Hur mycket hantverk är det egentligen?

Ett litet problem med att publicera på nätet är att webbläsare oftast inte läser bilder korrekt. Och då ska vi inte ens nämna enskilda bildskärmar bristfälligheter. När det handlar om monokroma bilder i neutral grå skala ( det som vi kallar för svartvitt) är problemet oftast att bilderna sotar igen i de mörkaste partierna. Och där vill man ju gärna  ha teckning.

Jag använder ofta en svag s-kurva för att få lite mer kontrast i en bild. Jag gör med andra ord som de allra flesta gör, är min tro. Om ni gör på nåt annat sätt så är det i alla fall en sån här s-kurva ni gör. Typ.

Men för att få fram teckningen i det mörka, om nu bilden ska publiceras på webben, gör jag istället en kurva som lyfter en aning i det mörka. Oftast behövs en punkt lite högre upp i det ljusa för att dra ner de ljusa partierna för att undvika utfrätta partier. Ett stopp liksom. Ibland kan det också vara idé att dra ner  punkten 255 lodrätt nedåt så att kurvan blir en aningens flackare.
Att göra kurvan som en lagermask tillför så klart ännu mera verktyg. Men då bör det nog vara en bild värd att arbeta med. ;-)
Men själva grejen är attt göra en bild lite sämre på sin egen skärm för att den ska se hyfsad ut när den publiceras.

Men det är frågan om såna här operationer ska ses som ett hantverk. Om det vore gjort i en klassisk analog mörkrumsmiljö skulle jag inte tveka att kalla det hantverk. Nog fordras det lite pyssel och övervägande om multigrade, om filter, hårdhet på papper och en del pjattande och efterbelysning. Och nu gör man det med ett par knapptryck. Sen kan man nog ställa sig frågan om vad som är bäst, en mjuk tonkurva eller en hård. Oavsett om det är med kemikalieplaskande eller knapptryck. Och hur det kan tänkas påverka läsaren.

Om detta bekymrar sig sannolikt inte bildens figuranter. Men nu när solen äntligen värmer och det är vår. Och bofinken smattrade igång i parken. Han bryr sig väl inte så mycket om virus och sånt. Och borde man göra det själv? Nja, jag drar mig tillbaka på ön. Två meters lucka är inget större problem. Återkommer.

I betraktandet av konst

Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm är för många en liten tidsmarkör i det kulturella året. Det var inte mycket som kan tänkas uppröra en sölvesborgare. Något kanske, som en rätt rolig parallell mellan flyttfåglar och migration, eller ett slags fotografiskt försök att porträttera papperslösa. Men som sagt, det där med  armlängd har nog med den politiska dagsformen att göra. Och en eventuell konstbildning.
Annars var rätt lite fotografi. Väldigt lite såna där uthållighetsprestationer i stil med femtiotusen korsstygn eller tusen keramikfigurer. Mycket tecknat, mycket målat. Habilt är ett ord som dyker upp i hjärnan i varje sal. En inventering av det senaste seklets ismer kan man säga.
Individuellt, personcentrerat, lågmält, förväntat. Väldigt lite provokation. Väldigt lite av de stora samtidsfrågorna. Och väldigt ofarligt.
Tyckte vi.

(Personerna till vänster är figuranter. För oss okända konstbetraktare.)

Krutrök och väldoft

I den akademiska storstaden strax norr om Stockholm är det tradition att det ska skjutas med kanon i samband med doktorspromoveringar. Ännu en av många smått obsoleta akademiska traditioner. Först ska det pangas vid sjutiden på morgonen, senare en omgång mitt på dagen.  Jag missade så klart själva saluterandet så nån krutrök i bild blev det inte. Lika bra det.

Besättningen, eller servisen som det lär heta är uppställd för fotografering. De verkar ha väldigt roligt, lite uppsluppet på ett nästan studentikost sätt. Det är så klart jättekul att skjuta med kanon. När jag var pytteliten hade jag en idé och undran att eftersom det var tanter och farbröder som skulle bli doktorer så kanske det hela gick ut på att man sköt någon med kanon och sedan fick de blivande doktorerna lappa ihop de skjutna. Lite som en examen. Typ.

I Botaniska trädgårdens orangeri kan man istället dofta på en japansk aprikos som nu står i blom. Den har en synnerligen behaglig lite sötfrisk doft som en bild knappast kan ge rättvisa åt. Ett lite trevligare sätt att skjuta skott på.

