Det glamourösa

Ellen Graham. Fotograf. Beverly Hills, den vackra världen skildrad i svartvitt. De svinrika, goddagspiltarna omgivna av en hel del framgångsrika artister. Mycket från början av sjutiotalet. Nog tänker man på såna som Helmut Newton, han är förresten med på en bild där han koncentrerat granskar en oexponerad film.  
    En snygg bok, och jag är svag för snygga böcker med bra tryck och väl genomförd repro. Och en hundring kan man väl offra på bokrean. Den här verkar dessutom inte höra till det riksomspännande sortimentet.
    Det här är en bildvärld väldigt långt från den egna bildvärlden. Är det bra? Det är bra foto. Habilt skulle man kunna säga. Tidstypiskt utan att för den skull vara daterat. Bra bokform. Som sagt bra repro och bilder i duotone, eller duplex som vi plägar säga.

Men det är ju liksom inte min bildvärld. Inget jag kan relatera till, annat än som en utanförstående betraktare. Det är som om bilderna förväntar sig en betraktarens adoration men själv kan jag bara känna ett slags äckel. Det är som sagt inte bara en del duktiga skådespelare och artister, tacksamma modeller, utan just bilder från den där viken de rika med sannolikt tvivelaktigt hopkomna rikedomar simmar. Den värld som ryska oligarker och slikt folk lever och frotterar sig i.

Motiv och figuranter från de vackra människornas undervegetation. Nikon D300 24-70 2.8.

Om den goda smaken, lättsmält eller svårtuggat

I går kväll satt jag med J H Engström Revoir i läsfotöljen. Det är en inte helt enkel bildberättelse, ett stycke lyrik eller åt det hållet. Den blir inte enklare av Christian Caujolles bifogade text. Det här är ett bildflöde där läsaren, jag, söker efter en nyckel, bara en liten antydan till ingång. Naturligtvis kan man se bildflödet uppdelat i enstaka bilder, som enstaka poem under en övergripande titel. Men, som nog de flesta håller med om, den här typen av bilder och berättande läses inte med de vanliga fotoglasögonen på näsan. Det krävs något lite mera av läsaren.

Jag tog en vårpromenad och hamnade i ett rivningskvarter i närområdet. Myndighets och administrationsbyggnader som nu står i den där väntan på att grävskoporna ska komma. Det blir så för hus, en stund av utvädring, avklingandet av arbetsplatsens alla ljud innan alla glömda lysrör släcks och strömmen slutgiltigt bryts.
Det blev också en tanke runt  hur olika pictorialismen kan gestalta sig. Vad blir fotografen påverkad av? Vilka bilder inspirerar? Jag får ibland en lust att skruva bilderna åt det bleka urvattnade sättet som tidigare var något av J H Engtröms signum. Fast han arbetade (arbetar?) i den analoga världen. Nu ska man veta att J H inte är den enda att arbeta med den här typen av färgbehandling, rätt många har excellerat i det och rätt många epigoner finns också och det ska också sägas att det är inte alldeles enkelt att få till just den där rätta blekheten. Det kräver nog en hel eftertanke.  Nånstans har jag läst att just dessa efterföljare har fått J H att byta uttryck flera gånger i karriären.
Men vad många nog missar är att en bildstil, en pictorialistisk attityd, helst bör  bottna i ett eget temperament för att bli helt trovärdigt..

Så får varje fotograf eller andra bildmakare också för övrigt gå till sig själv och hitta sin bildstil, sitt uttryck. Och landar man i den goda smaken, det lättsmälta eller det spontant sett fula, det svårtuggade. Ja, det är frågan. Men vad är den goda smaken? Den goda smakens dagsform. Vem sätter agendan? Och om det stannade vid den goda smaken.

Nog finns det en anledning att vara lite granna orolig.

(Fuji Xpro2 18/2.0 Blekningen av färgbild sker nästan lättast redan i rawkonverteraren. Man ska tänka på att också få ner intensiteten även i de mörkaste tonerna. Ett sätt att komma åt det är att blanda två lager i PS eller motsvarande program, men det får jag återkomma till. De svartvita har som vanligt fått en vända i Efex silver. )

Om Gunnar S och om nån slags kalibrering

Och då är det alltså Gunnar Smoliansky som åsyftas. Jag träffade Gunnar S i lite olika sammanhang. Det blev då och då så att det blev den där, "vi har bestämt-setts-förut-nicken" men inte mera. Den sista nicken på Planket 2019. 
   Smolianskys bilder är ofta de där som kallas vanlighetens bilder. Bedrägligt enkla men med nycklar som leder in i bildens berättelse, eller till en annan berättelse. Som en slags katalysatorer. Bedrägligt enkla, som en gitarrstämma i en bossa nova skulle man kunna säga, som ett exempel på bedräglig enkelhet. Fast i Smolianskys bilder mer av ett gårdsmusikant-dragspel. 
     I början på sommaren köpte jag boken om Gunnar Smoliansky, i två band, som inte bara är en biografi utan också lite grann av ett slags memento. Så här kan man göra fotografi. Det här är ett sällsynt snyggt och inträngande bokarbete. Men frågan dyker snart upp. Varför så pass klen repro? Gunnar Smoliansky var ju en mästare i mörkrummet. En sån där som plockar fram valörer i långt ner i gråskalans källarvåningar, skalor granne med svart. Här kunde man tänkt sig ett generöst fm-raster, eller åtminstone ett cmyk-svart. Men nej, så icke. Och då undrar jag, bokens producenter med flera kan det här. (Rastret ligger i 15 eller 75 grader) Och är det möjligen så att den här nästan undflyende repron, enkel och på ganska bulkigt papper (hög tjocklek i för hållande till gramvikt) är ett sätt att tolka Smolianskys bildvärld. Så skulle det kunna vara. För det är som sagt kompetent folk som gjort boken. Nån teknisk miss är det inte, men en klar fördel att betrakta bilderna i ordentligt ljus.
   Hur som helst, Det är ett bokpaket värt sitt pris. ( Kolla på bokbörsen. Där går den att hitta lite billigare än på Adlibris och liknande. Det kommer några fler volymer framöver verkar det som.)

