Sjösättning

Idag sjösätter jag min blogg på nytt vatten. Efter att haft den gungande i marvattnet på Blogspot stävar den nu ut bland Fotosidans bloggar och skär. Förhoppningen är att den ska bli mer frekvent, åtminstone av mig själv. Att jag ska skriva någon rad varje vecka och lägga upp en eller annan bild. En del material kommer antagligen att vara publicerat tidigare.

Det känns som att starta en tidning. Högtidligt.

Jag är lite granna av en slags multimänniska. Konstnär, illustratör, grafisk formgivare, fotograf, lärare. Vissa delar på professionell nivå. Fotot vill jag dock se som en amatörsysselsättning. Men att vara amatör är ganska skönt. Man måste inte prestera jämt. Att vara en som älskar ( amatör, samma ordstam som amore).

(Bli inte irriterade om jag ibland kommer att ha en undervisande ton. Bloggen är nämligen  tillsvidare också en del i kursen Fotografisk bild A som jag håller på en gymnasieskola.)

– (Utifrån ett fotografi, den sista bilden jag tog på min åldrade fader. Han sitter i det ljus varmed man skriver (foto, grafein). Ljuset som falnar, blicken som grumlats. Snart är mörker. Obevekligen.
Han var en habil amatörfotograf som i sina bästa stunder avvek något lite från fotoklubbsnormen om hur en bild ska se ut. Något dokumentärt lyckades han också med.

Där dyker den sista bilden upp igen. Vadehavet södra Jylland, november. Och med gammalt fotospråk ‑ TriX pressad till 1600ASA. Full glugg. Under tiden jag fotograferar ser jag bokstavligen hur ljusmätarpilen sakta men säkert sänker sig, jag byter slutartid tills jag slutligen landar på 1/4 sekund. gränsen för handhållen kamera har passerats för länge sen. Det är den sista bilden. Sen finns inte ljuset, det man tecknar med längre.

Med utgångspunkt i hans efterlämnade fotografier har jag sökt i mina egna negativpärmar och hårddiskar. Låtit bilder dyka upp med sina omedvetna associationer. Högst personligt, högst privat. Men det är kanske där i den gemensamma botten, i det personliga som det allmängiltiga, det vi alla delar, ofta döljer sig.) –

katalogtext från en fotoutställning 2015. Så skrev jag i katalogtexten till en utställning jag deltog i tillsammans med några andra konstnärer som arbetar med foto som verktyg.

Impressionisterna och utsnittet

Edgar Degas: Place de la Concorde (porträtt av greve Lepic och hans döttrar).

Den här målningen (länk för den som vill se den i färg)  är målad någon gång i början av 1870-talet. Ta en extra titt på den. För visst är det mycket i utsnitt, komposition som känns gatufoto idag. Men också det omedelbara, bilden som ögonblick, frysta delar av en sekund. Det som skaver lite grann är att Degas nog inte kunde stått där på Place de la Concorde med staffliet i skarpt läge och bara snott ihop det liksom. Nej bilden är nog gjord utifrån skissmaterial och enskilda porträttstudier. Men hur kunde Degas komponera den här målningen som han gjorde. Någon förlaga i form av inspirerande fotografi lär inte ha funnits.

I artonhundrasjuttiotalet finns övergången mellan våtplåt och torrplåt. Och även om torrplåten och den tidens kameror möjliggjorde hyfsat korta exponeringstider utomhus så är målningens spontanitet en bit ifrån vad som var fototekniskt möjligt. Och där dyker frågan upp. Hur tänkte Degas när han målade så nära  fotografi som dyker upp först flera decennier senare? Såg Degas rörelsen? Såg han hur tomrummet i bilden förstärkte rörelsen? Förstod han att hunden behövdes för riktningen och gestalten i vänsterkanten inte bara i riktning utan också i gestaltningen ger bilden en berättande betydelse? Förstod han att om ett par decennier kommer ett sånt här bildseeende och komposition vara vardagsmat? Sånt vet vi inte, även om vi kan anta att frågan är noga utredd av konstvetenskapen.
  Men väl värd att ställa även idag.