(Fuji Xpro2 23/1.4. Första bilden med Nikkor 105/2.5 med Fuji adapter.)

Gotländskt mellanspel

Fyra fem dagar på Gotland runt Valborg har blivit en vana på gränsen till tradition. I sällskap med goda vänner, ett gott bord och diskussioner och samtal om högt och lågt, inte sällan uppiggande livfulla.
Men det blir också tillfällen till både natur och fotografi (och en och annan skådad fågel).

Jag passade på att testa en adapter som gör det möjligt att använda ett gammalt Nikkor 105/2,5 från tidigt sjuttiotal på en Fujifilm Xpro1. Och, jo det fungerar. Det är såklart ingen blixtsnabb combo. Men ett hyfsat resultat om än inte på topp vad gäller skärpa (fotografens darr på hand oräknat), färgtrohet och en del annat. Med omräkningsfaktorn blir det en brännvidd runt cirka  160 mm vilket knappast är något att jubla över om man vill ta bild på fåglar och slikt. Men jag uppfattar det som att brännvidden ligger ganska nära vad ögat uppfattar på avstånd, i den fokuserade delen av synfältet. Och med lite beskärning så förstärks detta ytterligare. Skulle man dra det här lite längre kan man kanske hävda att såna här brännvidder i vissa sammanhang kan lämpa sig bra för "spegelbilder" (bilder där betraktaren upplever en  stor egen närvaro).
Det är rätt mycket ejder och massor med vitkindade gäss, man kan undra om det inte är en nära nog invasiv art. Plus lite annat som flyger. Verkar som om det var just i går ortolansparven dök upp.

För övrigt anser jag att nazistiska organisationer i Sverige bör förbjudas.

"Ways of seeing" och lite annat

John Berger skrev en gång en essay, betitlad ”Att teckna är att se”. Den har blivit ett slags memento för mig.  Att teckna, det vill säga, koncentrerad iaktta och studera ett föremål, ett rum, ett förhållande mellan olika objekt för att allteftersom återskapa synintrycket till en avbildning var för John Berger tydligen ett extraordinärt förhållande till seendet. Så ock för mig.  Att fotografera skulle därför också kunna vara en form av förädlat seende om än inte på samma sätt. Fotografen och fotohistorikern Rune Johnson påstod vid något tillfälle att fotografer ofta var bra tecknare medans tecknare mer sällan var bra fotografer. Exakt hur Rune tänkte är mig förborgat men jag har i efterhand förstått att nånstans i påståendets utkanter dyker ”the decisive moment” upp över horisonten. Det här med den koncentrerade fotografen just i det avgörande ögonblicket.  Att fotografera är nu inte att teckna, det är en helt annan teknik, ett helt annat förhållningssätt till bilden och själva bildens tillblivelse. Därmed inte sagt att fotografiet skulle vara en simpel genväg till bild. Såna åsikter om det bedrägliga fotografiet har omhuldats både här och där under decennierna. Överhuvudtaget är diskussionen om fotot som mer än en ren dokumenterande avbildning nästan lika lång som fotografiets egen historia. En del menar också att just det faktum att fotografiet övertog funktionen som avbildande medium från måleriet och teckningen var det som skapade grunden för det som senare blev expressionismen, kubismen, dadaismen med mera, olika förhållningssätt till bild som fotografiet svårligen kunde utmana.
Det finns invändningar mot det resonemanget. Särskilt som man kan se att fotografiet formmässigt utvecklar sig parallellt med målarkonsten. Vare sig det nu gäller artonhundratalets pictorialism eller nittonhundratalets experiment i suprematismens anda. Eller något annat som jag finner förnöjsamt att fundera över denna dag.

Sen handlar jag senaste numret av Situation Stockholm och läser ett fint reportage och intervju om och med Anders Petersen.

( Det förövrigt en avslutning på en dag som både rymmer tornfalk och kungsfiskare, kungsängslilja och sibirisk nunneört. Men fågelfotandet överlåter jag åt andra bättre rustade, med objektiv och tålamod. Jag iakttar i kikaren. Good enough.)

Men kanske ett ord om nunneörten, som växer som ogräs i min stad. Det kan man tacka Carl von Linné för. En fröspridning helt enkelt. Så här ser den ut. Ett säkert vårtecken.