Omvänt perspektiv

Om att ändra sig ibland och om stendött foto

Vad fotografiet gäller är det nästintill stendött. En bild på stans mest centralt boende strömstare blir det i alla fall. Fuji X10 må vara småtrevlig men nån ornitologikamera är den inte. Med lite för mycket ISO och en tuff behandling i Silver Efex får en ändå lite karaktären av att teckna med litografisk krita på ett medelgrängat men hårt papper. Vilket kanske kan vara något att stå efter.

Häromveckan träffades en del av "Gubbfikat" under smittsäkra omständigheter. Utomhus med en värmande eldkorg som mittpunkt. Det blir alltid intressanta ämnen som dyker upp. 
Något vi kom att förundras över, kanske rent av irriteras lite grann, är att en del som med god marginal passerat livets middagstid och nu antagligen anar aftonrodnaden vid horisonten, så ofta verkar hävda att klimat och livet på jordens närmaste tid är en ickefråga så åtminstone något ditåt. Vilket fick den samlade skaran av farföräldrar och morföräldrar att fundera runt vår relation till det uppväxande släktet. Och jag tänkte väl närmast på den här unga damen. Hon fyller 82 år 2100. Får vi hoppas. Hon och hennes syskon och kusiner, och naturligtvis många andra barn på planeten, kommer sannolikt att på något sätt fixa det, trots tre grader varmare medeltemperatur, trots arktiska isar som inte finns mer, trots brist på rent vatten, trots havsnivåhöjningar som i Östersjön eventuellt knappt kommer att märkas, men märkas desto mer i Bangladesh, London, New York och en del andra ställen på jorden. En del små pyttenationer i Stilla Havet behöver inte ens bekymra sig, de har slutat finnas till. Trots krig och elände som skapas av fattigdom, ojämlikhet och fördomar. Med mera. Eller fixa och fixa? Har de något val?

Nu hör ju till saken att morfar som sagt själv tillhör den här generationen av  såna här geronter, även om det här exemplaret nog tar till sig vad forskningen kommer på. Den sunda misstänksamheten  riktar sig i huvudsak mot de som med inbilskhet har svårt att ta till sig forskning. Det kostar mig dessutom inget. Om jag har fel eller rätt ligger tråkigt nog bortom min tidshorisont, något facit kommer jag sannolikt inte få uppleva. Så min moral och kärlek till mina barnbarn säger, jobba för dem i stället för att emfatiskt hävda nån sanning från den tiden jag var ung. 
"Gubbfikat" avslutades som vanligt i consensus.

(Om jag skulle retuscherat lite tomatfläckar på tröjan funderade jag över en stund. Söt bild får ett ändå ett litet, litet välbehövligt skav. Fuji X Pro2  23/2)

Postat 2021-01-20 11:22 | Läst 2293 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

The Dales Way 2008.

För tolv år sedan vandrade vi längs med the Dales Way i Yorkshire. Från Ilkley till Windermere. Det var den vandringen som visualiserade det man hör på väderrapporten, "ett djupt lågtryck rör sig långsamt över Brittiska öarna", och begreppet ihållande regn. Om man nu har förmågan att bortse från sådant var det trevligt och naturskönt på ett engelskt sätt. Som en enda stor kuliss till en engelsk serie (I vår herres hage SVT utspelar sig i de där trakterna.) I varje flodkrök förväntar man sig en flugfiskande gentleman i tweedkavaj, och på de slingriga vägarna en racing-green Morgan, kepsar och fladdrande halsdukar. I verkligheten är det just så här det ser utmen kanske mer av Land Rover och bräkande får.

Mins inte vad den här floden heter. Ett stillsamt duggregn.

Järnvägsstationen i Dent ligger ganska långt från Dent. Annalkande spöregn.

Morgonutsikt från ett B&B. I väntan på en engelsk frukost. Det kan behövas om man snittar ett par mil om dagen. 

(Silver Efex är verkligen en bra genväg till svartvitt. Här fick det bli Plus-X simulering. Liten aning mer kontrast och efterskärpning med högpass. Svart ram eftersom hela hela negativet är med. Nikon D70.)

Postat 2020-11-21 15:32 | Läst 1582 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera