Betydelsefulla bilder. 191011

Det har gått en vecka av ofruktsamt fotoliv. Inget processfoto. Hösten flammar och naturen öser skönhet över näthinnan. Men, nä...ja, så kan det vara ibland.
Ett utvidgat källarförrådsbesök, i akt och mening att ha hitta nån liten jätteviktig småpryl i segmentet grafik leder in i en packe fototidskrifter och så är man obönhörligen fast. Bläddrandet, ett ett tidskrävande fördriv. Och det här numret av FOTO februari 1969. Ett Hamburgreportage av Anders Petersen, en ung sådan. Och min minnesbild av just det här numret av tidningen.
Som uppvuxen i ett hem där bildkonst och konsthantverk, däri inbegripet foto, stod högt i kurs var jag inte främmande för alla möjliga sorters bildmässiga uttryck. Jag var på något sätt en med tanke på min ålder en jämförelsevis van bildbetraktare. Så bildspråk som Anders Petersens var mig inte främmande.
Men det är ofta så att man vid något tillfälle blir extra receptiv för något. Det kan handla om en utökad förståelse. Att man i någon mån förstår och kan läsa hela undertexten. Att läsa hela berättelsen. I motiv, plats, teknik, grovkorn, pressat svartvit, fotografens upplevelse och vad fotografen egentligen vill berätta. Om fotografens uppsåt.
Men det var kanske just i mötet med de här bilderna, och inte minst texten, som min ungdomliga bildsyn och bildvärld gjorde ett kvalitativt språng. Här lade jag ihop pusselbitarna. Vill jag gärna tro.

Out of sight

Häromdagen tittade jag in på Rönnells antikvariat i Stockholm. Här är det lätt att bli ruinerad. Men det jag fastnade främst för var ett litet häfte, Out of sight, ett fotografiskt projekt av Kent Klich  (googla på honom). Ett väldigt intressant sätt att arbeta fotografiskt, i projektform. Angeläget, oangripbart och väldigt humanististiskt tänkt. Tolv stora uppspända printar utställda på olika platser i Köpenhamn. Föreställande ansiktsporträtt på sovande hemlösa. (Allt gjort med de porträtterades medgivande ska poängteras.) Projektet genomfördes 2008 så det är ett tag sedan. Jag vet att jag läste om det då men något besök i Köpenhamn var inte inplanerat då. Och därefter föll det i glömska. Alldeles oavsett, väldigt roligt att se projektet, om än i form av ett litet häfte, så här ett decennium senare. 

(Jo, det blev några volymer förutom häftet. Och månadens budget rejält naggad i kanten.)

Måste det alltid vara rätt? Och lite grann om gatufoto.

Måste det alltid vara rätt? Knasterskärpa? Korrekta färger? Idag var en sån dag att det blev lite lek i datorn. Eller lek och lek? Jag är nu lite svag för den där lite ofullkomliga gryniga offset-tryckkänslan. Som när man bläddrade i LIFE. Som regelbundet damp ner i brevlådan i mitt barndomshem. Att det var grynigt berodde så klart inte på att kameror och film var dåliga. Tvärtom, Kodachrome eller liknande och en vässad Leica, eller en Nikon F. Eller nåt annat väldigt bra.
Nu kan man ju göra sånt här i datorn, eller åtminstone nästan. Så att det ser ut som. Om man inte har ett facit vill säga. Och man kan skruva bilder. Ruffa till. Skära folk i lederna. Dra lite extra oskärpa. Och blaffa på med massor av korn.

Håller jag på att bli nostalgisk? Eller är det att jag börjat återupptäcka det ”poänglösa” gatufotografiet. Ett fotografi som inte ständigt söker en berättelse, en knorr, en formalitet i form av komposition, färgsignaler med mera. Utan mera av bilder som är väldigt öppna. Där läsningen är fritt fram. Där bilden säger varsågod.
Det här är bilder som är processade. Det är inte originalen, de med anständig skärpa och den rimliga och hyfsade färgåtergivningen kameran åstadkommer av egen teknologisk kraft. Och det  finns en bildberättande tanke med det också.
Men nostalgi, melankoli, och det vemod som följer därav? Kanske min motor bakom det här sättet att tänka bild. Lite granna ”the Halcyon days”, en annan tid, andra bilder, en tid av framåtblick och barrikader.

(En annan sak att pyssla med, för att distrahera tanken att ta fram penslarna och dra de första linjerna på ett uppspänt akvarellpapper, är att göra en fotografisk motsats till ruffigt färgfoto, lite stillebenfoto med krav på absolut tokskärpa, korrekt färgåtergivning. Vita ostronskal mot vit bakgrund. Vad gör man inte för att undvika.)

