Visit på Fårö.

En vandring på Norsholmen Fårö kräver lite tungan rätt i mun då naturresevatbestämmelserna är tydligt bestämda om var och på vilka vägar man får vistas under fågelskyddstiden. Men här ser man både den ena och den andra. Storspov, rödbena, kärrsnäppa eller är det kanske nån annan snäppa. Snäppor är inte min paradgren om man säger. Och strandpipare ses också. De har lite grann av strandkrabbors sätt att liksom rinna över sanden.. Naturligtvis strandskatan och vipan. Gäss finns i myckenhet, både grå och vitkindade. Stenskvätta och siktades inte en ortolansparv i buskarna också. Det råder en mjuk fuktig ostlig vind över allt ihopa. Och ett ständigt brus av hav. Det är på alla sätt en behaglig vistelse. Kanske mer med kikaren än med kameran. För de som läser texten vet precis hur fåglarna ser ut. Behövs ingen bild på det.

Norra Europas mest fotograferade fiskeläge, Helgomannen. Här kan jag se iphonens tillkortakommande vad gäller bildkvalitet. Här ser jag också en bild i kategorien ”been there”. Massbild, jag har flera, tagna vid olika tillfällen, den ena mer vykortslik än den andra men det är å andra sidan syftet med massbilder. Det bilden inte förmår att skildra är den surfräna doften av ruttnande sjögräs, en kombination av långvarig värme och ett övergött Östersjön. Övergödningen kan vi inte svära oss fria från och värmen är kanske för många en lite oväntad konsekvens av klimatförändringen.

Om nåt i bergen ovan Collioure.

Ibland hittar man en komposition. Eller en ojämn ickefungerande komposition. Eller nån annan brist i bilden. Men den här bilden tog jag i bergen ovanför den lilla staden Collioure allra längst ner i Frankrike på gränsen till Spanien. Ett franskt Dalarö, Waxholm eller Marstrand kanske. Vi for dit med våra barn som då precis passerade gränsen mellan tonår och vuxenlivet. En julhelgsvecka för rätt många år sedan. Dock, fotografiskt ändå hitom den digitala revolutionen  (Nikon D70 med kit-objektiv).
   En sväng i Silver Efex (Jag brukar ha en viss faiblesse för Plus-x eller Tri-x simuleringar) och lite annat modest pyssel i Photoshop. Sen kan jag faktiskt fundera över vilka tankar och idéer som skaparen av detta ”stilleben” hade i skapelseögonblicket. Som jag fotograferar juldagen Anno Domini 2004.

The Dales Way 2008.

För tolv år sedan vandrade vi längs med the Dales Way i Yorkshire. Från Ilkley till Windermere. Det var den vandringen som visualiserade det man hör på väderrapporten, "ett djupt lågtryck rör sig långsamt över Brittiska öarna", och begreppet ihållande regn. Om man nu har förmågan att bortse från sådant var det trevligt och naturskönt på ett engelskt sätt. Som en enda stor kuliss till en engelsk serie (I vår herres hage SVT utspelar sig i de där trakterna.) I varje flodkrök förväntar man sig en flugfiskande gentleman i tweedkavaj, och på de slingriga vägarna en racing-green Morgan, kepsar och fladdrande halsdukar. I verkligheten är det just så här det ser utmen kanske mer av Land Rover och bräkande får.

Mins inte vad den här floden heter. Ett stillsamt duggregn.

Järnvägsstationen i Dent ligger ganska långt från Dent. Annalkande spöregn.

Morgonutsikt från ett B&B. I väntan på en engelsk frukost. Det kan behövas om man snittar ett par mil om dagen. 

(Silver Efex är verkligen en bra genväg till svartvitt. Här fick det bli Plus-X simulering. Liten aning mer kontrast och efterskärpning med högpass. Svart ram eftersom hela hela negativet är med. Nikon D70.)

Dagens processfoto

En kortare vandring utmed Ekolns stränder. Mälarens nordligaste fjärd. Processfoto för att hålla fingrarna igång. Rätt grått i dag. Milt sagt.

Muu

En sanning är att allt det som syns i en bild är att betrakta som berättarkomponenter. Och frågan blir då, vad uppfattar betraktaren/mottagaren? De väsentliga bildelementen borde väl inte vara något problem men det kan finnas undanskymda, sådana som kan bli till bildens punctum. Den här bilden saknar ett punctum och det är heller inte tänkt att den ska ha nåt heller.

Men om man räknar in färgen som en berättarkomponent, och det bör man göra eftersom den faktiskt syns, så finns det ett problem. Hur receptiv är betraktaren inför en ändring av bildens färg, som i det här fallet en relativt subtil ändring. (En mjuk s-kurva med vitpunkten indragen och sänkt ett par steg, klarheten ökad och mättnaden sänkt. Plus lite grundskärpa. Allt utfört i Camera raw.) Det är alltså inte den mest förekommande justeringen om man tittar på bildflödet i våra vanligaste sociala medier. Däremot vanligare i tryckmedia. 

Som sagt, hur uppfattar betraktaren den här färgförändringen? Gissningsvis som en liten, liten irritation i den "perceptuella maggropen". Om ens det. Om man skulle be betraktaren att beskriva färgen så sätter jag min gamla keps på att utlåtandet blir "Tråkig". Möjligen dyster.
För att överhuvudtaget se vissa förändringar behöver man kunna jämföra. Antingen genom att se de olika alternativen samtidigt, eller att man så att säga, har möjliga alternativ i bakhuvudet. Alltså en viss erfarenhet och därtill hörande kunskap om hur bilder kan förändras. Och att bilder kan förändras i vissa syften. Ibland grumliga.

Ibland väljer man att gestalta verkligheten i gråskala. Väl medveten om att verkligheten är i färg. Åtminstone här ute på Kungsängarna.