Rotar bland musikbilder

Salih Baysal, gudabenådad fiolspelare i gruppen Sevda, och det är sjuttiotalets första hälft, nån gång. Ett tunt knastrigt negativ ( varför är de såna?) Maffy Falay motorn bakom det hela. Bernt Rosengren, Gunnar Bergsten, Ove Gustafsson och bröderna Okay Temiz och Akay Temiz. En grupp som fick åtminstone mig på nya tankar vad gäller musik. Och det här är den tiden när allt var enklare, och livet var så komplicerat ibland. På den här tiden gick det an med alla de sorters oskärpa man kan tänka sig. Inte som numer då det helst ska vara läppfjunsskärpa  i konsertbilder. (Pentax spotmatic. Takumar 105mm)

Och här en mer modern konsertbild. Tokskärpa dock icke uppnådd. Croonern i Sweet Emma and the Mood Swingers. För övrigt ett band som kan få det att spritta i benen på vilken Påsköstaty som helst.

Konsertfoto kan också tendera till att bli en materialsport om man inte passar sig.  Är det kanske så att utrustningen tar fokus från bildens innehåll, bildernas ack så viktiga berättelse? Men visst kan man irritera sig över konsertljussättares överdrivna nyttjande av cyan och lilaaktigt ljus. Vad var det för fel på ett laxrosa filter i spottarna? ( Förvånande nog är det svårt att få träff på just laxrosa när man googlar på färgfilter. Tid, vart tog du vägen?) ( Nikon D800 24-70mm 2,8 Teknik är inte så viktigt men för en och annan kan det var den där lilla bisquiten till kaffet.)

Accordeon är ett märkligt instrument

Irina Serotyuk är en ukrainsk accordeonist som lirar i mästarklass. Meisterklasse. Masterclass. Flink i fingrarna är ett understatement.

Och eftersom hon spelar helt utan notställ, rätt ur huvudet så får fotografen vara diskret. 
Ett accordeon är ett dragspel, storlek mindre garderob, där man kan ställa om lite knappar så att det går att spela melodibasar också. Nåt som dragspelare verkar ha som en utmaning.
( Fri konsert Uppsala Stadsbibliotek en fredagslunch. )

Lite musik är alltid trevligt

Två unga musiker, nyexade från Musikhögskolan.  Morgan på gitarr och Kalle på trumpet. Soft med jazz och folkviseklang. Anar man inte ett litet, litet arv från Jan Johansson. Och trumpeten klingar lite grann som Jan Allan. Tillsammans med Anna Larsson är de en trio. Som med ungdomlig överlevnadsförmåga spelar sig igenom en sommar. Här lirar de på ett räkfrossehak i Grebbestad. Publiken är välvilligt inställd.

( Väldigt många fotografer, ofta av den professionella sorten hävdar gärna att kameran och tekniken inte spelar någon roll. Nja, jo. Visst är det så...fast. Nog spelar utrustning och tekniskt kunnande en hel roll. 
Fuji xpro1 eller vad den nu heter. Svartvit jpg, inställningar enligt bloggare Björkbom funkar nog bra. Helt manuellt. Skärpedjup som förhoppningsvis ligger rätt. Alltså ungefär som man gjorde förr i tiden.)