Parentes. Lite mer runt fotopapper

Lite mer pyssel i den svartvita lådan. Och att gå lite över gränsen.
Att skapa en duplexbild är inte så knepigt om man arbetar i Photoshop. Hur man gör motsvarande i andra program vet jag inte, det är fritt fram att försöka. Vad man ska tänka på är att inte lägga en hinna över bilden. Det är visserligen enkelt gjort, ett nytt lager och pytsa i en lämplig färgton och sen dra i lagrets opacitetsreglage. Men målet och poängen är att få de mörka pixlarna, eller "silverkristallerna" om man är benägen till metaforer, att få den önskade tonen men dock inte de allra ljusaste. Syftet är också förutom att få till exempel en varmton även få lite extra stuns i svärtan.

(Bild i gråskala)

En annan metod är att gå all in i tryckmedia och montera bilden i program som InDesign, QuarkXpress eller liknande. Utgå ifrån en tiff i gråskala. Montera och tänk på upplösning och storlek så att slutresultatet landar på 300 eller 350 ppi (överkurs, den som vill veta mer får lugna sig.) Direktmarkera bilden och skapa en cmykfärg i färgfönstret.  Nu är bilden färdig för att  gå vidare till ett tryckoriginal men dit ska vi inte utan markerar  bilden och exportera som jpg eller tiff. Filformatet  som man sparat bilden i PS har som  synes en viss betydelse.

(samma bild i fyrfärg CMYK 40 50 50 100.  Vänster jpg, höger tiff. Bild under: övre i fyrfärgsmanér, undre i gråskala.)

Tillbaka till duplex. Gör bilden till en rgb och sätt en pipett i ett väldigt ljust område i bilden. Då ser man i info att rgb värdena är lika men ju mörkare partier i bilden man undersöker med pipetten desto större skillnad i mellan rgb-värdena kommer att visas.

Utvärdering. Det finns flera metoder att efterlikna intrycket av varmtonade silverrika fotopapper från den analoga tiden. Den som lyckas bäst är nog duplexmetoden. Den simulerar två tryckplåtar som ligger exakt på varandra. Den kompletterande duplextryckplåten avger sin färg exakt som den underliggande svarta plåten. Det är poängen.
Och, viktigt att veta, de här beskrivna metoderna syftar inte till att skapa falsarier. Syftet är att skapa något som skapar en liknande ögats känsla som den analoga processen.
   Och visst kan man jobba analogt, min Durst står nedskruvad i källarförrådet, de flesta prylarna i någon flyttlåda, till och med ett akroskop. Nä, där är jag inte än trots att den digitala processen inte riktigt kan återge eller leva upp till  det äkta svartvita. Med förbehållet att det äkta ser man endast när man tittar på riktiga fotografiska kopior på silvergelatinpapper. Printar, nej, oavsett hur duktiga bläckstråleskrivare vi  än har.

Att ha ödet i sin hand

Den här killen, Joma, kom till Sverige för sju år sedan. Vad han befinner sig nu vet jag inget om, vem vet, han kanske inte är i landet längre.  Att hans öde i mycket legat i andras händer. Att han nog börjat sitt liv i uppförsbacke. Att  som sexton-sjuttonåring ta sig själv från nånstans i gränstrakterna mellan Iran och Afghanistan själv, en resa på flera månader genom en inte alltid vänligt stämd omgivning. ( Ibland tänker jag tanken; skulle jag klarat av det, och inte minst, skulle ansvarig minister för frågor i detta ämne klarat av det? Jag kan bara svara för mig själv.)
  Förresten, du hade väl ungefär samma drömmar som dina kompisar. Fotbollsproffs. Eller något annat. Du kan ha haft tur. Kombinationen av din egen drivkraft och omgivningens empati. Ett jobb, en bostad (hoppas för guds skull att du i så fall  har en lön över 28 000:-)

Sannolikheten att du om du fortfarande är kvar i landet kommer att hamna på ett så kallat återvändarcenter är ganska stor. Och som en blixt far tanken genom mitt huvud; vad håller de på med? Hanna Arendt beskrev det i "Den banala ondskan". Då handlade det om Rudolf Eichmann, om han är bekant.

Och vad har detta med fotografi att göra? Bortsett från att inlägget är illustrerat med ett fotografi. Det kan man fundera på. Jag tänker nog mest på fotografiet som en möjlighet. I fotoklubbar, i fortbildning, på lokala bibliotek och andra ytor. Eller hur tänker du?

När hon precis skulle till att blunda

...så satt blixten som en smocka i rummet och hon fick finna sig att blunda sig genom morgondagens lokaltidning. Snopet. Här hade man gjort sig fin tillsammans med de andra Hemsystrarna. Jubileum? Årsfest? Ja, inte direkt klackarna i taket. Städat, kaffe och nypressade förkläden. Och är det tulpaner på bordet, eller? Vem som är fotograf är förborgat, men det är väl inte den där bilden man vill bli ihågkommen för. Varken fotograf eller blunderska.

En hittad kliché troligen från em mindre landsortstidning. Inga metadata mer än en blyertspåskrift på baksidan, just Hemsystrarna. Årtal oklart, det finns inget att gå på. Hemsysteruniformen är nog i sig rätt tidlös dessutom.
   Klichéen är fotograferad i släpljus för att det ska gå att se bilden positivt. Det svarta är egentligen blankt och de delar i bilden som är högst upp. Det vita är försänkningarna i plåten. När plåten färgas in lägger sig tryckfärgen på de högsta partierna. Så kallat högtryck eller boktryck som det också kallas. Eftersom klichén är plan skvallrar det om att den är tryckt på ett mindrer tryckeri med arkmatad press. Kanske en Heidelbergare? Bilden är anpassad för tvåspalt och tidningsformatet är med yttersta sannolikhet broadsheet, dubbelt så stort som dagens förhärskande tabloid.