Varför tas inga sådana bilder längre?

Alltså, såna bilder som ovan tas nog en hel del. Ett flanörfoto med samhällets olycksbarn som motiv. Till intet förpliktigande.

Men bilder, bildprojekt som går på djupet, som vill mer än att tangera problem, som drivs av humanism? Görs sådana bilder nu i ytans tidevarv? Jo, kanske en och annan. Finns såna fotografer? Jo, en och annan. Såna som ger sig tid att närma sig baksidan av  vårt mänskliga liv.
Det är nu inget man blir rik på. Eftersom det bygger på tillit så tar det väldigt lång tid. Hur många fritidsfotografer har idag den tiden det tar? Media då? Finns något intresse där? Jo, kanske, wallraffandet kan fungera. Eller är det så att det intresserade uppriktiga reportaget om människor har ersatts med en ”Uppdrag granskning-dramaturgi”. Där allt plockas ner till en fråga, där någon har ett ansvar. Vem? Och så hittar vi problemet i dagspolitiken. Och ansvar utkrävs. Så är problemet löst. 

Men man kan väl tycka att engagemang och humanism fortfarande finns. Jo visst är det så, det är bara att se hur civilsamhället fungerar och engagerar. Eller bottnar det i en slags polarisering mellan jagismen och kollektivismen? Mellan altruism och egoism? Mellan empati och antipati?

Tidens hastighet kanske spelar roll. Tiden för eftertanke, den eftertanken som måste få ta tid finns kanske inte. Tiden alltså.

Hur är det då med vår tids känselspröt, att känna och att mäta? Utrymmet för att tänka, finns det? Behöver man tänka för att kunna arbeta med den här typen av frågor. Ja, det behöver man. Känslan är viktig, oerhört viktig. Men tanken är viktig den också. Den som strukturerar känslorna och bidrar till förmågan att gestalta känslan.
Eller det är kanske så att de här  bilderna faktiskt tas men jag har inte sett dem? Så kan det också vara.
Varför tog inte jag de där bilderna jag söker? Det borde ha gått. Jag var ju faktiskt där. I den tiden, i de frågorna. 

Det är också en bra fråga. 

Anders Petersen

Det skrevs förvånansvärt lite här på FS om en av  årets stora fotohändelser, Anders Petersen Stockholmsutställning på Liljewalchs. Det kan naturligtvis bero på att Fotosidans bloggar nu inte huvudsakligen är en angelägenhet för stockholmare och närboende utan att FS bloggar till stor del lever och verkar ute i provinsen. Vilket är bra. Att det inte bara är ett Stockholmsperspektiv. Nåt som det annars är ganska mycket.
Alldeles oavsett. Det var i mina ögon en stor, och viktig utställning. Det är så omisskännligt Anders Petersen. Det finns en sån styrka och konsekvens i bilderna, och i den berättelse som växer fram. Och att man kan gå in var som helst i bildflödet och fortsätta åt vilket håll man vill. Det märks inte minst om man bläddrar i katalogen Som dessutom är ovanligt snygg med bilderna i stokastiskt raster. Det är en fröjd för ögat. Och en sak till. Katalogen är trådbunden på ett lite granna slappt sätt, vilket gör att uppslagen faller ut på ett sällsynt sympatiskt sätt. Inget brytande i bokryggar här inte. Så missade man utställningen finns väl katalogen att beställa.
Ytterligare en iakttagelse runt AP:s utställningskatalog. Som avslutas med en ganska okomponerad och okomplicerad bild från en busshållplats vid Slussen. Dimma, dis. Nångång tidig förmiddag får jag för mig. Den där timmen när lugnet kommer efter all morgonrusning. Det är den avslutande bilden i en serie på hundratals bilder. Stockholm, hennes innevånare. Det svartvita. De hårda kopiorna. Och en och annan mjuk porträttbild. Och varför, undrar jag, kan en sådan miljöbild få en sån tyngd och så mycket berättelse om det inte vore för att den så att säga vilar på hela denna mängd av tidigare bilder.

Hela den här utställningen, det här projektet är i mitt tycke en ickelinjär episk lyrisk svit. Och det går att gå in i den var som helst. 

(Idag en varm och solig sensommardag. Rätt mycket tid gick åt till att laga en grannes gräsklippare. Lite granna andens seger över materien. Och att varje dag för med sig en ny kunskap.)