Om mångsidighet och varför dessa superduktiga mobiler?

...blev dagens funderingsämne i den självvalda isoleringen. Bortsett från en del praktiska bestyr med båtar som ska i sjön, och odlingar som ska förberedas, och en och annan detalj som ska grundmålas och slutstrykas och en liten punktering där också. Så hinns det med att ställa upp en kamera för att i mångsidighetens fotografera närområdets flygga invånare. Fågelfotografi bör vara skarpt. Lägstanivå är att man åtminstone ska se kvalstren vanka i fjäderdräkten. En nivå som ligger helt bortom mitt tålamod, min fotografiska utrustning samt ett antal andra faktorer ( se ovan.) Men jag har i alla fall odlat mångsidigheten, och det har jag hört på radio att det är en viktig egenskap. Uomo universale hette det på da Vincis tid. Nog om mångsidighet.

Även jag förundras över hur mycket man kan pilla in i en pytteliten teknisk apparat som till exempel en hel massa pixlar i en jätteliten sensor, eller om det är nåt lurt där. Åsikten att makten gärna ser att du har en mobiltelefon i gång dygnets alla timmar har vädrats både här och där. Och hur ska man bli vän med sin telefon? Vetskapen om att den är ohyggligt smart kanske bidrar en del. För blotta vetskapen om att den har minst 64Mp och kan ta bilder i raw och en hel del andra finurligheter kommer man långt med. Att vara en stolt ägare av en mobil, som man använder. Jämnt. Inte för att ta jättestora raw-filer, kunskapen om poängen med sånt är nog relativt begränsad bland de genomsnittliga mobilanvändarna. Men man vet att den kan. Och det räcker. (Och den kan förmodligen en hel massa andra saker som man stolt kan visa upp.)
Så skapar man kanske solidariska och stolta mobiltelefonanvändare, ständigt mer eller mindre ovetande om uppkopplade och bevakande appar.
Tänkte jag, som nästan alltid har platstjänster avstängt, trots min mobils enträgna önskan om att alltid vara nåbar och placerbar. 

Diamantberget, Sjörövarön och andra platser

Det här är alltså Diamantberget. Om man är fyra år är det ett mycket högt berg och det ligger väldigt långt hemifrån. Så långt att en vandring dit kräver en om än enklare så dock matsäck. Här kan man som namnet antyder hitta diamanter, åtminstone vita genomskinliga stenar. Med lite tur kan man se en älg här. Fast älgbajs är roligare.
Sjörövarön låg en halvtimmes rodd ut i hemmaviken. Nåt ska en ö heta, och i de eviga somrarna med roddbåtar riggade med rullgardiner som råsegel, kanoter och senare segeljollar så låg ön där med sin välbekanta siluett. Trots att öarna tenderade till att hamna allt längre bort vid horisonten och allt längre bort, är det första strandhugget på en okänd ö liksom alltid första steget på äventyret.

Blått i grått

Och är då detta en färgbild? Gissar att de flesta kan se vilken färg det är. I runda slängar iallafall. Jag tror till och med att de flesta med ganska hög tillförlitlighet kan pricka in både nyans och mättnad. Sen ser förstås alla lite olika. Alla har sitt eget facit och upplevelsen av färg är högst individuell. Men det gäller både bild som verklighet.
Och liknande sånt kan man alltid fundera över om man vill få tiden att gå.
Både ärla och strandskata dök upp i går. Två svartvita.

Fotmassage, svamp och att gräva.

Ute på ön i regnet. Plockar tre kassar trattkantareller. På nya ställen. Att gå i skogen är också att få ett rum att tänka i. Att fotsulan är en väldigt erogen zon. Oavsett om det är i skogen eller som här på bilden, Nationalmuseum. Att känna en liten kvist genom gummistövel och två par strumpor. Där har nog evolutionen tänkt till lite. 

(Med mobilkameran som anteckningsblock). Det är som sagt kallt och regnigt här ute på ön. Men hyfsat varmt i stugan. En brasa och med  luftvärmepumpen som jag startade i går kväll via en app i telefonen. Brasan får dock tändas på gammalt manér med tändstickor. Modernt och traditionellt om vart annat. De här dagarna ska främst användas till att gräva ett antal gropar för att därigenom konstatera var en kulvert ligger i ett samfällt dike. Jag kommer att handgräva en meter ner i backen. Och där förhoppningsvis klångar det till när spaden eller flåhackan stöter i. Det här med diken och samfälligheter är delikata fenomen i det mänskliga livet och umgänget. Här flockas rättshaverister med ”men så har det väl alltid varit”-människor i en änden och de som inte bryr sig, duckar för eventuella kostnader i andra änden. Däremellan har vi Länsstyrelse, tingsrätter och Mark och miljödomstol. Och en samfällighetsförening. Där nånstans står jag och gräver. Sen kommer en människa med högteknologisk utsättningsutrustning och pling så har han satt ut min möda på jordens yta med  på en knapp centimeter när. Med hjälp av fem satelliter. Bara så där. Men gräva, det kan de inte, varken satelliter, rättshaverister eller tingsrätter.
 Som sagt, mobiltelefonen är ett bra anteckningsblock. (Även om bilderna mår bäst av en liten handpåläggning i efterhand.)

Grått och möss

Idag är det grått. Tar ett par bilder från bryggan ut mot Rödlöga. Det är väl nån slags processfoto i alla fall. Men nog borde jag kunnat gjort det i akvarell i stället. Neutral tint och Paynes grey. På den nedre bilden framträder fyren Hundskärsknuv väldigt tydligt. Det borde den inte gjort med hänsyn till det i övrigt väldigt våta och disiga. Men det har kanske nåt att göra med att jag använder ett Nikkor 105mm på en Fuji Xpro1 med nödig adapter. Fast varför skulle det va så? På det har jag inget svar. (Sen snackade jag lite med en gärdsmyg som hälsade på i boden. Det var kort men intressant. Och så är det där med mössen. Jag har två på mitt samvete redan. Och då menas det sådana som mött sin frälsare tack vare min muskelkraft. Det finns många möss. Eller, ja, nu finns det ju några färre...hur rymligt är samvetet.
( Det är som om bildvärlden går på tomgång just nu.)