Det gäller att ha ordning på ögonlocken när fotografen kommer.
   

I brist på fotograferande

Fotograferandet har gått i stå. Inte ens det lätthanterliga processfotograferandet utan egentligt mål leder någon vart.
Hittar en inte helt färdig torrnål i gömmorna. Aldrig ens provtryckt, stannade liksom mitti. Det kan vara så med bilder. Man tvivlar. Är det mödan värt. Men det finns ändå en viss glädje i att plocka fram plåten. Känna torrnålsgraden med fingertoppen. Ta fram nål, skavstål och en gravstickel. Och omväxlande mödosamt gravera linje, omväxlande krafsa fram tornålslinje. Inte för att det kommer att bli nån upplaga, men något eller några provtryck. En liten eprevue d´artiste som det heter.
(Mest nöjd är jag nog med mina hemsvarvade handtag i päronträ.)

Om objektiv och bildutsnitt, plånböcker...och lite Indien.

När jag mer och mer började fotografera med Fuji X kom det också att bli mer och mer med fasta objektiv, eller fast bestämda utsnitt kan man också säga. Även om jag använt mycket zoomobjektiv, och gör det i min Nikonvärld har jag alltid föreställt mig att mina zoomobjektiv haft liksom fasta klickstopp på de brännvidder som är mest förekommande. En mental rulle eltejp för att vid behov låsa objektiven så att säga.
   De flesta systemkameror säljs med ett så kallat kit-objektiv. Smaka på ordet, kit, låter inte det som lite billigt, lite sekunda, lite plast så där. Men vad som oftast gäller brännviddsomfånget  är att det följer det den gängse brännviddsnomenklaturen. Mitt Nikkor 24-70mm 2.8G ED befinner sig inom normalzoomens, och följaktligen kit-objektivens värld. Eller? ( Nja, jag vill väl inte påstå att 24-70:an är något billigt eller plastigt, snarare gediget som en pansarvagn.) Och vad behöver en fritidsfotograf som i huvudsak publicerar sig på webben och dessutom i de flesta fall hänger sig åt lite skorrigt svartvitt fotografi? Här nånstans dyker samtalet mellan "vill ha" och plånboken återigen upp som så ofta när det gäller penningen och verklighetens trivialiteter. Eller för att precisera det inre samtalet. Stor bländaröppning och ett bildutsnitt som beskrivs i termen kort porträtttele. Hur ofta har jag ett behov av dessa, föralldel delikata parametrarna? Ganska sällan är nog närmast sanningen. Jag är mer ute efter möjligheten ett kort tele för dokumentärt foto, ungefär så som man ofta fotograferade för fyrtio femtio år sedan, innan det här vidvinkelkorta påträngande utsnittet blev allenarådande, och nu pratar jag Full Frame. 28-35mm som ofta framhålls av gatufotografer. 
Men då tänker jag så här. 70mm, som ett exempel, är betraktarens bildutsnitt, 35mm är utsnittet som är nära men ändå inte inne, på gränsen till armlängds avstånd. Den där oönskade tittaren. Men det finns också bildutsnitt ännu närmare, 21-24mm då gränssnittet börjar prata om att bilden-ögat är inne i händelsen, är en del av händelsen. En deltagare. Här blir också skillnaden mellan fönsterbild och spegelbild tydlig
   Så hur ska man tänka. Om jag vill fotografera knasterskärpa i genren hemma i trädgården och spenaten i största allmänhet då har jag min Nikon-utrustning som även om den har ett antal år på nacken fortfarande levererar som man säger. Och skulle något inte vara tillfyllest vad gäller skärpa och kontrast finns ju alltid Topaz och annan AI att tillgå.
   Men om jag vill fotografera i nuet, människor, händelser, porträtt, reportage och sånt. I de situationerna är kanske en normal så kallad kitzoom, och en rulle eltejp modellen?

Vägtransporter.

 Från Sirsi i Karnataka till Agonda i Goa, en minnesvärd färd, alldenstund som den skedde i nån slags taxiliknande fordon till stor del  i indisk natt. Indisk natt är väldigt mörk. Alltså svartare än svart.  En färd i lite granna onödigt hög fart på väg mot gryning och morgon.Vårt syfte är nu att få en veckas avkoppling på en strandort. Ligga i en solstol under palmerna och läsa romaner, äta och dricka Kingfisher. Bada i Indiska oceanen. Vegetera. 

Gästarbetare från Nepal. Säsongsarbetar i turistbranschen. Vi fick lite kontakt ch en del svar på frågor om arbetsförhållandena.
Södra Goa är lugnare, mer avspänt och med en genuin landsbygd ett par hundra meter bort från stranden än vad den gängse bilden av Goa säger. Goa som ett slags Indien-light. Ja, det kanske gäller Goastränderna norr om Pajani, regionshuvudstaden i Goa. Turistboenden i södra Goa eller vad man nu ska kalla dem är enkla hyddor som dessutom måste plockas ner inför monsunsäsongen, dels för att inga turister, vare sig indier själva eller utrikes komna besöker stränderna i monsunregn. Men också för att det inte är tillåtet att bygga permanenta byggnader. Ja, det finns ett miljötänk även i Indien, trot eller ej.  Vad gäller Goas indiska genuinitet kan sägas att det går alldeles utmärkt att dra på sig en typisk indisk artontimmars magrevolution även där. Kan intygas(!).

Lite julstämning i "taxin".

Såna här resor görs inte längre. Jag bojkottar flyg, det är slutfluget. Och tåg till Indien, ja varför inte, kanske nån gång i framtiden om man får vara med.