Fading memories. Om stora bilder och raster.

Sådär ja. Nu är den uppe, sju liter tapetklister, arton A0+, en inte helt trygg stege och en byig lokal sidvind. Fading memories, en hyllning till empati och altruism så som det gestaltade sig år 1981 när Gottsundaskolans elever samfällt sittstrejkade för en utvisningshotad (rotad) syrisk familj. Fler skolor hakade på, det blev demonstrationer och jo faktiskt, de utvisande myndigheterna lyssnade och familjen fick stanna. 
Jag arbetade på skolan som teckningslärare, hette det fortfarande då, och den här bilden plus några negativark till finns i mina pärmar.

Jag blev inbjuden av konstföreningen Konstjord i Gottsunda centrum att göra "väggmålning nr 12", en slags stafett där konstnärer avlöser varandra med ett verk som sitter uppe ett halvår innan det ersätts av ett nytt. Jag valde att arbeta fotografiskt, väldigt inspirerad av ett projekt som den franska regissören Agnes Varda gjorde tillsammans med en hyfsat ung fotograf, JR. Porträtt, med arbetar- eller lokal anknytning bilder. Kopierade och uppklistrade på väggar och platser i genuin miljö. Det visades en film på SVTplay för några år sedan. Jag har sett en del av bilderna i franska småstäder och nånstans i hjärnvindlingarna föddes nog en tanke om att nåt sånt här vill jag också göra. Och tillfället gavs!
Bilden, naturligtvis ursprungligen analog, är uppdragen till 570x360 cm, punktuppbyggd (bitmap) och rastrerad till 0,5 lpi raster. Det visade sig vara lagom för att uppnå effekten av att bilden så att säga framträder  när man betraktar den från sex, sju meters avstånd. Kopiorna är gjorda på 90 grams papper, tunt med andra ord och helt enligt Agnes Vardas recept. Följsamt men vilket visar sig, endast medger ett försök vid monteringen. Det är ett ruggigt sårbart material att jobba med. 
Ursprungsnegativet är Tri-X fotat med en Nikon F och 28mm.

Empati och altruism är ju inte direkt paradgrenar i dagens politik. Nåt parti gnäller mycket över segreationen men är samtidigt själva mästare i att utöva det. 
( Och det slog mig att min bild lirar rätt bra med Carolina Falkenholts (jättekänd) bild på väggen intill. Punkter, händer. Bilden finns på baksidan av Gottsunda centrum i Uppsala och sitter uppe till slutet av oktober, gissningsvis.)

Om hur det kan gå när läsaren tar över.

En gång i ett tidigt sjuttiotal kom det sig så att jag fick en skiss antagen till en konstnärlig gestaltning på ett sjukhus i en stad nära mig. Den som fick uppdraget att gestalta skissen var den då i ropet varande smeden Folke Mattson i Örbyhus. (Folke har gått ur tiden sedan lång tid tillbaks). Folke var het (!) på den tiden. Beslutsfattare var synnerligen förtjusta i Folkes arbeten. Och det var bra. Inte tu tal om den saken. Men. Min skiss var bättre. Min första gestaltning. Hade jag fått göra den själv utifrån min egen idé hade den varit bättre. Men nu var jag en förstaårselev på Konstfack och hade väl inte så mycket att sätta emot. (Och ett litet skissarvode var väl inte fel i den tiden när veckomeny stavades snabbmakaroner.  Men nu blev det enligt ett önskemål som var lite granna tondövt inför idén.
Det här är historia, och Folkes skicklighet i smide är oomtvistat. Han var en mästare. Men historien handlar om det som händer när läsaren går in och styr i berättarens. Ok. Om jag hade fått bestämma hade jag utnyttjat väggens förutsättningar på ett annat sätt. Men Folke var tvungen att ta hänsyn till tyngden i varmsmide. Jag tänkte i andra  material. Betydligt lättare.
Det är viktigt att läsaren har, om inte alla parametrar med sig så åtminstone de viktigaste. 

(Pentax spotmatic 50mm. Tri-x. Gissningsvis.)

Glaskonst

På väg hem från baksidan till framsidan gör vi en avstickare till Högboda strax utanför Kil i Värmland och hälsar på våra kollegor Karin och Håkan. Ett par duktiga glaskonstnärer och tillika i någon bemärkelse födgenier.

Tittar på deras trädgård, där några sticklingar från vår trädgård tycks leva i välmåga. Äter en lunch, delikat är ordet och pratar lite gamla minnen och gemensamma bekantas öden och äventyr.

Mer om Karin och Håkan finner du här. Karin och Håkan har gjort flera offentliga utsmyckningar, ställt ut i USA och Japan och finns representerade både här och där.

(I såna här sammanhang är det nog färg som får gälla. Fujipro2 och 23/1.4. Vilket ibland får mig att fundera på varför 1.4.
I nittionio procent av fallen helt onödigt. Men har man en i arsenalen kan man ju nöta på den. Och så har den hyperfokalskala. En sån är aldrig fel.)

I betraktandet av konst

Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm är för många en liten tidsmarkör i det kulturella året. Det var inte mycket som kan tänkas uppröra en sölvesborgare. Något kanske, som en rätt rolig parallell mellan flyttfåglar och migration, eller ett slags fotografiskt försök att porträttera papperslösa. Men som sagt, det där med  armlängd har nog med den politiska dagsformen att göra. Och en eventuell konstbildning.
Annars var rätt lite fotografi. Väldigt lite såna där uthållighetsprestationer i stil med femtiotusen korsstygn eller tusen keramikfigurer. Mycket tecknat, mycket målat. Habilt är ett ord som dyker upp i hjärnan i varje sal. En inventering av det senaste seklets ismer kan man säga.
Individuellt, personcentrerat, lågmält, förväntat. Väldigt lite provokation. Väldigt lite av de stora samtidsfrågorna. Och väldigt ofarligt.
Tyckte vi.

(Personerna till vänster är figuranter. För oss okända konstbetraktare.)

Se på konst

 Betraktande av  konst.

(Ett nyfött vildsvin i stearin. Skulptur av Fredrik Strid. Stearin kan synas märkligt men det finns en idé bakom det. I vanitasmotiv ingår ofta ett ljus som en symbol för förgängligheten. Henny Linn Kjellberg har gjort draperierna i bakgrunden. Väv som är behandlade med porslinslera. Mycket subtilt och väldigt effektfullt. Det är mycket svårt att låta bli att stryka lätt med fingret på ytan. Uppsala konstmuseum.)