha is i magen.

Bilden ovan tog jag på returresan tillbaka till Mariehamn senaste lördag efter att ha tillbringat hela eftermiddagen ute på Simskäla vid vägs ände uppe i norr. Där hade jag och en journalist träff med tre lokala damer som blev intervjuade och fotograferade. Vi höll till i kanske Ålands mest kända författarhem, dvs. Anni Blomqvists (http://sv.wikipedia.org/wiki/Anni_Blomqvist).

Samtidigt missade jag stora delar av Fotoklubben Obscuras Fotofestival i Mariehamn, tyvärr. Men jag hann se Jens Assur och Anna Ulmestrand; båda gav massor med ny inspiration. Anna minns jag ju från de första åren här på FS-bloggen, hennes makrobilder är ju som finaste målningar! Och Jens Assurs fotojournalistiska världsförbättrargrepp var värd varje minut.

Upp och ner

Spegling. Nåtö, Åland 14.10.2012. Foto: Håkan Eklund.

I väntan på färjan tillbaka till Åbo igår kryssade jag runt i olika områden på det naturfagra Åland. På vissa ställen är det otroligt vackra skärgårdslandskap som öppnar sig från vägbankar och broar - men där kan man inte stanna! Tyvärr. Och så är det på många platser i världen. Just när man ser bilden kan man bara inte ta den.

Våra samhällen styrs ju av en massa specialister med ansvar för smala segment, där helheten kommer i andra hand. Trots att turismen skulle dra nytta av "cykel- och fotovänliga" vägar och broar är det inte något som vägbyggnadsingenjörer tar hänsyn till. De har sina uträkningar hur de enklast och billigast bygger en väg för biltrafik, det är deras uppgift. Därför blir det som det blir.

På bilden ovan lyckades jag parkera en bit innan vägbanken började och hittade en del motiv. Såg bärrika havtornsbuskar, men dessa kunde jag inte nå utan gummistövlar. Havtorn som hittas på Åland och längs västkusten i Finland (och i Roslagen) saknas i Åbolands skärgård, av någon underlig anledning.

Observera att bilden ovan är svängd upp och ner ... (speglingen gjorde en mjukare bild).

Avbilda eller bildskapa

Höstmorgon. Hirvensalo, Åbo 11.10.2012. Foto: Håkan Eklund.

Fotografer är tankemässigt mer bundna vid det konkreta än till exempel målare eller skulptörer, skriver Göran Segehom i sin inspirationshandbok "Konsten att ta vinnande bilder". En fotograf "avbildar", och glömmer lätt att vara bildskapare. Som är så sant.

Men många som fotograferat tillräckligt mycket tröttnar till slut på att bara avbilda, och börjar småningom experimentera mera med att skapa bilder som förmedlar t.ex. känslor och sinnestämningar.

Båda typer av bilder behövs förstås, för sina respektive ändamål.

Segeholm skriver att om man frågar men en skulptör vad hans/hennes senste verk föreställer är det inte namnet på personen som stod modell som nämns. Istället säger skulptören att skulpturen föreställer t.ex. makt, girighet eller livslust. I skulpturen har abstrakta begrepp fått en fysisk form.

Något att tänka på.

Väntar på Segeholms nästa

Innan mörkret lägger sig. Utsikt från Fyra vindarnas hus, Hangö. Oktober 2012. Foto:  Håkan Eklund.

Det finns få fotoböcker som fascinerat mig så mycket som Göran Segeholms bok "Konsten att ta vinnande bilder" (dock gillar jag inte boktiteln ...) som jag kan läsa om och om igen, och ändå hitta nya intressanta tankar om fotografering.

Han skriver bl.a. att "Ett fotografi är en dörr för tanken. När en betraktare ser en bild startar en kedja av associationer och reflektioner, medvetna eller inte. Varje byggsten bidrar med en association som går i en viss riktning. Vissa leder betraktaren dit du tänkt dig (om du överhuvudtaget tänkt på det), andra inte. När alla byggstenar drar åt samma håll blir bilden allt mer sluten. Ju mindre samstämmighet, desto öppnare budskap. Varje enskild detalj som är möjlig att associera till är en byggsten i den slutliga bildupplevelsen."

Och så vidare. Segeholms text är sådan att man ibland får läsa den om och om igen, för att förstå innebörden. Det gillar jag. Att man tvingas stanna upp och tänka till.

Är det någon som har koll på hans nästa bok, som lovades till denna höst?