Lite granna onödigt vackert

brukar ungdomarna säga, och jag med ibland. Men tanken slår mig när jag bläddrar i senaste numret av den norska tidskriften Fotografi och läser artikeln om fotografen Lynsey Addario med rubriken Å dokumentere urett. Den som vill veta mer om Addario kan nog googla sig fram till det mesta, Ouppmärksammad är hon inte. Oavsett hur det är med det, och hennes syfte och mål slås jag över hur hennes bilder, åtminstone det här återgivna, är så fotografiskt vackra. Det är den digitala kamerateknikens möjlighet, och ljuset, som förvisso är hennes egen förtjänst. Men det blir som för snyggt. Och tanken som slår mig då, hur fast och påverkad fotografiet är i den digitala möjligheten; knasterskärpa, dynamiskt omfång, efterbearbetningens möjligheter. Som bilden på afrikanska flyktingar i en överdimensionerad gummibåt. Färgen, klarheten och en aning högt skruvad i det gula och röda segmentet.  Eller bilden på mamman med sina barn nånstans på gränsen mellan Turkiet och Syrien, De skulle kunna varit en målning av Rembrandt eller någon annan barockmålare. Det är väldigt vackert. Som även bilden på en ukrainsk mamma med sitt skadade barn. Gripande men med ett anslag på den sentimentala strängen. Men det är kanske så bildretoriken fungerar idag?
   Och jag som tror, eller trott att en tidigare tids faiblesse för korn, råhet och ett slags fotografiskt tillkortakommande kunde skildra dramatiken bättre. Och detta att Addarios bilder i mina ögon har en biton av iscensättning snarare än att skildra ögonblicket eller ”nuheten” som nån uttryckt.
   Eller är det jag som är för gammal, som inte förstår ett nytt bildspråk?

Quiberon +32°

Det drog iväg fram på eftermiddagen. Mot trettioåtta. Ok eller uthärdligt tyckte parisaren på semester. Men jobba hemma i Paris, njäe...
Ja det är det där med klimat, man ska leva i det också.

(Tour de France 2023)