1989. en liten spaning.

Magnumfotografen Guy Le Querrec, Richard Avedons bilder från dagarna vid Berlinmuren, Leonard Freeds bilder från Bukarest. Stuart Franklin på Himmelska fridens torg. Med mera. Det är mycket foto på utställningen 1989 på Nationalmuseum.  Vi är säkert en hel del som har ett eget facit till det som hände för trettio år sedan. Kanske inte alltid direkta minnesbilder men alltsom oftast burna av den tidens bildflöde. Men det är inte bara magnumfotograferna ute i världen. Det är Hans Geddas ikoniska bilder av Nelson Mandela, några Tunbjörkare och många flera. Och så klart en hel del konst, grafisk form och konsthantverk. Fattas bara annat. Sevärd utställning. Och trots sin myckenhet av foto inte en fotoutställning.

Jag gör en snabbspaning och undrar om inte myckenheten fotografier beror på att foto är ett relativt billigt sätt att skapa en utställning på, utan även det faktum att foto idag är en så betydelsefull och självklar del i samtalet och kommunikationen. Foto har mer än någonsin ett egenvärde. Foto är i sig ett alldeles eget bildspråk. (En överhörning från en närvarande grupp skolelever med assisterande museipedagog: ”...ser så riktigt ut när det inte är färg”.)

(Ute är det februariblått så november det är. Och kallt om nosen.)

Out of sight

Häromdagen tittade jag in på Rönnells antikvariat i Stockholm. Här är det lätt att bli ruinerad. Men det jag fastnade främst för var ett litet häfte, Out of sight, ett fotografiskt projekt av Kent Klich  (googla på honom). Ett väldigt intressant sätt att arbeta fotografiskt, i projektform. Angeläget, oangripbart och väldigt humanististiskt tänkt. Tolv stora uppspända printar utställda på olika platser i Köpenhamn. Föreställande ansiktsporträtt på sovande hemlösa. (Allt gjort med de porträtterades medgivande ska poängteras.) Projektet genomfördes 2008 så det är ett tag sedan. Jag vet att jag läste om det då men något besök i Köpenhamn var inte inplanerat då. Och därefter föll det i glömska. Alldeles oavsett, väldigt roligt att se projektet, om än i form av ett litet häfte, så här ett decennium senare. 

(Jo, det blev några volymer förutom häftet. Och månadens budget rejält naggad i kanten.)

Åter i stan och konstfundering

Häromdagen befanns det var fler par strumpor i stadens garderob än i öns garderob. Det är ett synligt tecken på att året går och hösten är här.
Dagens åttakilometersvända tangerar Bror Hjorts hus och en utställning med Björn Brusewitz konst. BB är en utomordentligt skicklig grafiker som numera också skulpterar. Och nog ser man en samhörighet med delar av Torsten Renqvists konst Torsten Renqvist som också gick från måleri till grafik för att "avsluta" som skulptör.
Björns konst rör sig nog i en andlig del av tillvaron. Han citerar också Torsten Renqvist "...människan färdas in i framtiden baklänges. Det vi kan iaktta är det förflutna..."

(Undrar vad politikerna i Sölvesborg skulle tycka om Björns konst? Den är ju rätt öppen för tolkning. Den kanske passerar under radarn. Eller så blir den "Entartete Kunst". Det beror i så fall kanske på den politiska dagsformen.)

Öppet till och med den 13 oktober torsd-sönd 12-16 fri entré

Anders Petersen

Det skrevs förvånansvärt lite här på FS om en av  årets stora fotohändelser, Anders Petersen Stockholmsutställning på Liljewalchs. Det kan naturligtvis bero på att Fotosidans bloggar nu inte huvudsakligen är en angelägenhet för stockholmare och närboende utan att FS bloggar till stor del lever och verkar ute i provinsen. Vilket är bra. Att det inte bara är ett Stockholmsperspektiv. Nåt som det annars är ganska mycket.
Alldeles oavsett. Det var i mina ögon en stor, och viktig utställning. Det är så omisskännligt Anders Petersen. Det finns en sån styrka och konsekvens i bilderna, och i den berättelse som växer fram. Och att man kan gå in var som helst i bildflödet och fortsätta åt vilket håll man vill. Det märks inte minst om man bläddrar i katalogen Som dessutom är ovanligt snygg med bilderna i stokastiskt raster. Det är en fröjd för ögat. Och en sak till. Katalogen är trådbunden på ett lite granna slappt sätt, vilket gör att uppslagen faller ut på ett sällsynt sympatiskt sätt. Inget brytande i bokryggar här inte. Så missade man utställningen finns väl katalogen att beställa.
Ytterligare en iakttagelse runt AP:s utställningskatalog. Som avslutas med en ganska okomponerad och okomplicerad bild från en busshållplats vid Slussen. Dimma, dis. Nångång tidig förmiddag får jag för mig. Den där timmen när lugnet kommer efter all morgonrusning. Det är den avslutande bilden i en serie på hundratals bilder. Stockholm, hennes innevånare. Det svartvita. De hårda kopiorna. Och en och annan mjuk porträttbild. Och varför, undrar jag, kan en sådan miljöbild få en sån tyngd och så mycket berättelse om det inte vore för att den så att säga vilar på hela denna mängd av tidigare bilder.

Hela den här utställningen, det här projektet är i mitt tycke en ickelinjär episk lyrisk svit. Och det går att gå in i den var som helst. 

(Idag en varm och solig sensommardag. Rätt mycket tid gick åt till att laga en grannes gräsklippare. Lite granna andens seger över materien. Och att varje dag för med sig en ny kunskap.)

En text om Giotto. Och vad har den med gatufoto att göra?

Det finns en målning av den italienske konstnären Giotto, Il Lamentatione.  Många känner säkert igen den. En fresk från tidig renässans har så klart väldigt lite att göra med gatufoto. Bortsett från att målningens händelse helt möjligt skulle kunna ske på en gata. Åtminstone nån gång i renässansens dagar.
Det som är märkligt ur ett konsthistoriskt perspektiv är att bilden har så tydliga bildplan. att det finns saker framför och bakom varandra. Vilket är relativt nytt i bildkonsten vid denna tid. Det finns ett djup som kan relatera till en uppfattning om ett centralperspektiv. Och kunskaperna om perspektiv har legat oanvända under nästan tusen år när Giotto plockar fram dem igen. 
En annan innovation är att personnaget i bilden i denna bild övergår från att vara allmängiltiga schabloner till att vara enskilda, unika personer med tydliga individuella särdrag. Det här är också något nytt och början på att se och uppfatta människan som en unik företeelse. En någon, en person som ser verkligheten utifrån sitt eget öga. Och en någon som faktiskt kan se en svävande ängel i stark förkortning.

Den här bilden har ett tydligt perspektiv men otydliga bildplan. Fattas bara annat när det är spegelbilder.

Och sen då. Vad har Giotto med gatufotografi eller fotografi över huvudtaget att göra. Tja, väldigt lite kan man förstås tycka. Möjligen det att från och med Giotto finns  ett incitament att återuppväcka camera obscura, och göra nåt av den. Att det är här nånstans i bildhistorien som fotografiet i ett avseende tar sin början. Utifrån ett behov. Och visst är det så att perspektivet faktiskt lägger bilden i betraktarens öga. Det gjorde man inte innan Giotto. Då gällde mer av att sändaren berättade och gav anvisningarna för hur bilden skulle läsas. Giotto serverar en bild så som betraktaren borde se den med sitt eget öga. Ungefär som vi gör i vårt fotograferande. Så väldigt långt mellan ett digitalt foto och en al fresco-målning  i Padua är det ändå inte.