Poängen med mobiltelefonfoto.

Fredag. Efter morgonbestyren händer det. Kranen till diskbänksblandaren går av. Vad gör man? Ringer rörmokaren, inget svar, lämnar ett meddelande, överväger att åka in till Norrtälje och köpa en ny blandare samtidigt som rösten i bakhuvudet säger ”du skall icke peta med VVS, elektricitet, bilbromsar” och några grejer till. Röris ringer vid lunchtid och ger ett lite granna svävande löfte  att ”om jag hinner tittar jag förbi efter tre annars nästa vecka ”. Och sen kommer just den där grejen ”du kan väl skicka några bilder på kranen”. Och det slår mig hur naturligt vi numer kommunicerar med bilder på ett sätt som knappt ens var möjligt för bara femton år sedan, åtminstone inte i var mans verktygslåda. Så fungerar mobilkameran i min och säkert många andras världar. Och en annan grej, mobilkameran som ersättning för den lilla fickspegeln i damernas handväska. Som dessutom visar en rättvänd bild av anletet. Tekniksprång att reflektera över. (Lägg märke till fotografen i blandarens spegelbild.)
    Bortsett från en del snabbt improviserade och ändrade logistikrutiner i köket blev det också en inställd Stockholmsutflykt (eller heter det inflykt?) så nåt vernissagebesök på Fyra fotografer i Gamla Stan blev det inte. Och en del andra inplanerade grejer. Snopet är bara förnamnet. Det är mycket plan B i livet.
   Annars går våren långsamt fram här ute på ön. Men alfåglarna ligger  ute på fjärden och är inte just alfågelsången Skärgårdsvårens alldeles egna Soundtrack så säg.

En ganska rättvis jämförelse

Det är säkert fler än jag som gjort jämförelsen mellan mobilkameror och universalknivar, här representerad av schweiziska flottans (!) kniv. En variant av den berömda röda men här försedd med några utfällbara verktyg som passar bra ombord på ett flytetyg, schackelöppnaren till exempel.
Fast det var likheten mellan en kniven och mobilkameran som det skulle handla om. Och när man gör den jämförelsen är det rimligt att ställa sig frågan varför kameratillverkarna för snart hundra år sedan kom på idén med att förse kamerorna med genomsiktsökare eller lite senare enögd spegelreflex. What you se is what you get liksom. Inte alla fick sån sökare, några höll fast vid konsten att fokusera och komponera på en mattskiva och gärna då spegelvänt, typ Rolleiflex. Eller för att tackla en del tekniska tillkortakommanden med sökaren, förse den med en ”skorsten”som tillbehör, typ Hasselblad.

Min kniv har ett vasst och tandat knivblad som gör det perfekt för att såga av tågvirke. De flesta operationer går rätt bra, även om korkskruven är medelmåttig, tången kan ibland användas för att dra ut en fästing, den lilla pincetten ett skämt och visst är en tandpetare bra att ha men vill man verkligen ha den inbyggd i knivskaftet? Ergonomin är inte bra. Ett fickknivsskaft lämpar sig inte till allt som ska göras.
Min telefonkamera tar anständigt bra bilder och låter mig göra enklare redigeringar. Den upphör att vara vass i dunkelt ljus, svårt att se skärmen i starkt ljus ( en ”skorsten” vore kanske på sin plats.) Den ergonomiska lösningen? Ja, vad ska man säga.
Bra att ha i fickan, tillhands. Som en schweizisk armékniv.

Om mångsidighet och varför dessa superduktiga mobiler?

...blev dagens funderingsämne i den självvalda isoleringen. Bortsett från en del praktiska bestyr med båtar som ska i sjön, och odlingar som ska förberedas, och en och annan detalj som ska grundmålas och slutstrykas och en liten punktering där också. Så hinns det med att ställa upp en kamera för att i mångsidighetens fotografera närområdets flygga invånare. Fågelfotografi bör vara skarpt. Lägstanivå är att man åtminstone ska se kvalstren vanka i fjäderdräkten. En nivå som ligger helt bortom mitt tålamod, min fotografiska utrustning samt ett antal andra faktorer ( se ovan.) Men jag har i alla fall odlat mångsidigheten, och det har jag hört på radio att det är en viktig egenskap. Uomo universale hette det på da Vincis tid. Nog om mångsidighet.

Även jag förundras över hur mycket man kan pilla in i en pytteliten teknisk apparat som till exempel en hel massa pixlar i en jätteliten sensor, eller om det är nåt lurt där. Åsikten att makten gärna ser att du har en mobiltelefon i gång dygnets alla timmar har vädrats både här och där. Och hur ska man bli vän med sin telefon? Vetskapen om att den är ohyggligt smart kanske bidrar en del. För blotta vetskapen om att den har minst 64Mp och kan ta bilder i raw och en hel del andra finurligheter kommer man långt med. Att vara en stolt ägare av en mobil, som man använder. Jämnt. Inte för att ta jättestora raw-filer, kunskapen om poängen med sånt är nog relativt begränsad bland de genomsnittliga mobilanvändarna. Men man vet att den kan. Och det räcker. (Och den kan förmodligen en hel massa andra saker som man stolt kan visa upp.)
Så skapar man kanske solidariska och stolta mobiltelefonanvändare, ständigt mer eller mindre ovetande om uppkopplade och bevakande appar.
Tänkte jag, som nästan alltid har platstjänster avstängt, trots min mobils enträgna önskan om att alltid vara nåbar och placerbar.