Omvänt perspektiv
Garnapa
Idag hjälper jag Elisabeth Bucht, ak Garnapa att fota av några av hennes textila verk. De ska ingå i en fransk bokutgivning om textilkonstnärer runt omkring i världen. Elisabeth gör mycket fina grejer, med en lågmäld humor och engagemang. Se mer här.
(Undrar vilka ICCprofiler förlaget vill ha? När de nu vill ha högupplösta och cmykade. Min franska är inte mycket att hurra för. Tur att min fru talar franska som en infödd.)
Årets bild
I Uppsala Konsert & Kongress. Rätt glest i raderna. Mycket bra bilder. Glädjande många kvinnliga fotografer på prispallen.
I övrigt en helt vanlig dag.
Utvisad
Så här skriver eleverna på min gamla arbetsplats.
"Lundellska skolans elevkår har på grund av det som hänt valt att publicera ett offentligt brev till migrationsminister Helene Fritzon.
Ett öppet brev till dig Helene Fritzon
År 2015 kom en ung pojke hit till landet Sverige, en pojke som skulle visa sig ha ett hjärta av guld. Den här pojkens namn är Juma. En pojke som gång på gång fått negativa besked under sin tid i Sverige trots att han gjort allt i sin makt för att skaffa sig ett normalt liv i ett tryggt land. Vi i Skrapans elevkår skulle vilja i egenskap av vanliga människor skicka ett budskap till dig Helene Fritzon.
Han har under sin tid i Sverige lagt ner tid att lära sig det svenska språket för att lättare integreras. Han har under sin tid i Sverige jobbat och betalat skatt samtidigt som han har gått i skolan precis som vilken vanlig svensk som helst. Han har under sin tid i Sverige byggt det han trodde skulle bli hans hem, liv och framtid. Trots alla dessa negativa besked har vi sett en kille som ALLTID har haft humöret uppe, som ALLTID tagit sin tid att bjuda på ett leende trots att han varit välmedveten om hans situation. I Sverige har Juma sin familj. I Sverige har Juma sina vänner. I Sverige har Juma ett hopp att nå så långt hans ambitioner vill ta honom. I landet han skickas till väntar ingen värme eller lycka. Där väntar bara otrygghet och fruktan.
Vi är trötta på att oskyldiga människor som är ambitiösa, som söker en fristad, som gör allt i deras makt för att få stanna i detta land skickas iväg till det land dem var tvungna att fly från, vi är trötta och förbannade över att detta dysfunktionella system fortfarande kan besluta om människors liv. Vi är alla människor av kött och blod och vi undrar var solidariteten tog vägen när beslutet om att en människa som inte gjort något annat än att vara en god samhällsmedborgare, en vän och en familjemedlem ska bli utvisad.
Att vi behöver skriva detta brev smärtar, det är oerhört ledsamt men det lämnar också en enorm osäkerhet till framtiden. Eftersom att hela situationen tyder på att vi har ett system som visar sig vara en fundamental katastrof. Vi vill ha svar Helene. Vad är planen inför framtiden eftersom att faktum är att det finns fler som Juma, fler som söker asyl och fler som får avslag.
För alla vi som hade förmånen att få träffa denna unge man vet att Sverige precis förlorat en fantastisk individ. Vi hoppas att detta brev kan ge er någon form av ett uppvaknande, det går inte att blunda för detta längre, detta är människor precis som vi. Denna fråga måste tas på allvar.
Vi hoppas med detta brev och genom alla som visat stöd på alla olika sätt kunna inspirera alla medmänniskor att det finns ett ljus i slutet av tunneln och att det finns godhet på denna planet.
Vi hade velat att Juma skulle bli en symbol för att viljan att integreras, viljan att älska och viljan att bli en del av det svenska samhället skulle vara det som krävdes för att en människa skulle få stanna. Att allting gott Juma bidragit med ska räcka till för att få permanent uppehållstillstånd.
Med den politik som förs idag uppmuntras inte hjärta eller ambitioner. Ingenstans uppmuntrar det någon att kämpa, jobba, plugga, hjälpa och bidra. Juma är ett bevis på att hjärta och ambition är värdelöst med er integrations- och migrationspolitik.
Vi hoppas att med detta brev kunna ge ett hopp om framtiden. Vi kräver att denna fråga tas på allvar och hoppas att Sverige i framtiden skall kunna ligga i framkant och inspirera våra världsmedborgare i andra länder så att liknande situationer ALDRIG UPPSTÅR IGEN.
I fjällen
Och så är det en vecka i fjällen. En punkt som markerar årets gång. Ganska kallt med mjuk snö och goda spår. Det är aningen för kallt om fingertopparna för något fördjupat fotografi.
Sol i svartvitt. Jo. Det går det också. Broder eller systerlandet i fonden. Med kyleffekt inräknat -19 grader.
( Fuji Xpro1 fujinon 23mm. Allt pyssel i CR.)
Om gruppbilder och viktiga bilder
En bild av en grupp, låt vara bara i ögonblicket närvarande i kamerans öga. En glad middag i Perigord. I ett kök. Kvällen har precis börjat. Och franska middagar som sällan anträds före 21.00. En bild som i ett begränsat sammanhang kommer att vara mycket viktig om femtio år. Om tekniken nu medger att den finns kvar. Den är nu inte ens tekniskt bra, blir inga självpoäng i den egna fotokursen. Men det är alltså inte heller det som det nu handlar om. I den här bilden. Oskärpans år 2018.