Jag pysslade  lite med att undersöka olika kurvor, mest för att undgå slentrianen i "mörkrumsarbetet". Ibland behöver man tänka till lite. Ompröva. Jämföra. Ytterligheter och sånt som ligger däremellan. Undersöka gråskalan, skärpan och framför allt den eftersträvansvärda subtila oskärpan. Lite ambitiöst uttryckt,  att kalibrera sitt språk. 

   Ytterligheter. Fuji Xpro2   23/1.4.  Lite pyssel i Camera raw och PS. 

Oddners riktningar

Georg Oddner var fenomenal på att hitta vinklar och riktningar i sina bilder. Det här måste ha handlat om dels en förmåga att i fotograferingsögonblicket se möjligheten i motivet men framför allt se möjligheten när bilden nått mörkrummet.
   Man skulle kunna ta en linjal eller en passare och dra upp ett raster värdig en renässansmålare. Och att ens nämna det ställs frågan om Georg Oddner tänkte så. Eller för att han var trummis och med största sannolikhet hade ett utvecklat sinne för rytm. Vilket leder till en följdfråga. Är bildrytm likvärdigt med musikrytm? Finns det ett samband? Tveksamt eller är det en sån där synestetisk egenskap som en del människor tycks ha fallenhet för. Oklart om detta.
   Men åter till Oddners bild, en av många från Oddner och Marianne Hööks reportageresa för Veckojournalen till Sovjet i mitten av femtiotalet. Många av bilderna har det här. Blickar, profiler, rörelser som går kors och tvärs genom bildytan. Som blixtar, som energin i bild. Att det är svartvitt gör så klart saken än tydligare. Det svartvita talar bild mer än färg. Oftast i alla fall.

Vi arbetar i sommarateljén.

Jag gör en annan reflektion, den där om den digitala förträffligheten. Det slår mig att många digitalfotografer som fotograferar svartvitt arbetar som en tecknare med satinmatt papper, mjuka blyertspennor, stompfar och fingertoppar som mjukar upp valörer och skrafferingar. Som tecknare som kan återge exakt. Det slår mig också att mycket av det äldre analoga fotografiet, som Oddner med flera tecknar med lite grövre pennspetsar, lite mer gräng i pappret, lite mer expressiva pennstreck. Lite mindre exakt, lite mer svängrum. Att ta sig förbi det exakta och gå vidare är ett intressant steg. En del väljer att arbeta med de analoga metoderna, en del försöker att återskapa svängrummets bildspråk med digitala metoder. Det är inte alltid så lätt. Något att återkomma till.

Om Arthur Tress

Arthur Tress. Dags att plocka fram honom.  Senast synlig i en utställning på Galleri Kontrast för ett tiotal år sedan. Men det är inte den Arthur Tress jag är ute efter. Fotografen med lätt surrealistiska iscensättningar i svartvitt såväl som i färg. Nä, den Arthur Tress jag söker är den Arthur som är skyldig till en artikel i Fotografisk Årsbok 1970. En artikel om ett fotoprojekt, ett uppdrag i dokumentär anda. Att dokumentera livet i Appalacherna US, i slutet av sextiotalet. Och som Arthur Tress skriver, i sann efterföljd till FSA, det stora projektet att dokumentera amerikansk arbetarklass, jordbruksarbetare i följderna av den stora depressionen. Ja, det är här vi hittar fotografiska namn som Dorothea Lange, Ben Shan, Walker Evans med flera. Och det är naturligtvis här John Steinbecks Grapes of wraith (Vredens druvor) har sin avstamp.

    Arthur Tress bodde och arbetade för övrigt i Sverige något år i slutet av sextiotalet, inte helt oväntat verksam på Etnografiska muséet. ( En annan inte obekant fotograf, var Andreas Feininger som visserligen några decennier tidigare också verkade i Sverige, med Historiska muséet som bas.)

   Appalacher-bilderna är intressanta i det att de fortsätter en amerikansk tradition att berätta om en amerikansk verklighet, med  ett socialistiskt patos, med en vetskap och kunskap om att det amerikanska, djupt orättvisa samhällets olycksbarn, förlorarna, på gränsen till trasproletariat också  får sin skildring. De som bygger landet. Och berättelsen sker fotografiskt, med bilden som ett definitivt språk.
Det är nog just det där att bilderna talar för sig själva som gör det. De är inte enbart ett illustrerande av texter. Det är också tankar som Sune Jonsson för fram i en artikel, Nio funderingar kring 1/125-delen, den artikel som Bengt Björkbom flaggade för här på FS helt nyligen. 

 Det är i den här traditionen Arthur Tress arbetade, många amerikanska fotografer har som sagt verkat i den. Men även utrikes fotografer som till exempel Hanna Modig och hennes utomordentligt genomförda mer poetiska än dokumentära Hillbilly Heroin, Honey är skapad. Jacob Holdts Amerikanska bilder som kanske är mer av en dokumentär road trip sett med en fotografs öga (mestadels en Canon Dial.)

Det är nog svårt att hitta något tryckt av Arthur Tress men en del bilder finns tillgängliga på nätet. https://arthurtress.com/