Omvänt perspektiv
Om det dokumentära gatufotot.
Eller hur man nu ska uttrycka det. Häromdagen kom jag att bläddra i Sven Auréns bok om hallarna i Paris. Med foton av Tore Johnson. Boken kom ut 1967 på W&W. Och hade sin grund i det faktum att de ryktbara hallarna, les Halles i, det centrala Paris skulle utlokaliseras till Paris utkanter. Slutet på en månghundraårig epok av urban mat och livsmedelshantering. Sånt sätter sina spår i det gastronomiska Paris.
Det är fina bilder. Rejäl tidstypisk svärta, givetvis en aning förstärkt av dåtidens reproteknik och ”reprosmak”. Men det som slår mig är att merparten av bilder i dag skulle platsa utomordentligt i gruppen Gatufoto här på FS, eller för all del på något annat ställe där gatufotografer flockas. Men bilderna är och syftar till att vara dokumenterande, och illustrerande. Det finns en text, med bildtexter, som går hand i hand med bilderna. En kronologi och berättande rörelse, både bildmässigt som textmässigt. Men, som sagt och trott, bilderna har fler kvaliteter än de rent berättande och det kan naturligtvis bero på att de har fått den tidens patina de förtjänar. De har fått ett utökat uttryck. Dokumentärt och därutöver något mer. Inte nödvändigtvis ”schysst komp” eller ”bra fångat” utan en annan mer ogripbar dimension. Inte helt mätbart. Kanske tidens gång sedd i bild.
(Place des Vosges Paris. Ett antal kvarter från de gamla hallarna som numera lever kvar i namnet på en tunnelbanestation – Châtelet-Les Halles.)
Oavsiktlig humor?
Läst på insändarsidan i lokalbladet:”...Om jag sitter på en pub tillsammans med en, obs en, kamrat på varsin sida av ett bord med ett ansiktsavstånd på konstaterat minst 1,5 meter. Minskar jag då ytterligare risken att smitta min kamrat om jag sätter på mig en godkänd mask? Om även min kamrat sätter på sig en mask. Minskar då risken att jag blir smittad medan vi avnjuter våra öl? Frågorna torde endast med ett ja kunna besvaras.”
(Man kan kanske tänka sig nån slags filtrering av ölen då...)
En bira i Pariskvällen. Känns väldigt avlägset. FujiX10.
Impressionisterna och utsnittet
Edgar Degas: Place de la Concorde (porträtt av greve Lepic och hans döttrar).
Den här målningen (länk för den som vill se den i färg) är målad någon gång i början av 1870-talet. Ta en extra titt på den. För visst är det mycket i utsnitt, komposition som känns gatufoto idag. Men också det omedelbara, bilden som ögonblick, frysta delar av en sekund. Det som skaver lite grann är att Degas nog inte kunde stått där på Place de la Concorde med staffliet i skarpt läge och bara snott ihop det liksom. Nej bilden är nog gjord utifrån skissmaterial och enskilda porträttstudier. Men hur kunde Degas komponera den här målningen som han gjorde. Någon förlaga i form av inspirerande fotografi lär inte ha funnits.
I artonhundrasjuttiotalet finns övergången mellan våtplåt och torrplåt. Och även om torrplåten och den tidens kameror möjliggjorde hyfsat korta exponeringstider utomhus så är målningens spontanitet en bit ifrån vad som var fototekniskt möjligt. Och där dyker frågan upp. Hur tänkte Degas när han målade så nära fotografi som dyker upp först flera decennier senare? Såg Degas rörelsen? Såg han hur tomrummet i bilden förstärkte rörelsen? Förstod han att hunden behövdes för riktningen och gestalten i vänsterkanten inte bara i riktning utan också i gestaltningen ger bilden en berättande betydelse? Förstod han att om ett par decennier kommer ett sånt här bildseeende och komposition vara vardagsmat? Sånt vet vi inte, även om vi kan anta att frågan är noga utredd av konstvetenskapen.
Men väl värd att ställa även idag.