Utfredel

Vi tar en tur med S/S Blidösund ut till Utfredel. ”Blidan” är liksom vår båt, en gemensam östolthet. I år har hon återfått möjligheten och rätten att göra turer i utskärgårdarna. Något som den fenomenale kaptenen Göran Sjödin utnyttjar till fullo när han navigerar mellan kobbar och skär.

Blidan är ett koleldat ångfartyg. Kolrök luktar gott.

När vi passerar Hundskärsknuv ute i Rödlögaleden är vi i utskärgård. Vi går in i den gamla lotsleden till Svenska Högarna.

Ångbåtsfickparkering kräver sin besättning.

Det var några år sedan vi sist besökte Fredlarna på egen köl. Men det mesta är sig likt.

Mårtens bod.

Lite sol på hemvägen. (Och fotbollen, Sverige -England följs på telefon.) 

Vad gör man när man inte fotograferar

Tja, man kanske målar hus. Rödmyllar som man säger. En hink på tio kilo och sen målar man på. Till den tar slut. Det blir årets husmålande. Och så där går det på år efter år. Jag snurrar motsols av någon anledning.
Så bläddrar jag nån Gång i boken ”Falurött och krokodil” med Georg Oddners foton.
Det är onekligen något med kontinuitet i falurött. ( Men det ska vara den ljusa sorten, den som är lite mera åt pouzzolirött. Tycker jag.)

Annars är det knastertorrt härute på öarna. Björkarna börjar redan gulna i topparna. 

Diagonal

Ute på kobbarna. I ett  horisontellt landskap behövs något som bryter. Så jag stuvar med ett par diagonaler i båten. Och gör olika prov för att se vad som kan tänkas hända. Visuellt alltså. Med vindens hjälp blir det dessutom en rörlig skulptur. Vilket jag inte tänkt på.

Hittat i spenaten

Ja, egentligen ville jag lägga upp lite häftigt gatufotografi, lite bilder om grabbarna från Afghanistan eller nåt ditåt, men sanningen är att det är snart en månad sedan jag vistades på en gata. Det får bli lite djupdykningar i spenaten. 
Spenört är lite grann av en karaktärsväxt i ostkustens strandängar och lundar. En umbellat, ett makrokosmos värdigt en Harry Martinsson. Så här ser den ut innan den slår ut. Inget märkvärdigt med det. Den är vad den är helt enkelt. 

( Idag noterade jag att kommentarerna i gruppen Gatufotografi har blivit mer nyanserade, mer utförliga, att det finns en uttalad vilja att försöka förklara en kritik. Det tycker jag är väldigt roligt.) 

Rosa Alba,förgängligheten och lite annat

Jag har nu vistats nästan en månad på ön. Och vi har gått in i juni. Det är ett par veckor kvar till midsommar. Rosa alba går nu i blom. Det gäller att hänga med. Hon är snabb. Går in och lika snabbt ut. Men hon håller för en bild. Denna, trädgårdens mest förgängliga och samtidigt sensuella blomstervarelse. Med en oförglömlig doft. Med rötter i Samarkand, Shiraz, i de länder från vilka rätt många unga människor på inte alldeles enkla vägar tagit sig hit för ett möjligt nytt liv. Men Rosa alba står här redan, ooch henne utvisar man inte. Den svenska bondrosen med rötter därborta. Så fick jag det sagt också.

Ser massor med bra bilder bland bloggarna på FS. Och många bra frågor ställs. En fråga-tanke dyker upp om Galleri FS och hur man blir representerad där. Förvånansvärt många skickar in bilder som, efter vad som meddelas, ofta visats i samband med synnerligen bemärkta och välkända fotografer. Vilket i och för sig kan vara en kvalitetsstämpel, dock inte alltid per automatik. Men åtminstone tillräckligt för att uppfatta att det finns en skillnad i hur jurygrupper arbetar. Och kanske också hur det skiljer sig över tid. 

Jag törs inte påstå att FS juryn har fel i sina refuseringar men det är ganska tydligt att om man jämför de refuserades oèuvres med vad som visas i galleri FS, finns en uppenbar skillnad i bilder och bildtänk. Hur och om bilderna överhuvudtaget har något att berätta och på vilket sätt de i så fall berättar. 

Det är ganska tydligt att idag, sett i generella termer är faktorer som skärpa, teknik och  vad man ser omedelbart viktiga kriterier. Lite slarvigt utttryckt. En bild på ett vackert motiv, inte nödvändigtvis en uggla, superskärpa. Komposition som med lite god vilja uppfyller de uppsatta konstnärliga ambitionerna. Ett gott i hantverk i efterbearbetningen behövs också. Och det ska naturligtvis helst vara digitalt.

Och då kan man naturligtvis ställa frågan, vem är intresserad av ett sådant consensus?

Ja, först som sist, branschen så klart, den som tillhandahåller tekniken. Men, det är nog inte så enkelt. Det kan också handla om en inställning till bilden som en yta. Bilden utan direkt djup. 

Jag tänker ofta på begreppet ”humanistiskt fotografi”. Nja, det är väl svårt att plåta ugglor på ett humanistiskt sätt. Men. De som känner sig lite förfördelade plåtar vare sig ugglor eller andra fän. De plåtar människor. Och de gör det uppenbarligen och vågar ställa frågor i sina bilder. Om man nu har mod och tid att detaljstudera deras bilder och våga lyssna lyhört med ett känsligt öga på bildernas berättelse,

Det kanske är så att de som har en fot i den analoga myllan har ett annat förhållningssätt till fotografiska bilder. I det analoga finns, oavsett motiv, ett avvaktande förhållningssätt. Att man i någon mån gör bilden innan exponeringen. Idag görs bilden ofta efteråt. (Jag vet att vi såklart gjorde en hel del arbete i mörkrummet och det är såklart efterarbete det med.)

 Jag har vid flera tillfällen fått frågan om jag vill ställa upp i olika jurysammanhang men numera vis av erfarenhet, senare alltid ibland med viss tvekan trots allt, tackat nej. Min erfarenhet är att jurygruppen arbetat utifrån just ett consensus, man håller upp ett finger och känner vart det blåser. Man gör en tyst överenskommelse utifrån gruppens egna preferenser. Det är väldigt subjektivt. Att välja ut till en salong eller galleri skiljer sig dock mycket från att sitta i en antagningsjury till en utbildning. Det är väsentligt svårare då man måste ta hänsyn till flera parametrar. Kunnande, uttryck, vilja med mera. Vid betygssättning handlar det i stället om att väga prestationen mot olika utsatta betygskriterier.
De som säger att det handlar om ett subjektivt tyckande har nog ganska alldeles rätt.