Omvänt perspektiv
Wij zin 17
Kolla in den här:
Johan van der Keuken, en sjuttonåring fotograferar sina sjuttonåriga kompisar. Nånstans mellan spontanporträtt och dokumentation. Kan det bli bättre? Men samtidigt är det här historia. Inte bara fotohistoria utan också historien om bildens devalvering. Görs såna här bilder idag? Tveksamt.
Och vad övrigt är, visst är det roligt för farföräldrar att fotografera barnbarn. En inte oviktig dimension i fotografi.
Fuji Xpro2 35/1.4. Lite svartvitt pyssel.
Fascinationen inför horisonter
Vi går in i oktober. Det syns på ljuset. Morgonspringet, sjörök över viken. Fukten, daggen. Plockar ihop och förstår att nu är det nog dags att flytta in till stan. Och det känns rätt bra. På nåt sätt.
En duvhök siktas. En skräcka, och hägern som byter viksida när jag kommer. Men ärlan hon flog nog för en vecka sen minst.
Jag får nog ihop det mesta. Ritgrejer, penslar och färger, kameror och objektiv, papper, skisser och färdiga verk. Jag flyttar in till stadsateljén.
Jag har en bok som väntar, Ed van der Elsken: Camera in love. En katalog över van der Elskens liv och arbete. En katalog med mycket faksimil och många reflektioner. Och han gick faktiskt ur tiden redan 1990, alltså mer än trettio år sedan. Även om jag bläddrat i ”Love on the Left bank flera gånger känns det som van der Elsken gått under min radar flera gånger. Jag förväntar mig med andra ord något.
25 september 1973
Och idag en rätt regnig inomhusdag med stor bevakning av drottning Elisabeths begravning, och jag blir liksom mer fascinerad över detta mästerstycke i obsoleta in i minsta detalj regisserade moment i dramaturgin, där minsta gest har en direkt koppling till något som hände i tidig medeltid där jag ser TV-bilden i ögonvrån. Och det förväntas att man kan läsa såna historiska referenser också. Men på nåt sätt är det snyggt, oklart varför, men det kan vara en liten detalj i att man marscherar inte riktigt,riktigt i snörräta rader, man tittar lite åt fel håll kanske och en massa såna där saker som gör att man ser att det faktiskt är människor.
Jag är alltså inte rojalist om nån nu trodde det.
Bild från Gustav den VI Adolfs begravning den 25 september 1973. Det är säkert väldigt mycket vänta, trött i fötterna och allt det där för de som är utkommenderade. I grå vadmal. (Långhåriga är de dessutom.)
Jag är lite fundersam på varför jag var där men det kan ha haft att göra med en fotouppgift i utbildningen. Pentax spotmatic Tri-x och D-76 säger negativarket.
Gatufoto. En recension
Idag blev det en titt in på Galleri Fotografi. Adress Hornsgatan Stockholm. Bengt Hansson, känd från FS ställer ut gatufoto.
Och för det första, det går alldeles utmärkt att blanda färgbild med gråskalebild. Är printarna dessutom exemplariskt välgjorda med superb färghållning där färgtemperaturen är på graden när rätt då kan man förstå att det här blir en nöjsam läsning. Bengt Hansson kan sin sak. Det är naturligtvis ett urval av bilder, men det handlar också om att välja ur den mängd exponeringar som jag förutsätter finns. Vissa bilder har jag sett publicerade tidigare och då är det extra roligt att se dem fysiskt så att säga. Det är nu så, bilder på papper trumfar.
Och om berättandet då? Kan man hitta ett anslag, ett fotografens förhållningssätt till det han gestaltar? Ja, jag tycker det. Det finns alltid en tanke bakom Bengts bilder. Det finns ofta en slags rytm i berättandet (Bengt är basist och musiker så fattas bara annat). Och det är ett fotografi i en humanistisk tradition.
Har ni möjlighet ska ni och är i huvudstaden, ta en sväng till Galleri Fotografi. Titta, se och lär. Och ut och fotografera.
Om bildpoesi och sånt.
Ibland säger man att en bild gärna får ha en rytm. Med rytm tänker man nog musik i någon form, om inte tonalitet så takt. Nu har väl bilder i sig ingen direkt tempo eller rytm, men de sätter igång andra sinnen än det visuella. När två sinnen är involverade är det lätt att tala om kontrapunkt. Två eller inbördes olika stämmor som ger upphov till en utvecklad melodi. Eller i en bild, flera kanske tillsynes motstridiga konnotationer, eller en form som möter en annan inte helt motsatt form. Som två ytterpunkter i ett ackord, som ju som bekant helst ska bestå av minst tre toner, eller som tre hörn i en triangel utlagd över en färgtoncirkel, ett färgackord.
Här finns alltså lite för bildpoeten att arbeta med. Och lite textbaserad poesi är aldrig fel som avstamp.
(Bild ur arkivet. Prag. Nikon D300 24-75/2.8)