Prophoto. Och varför.

Hur många använder sig av ProPhoto som arbetsfärgrymd och när tilldelar ni bilden en annan profil och i så fall vilken? Och tänker ni relativt kolorimetriskt eller perceptuellt i den operationen? Skulle kunna vara en relevant fråga. Om du är färgfotograf och använder raw. Och nu vill jag vrida frågan lite granna bort från högsta möjliga teknikanvändandet för teknikens skull. Till en fråga om när teknikanvändandet har relevans för bildens berättelse. Eller inte.
Att den här bilden gör sig bäst i färg är antagligen på gränsen till consensus. Men svartvitt då? Alla vet hur färgen ska vara ändå. Med viss reservation för subtila framkallnings- och allmänt fototekniska manövrar. Hur ofta gör vi såna här bildöverväganden? Vem talar vi med? En del betraktare vill alltid ha färg. Kanske känns det tryggast så. Ingen osäkerhet. Även fast färgerna i en bild kan vara helt uppåt väggarna. Färg är vackert. Det här är återigen en sak att återkomma till...

Bondens marknad vid Resecentrum för några dagar sedan. Jag köpte inte pumpa men väl palmkål som fick steka med vitlök, hackade valnötter och en skvätt grädde. Salt och peppar. Pasta och en driva parmesan.

Fuji Xpro2 23/2.0 En del testande med färgrymder i CR och Photoshop. Problemet är att gå från ett motiv som inte riktigt ryms i AdobeRGB. ProPhoto och perceptuell återgivning fungerar bäst för den här bilden. Och den oundvikliga konverteringen till Srgb sker sent i processen. Den svartvita är ett gammalt Silver Efex recept.

Gråväder och lite årsringar.

Att fotografi och politik har gått hand i hand sen nära nog begynnelsen är oomstritt. Fotografi är bild och bild kan så klart användas i alla syften inte minst det politiska. (Så finns det så klart alla "opolitiska bilder" som kan, inte alltid, men då och då tjäna ett politiskt syfte ändå. Inte sällan lite grumligt.) Det får eventuellt bli dagspromenadens tanketema. En kort promenad runt ”kvarteret”. ONO kuling på Svartlögafjärden idag. 57 cm över medelvattenståndet. Regn från sidan och blött överallt. Ganska grinigt kan man säga. 

Strandfynd. En resegrammofon. En parentes. Hur har den hamnat där? Och är det ens ett rimligt strandfynd 2021?

Det är gallring i ett skogsparti. Snabbt, effektivt, förvånansvärt obullrigt. Ett par hektar fyrtioårig tallplantage som behöver glesas ut. Det blir flis och massaved av det här. Kanske tallolja och biobränsle.Det är ingen riktig skog att sörja över. Slutavverkningen när de kvarvarande tallarna har vuxit till timmerämnen får kanske barnbarnen titta på. Och när jag se alla årsringar måste jag bara slå en signal till brorsan, jägmästaren (som är ute i en annan skog med sin hund, hur många år har man kunnat ringa från skog till skog så där bara) och prata lite årsringar. Och jag får reda på ett och annat. Lite aha jasså, lite jamen så klart. Till exempel. Träd är oavsett art individer som åldras precis som människor. Träd har ungdom , medelålder och ålderdom och i ålderdomen sker inte så mycket tillväxt, läs årsringarna blir mindre. Om det är varmt blir årsringarna  heller inte bredare än under trädets ungdom och medelålder och är det dessutom torrt blir årsringar mycket tunna, oavsett trädets ålder. Vissa träd står på näringsrik mark och får därför lite bredare årsringar än andra. Växer de i norrläge blir årsringarna generellt smalare, nåt som varje träbåtsbyggare och fönsterbågebyggare känner till. Ett problem för årsringsräknare tycks vara att träden på sin ålderdom får röta i kärnan så det blir nästan omöjligt att utläsa några årsringar där. Och som brodern avslutar det hela, det finns en anledning till att ett träd i skogsbruket avverkas till slut. När det är gammalt händer det inte så mycket mer. Den avtagande tillväxten kompenserar inte längre för skogsägarens investering i trädet. Så då sätter man i sågen. Så talar en skogsekonom. 
   Man kan alltså se hur ett träd har levt och skapa jämförande  serier med andra träd i samma biotop. Men att göra prognoser eller att dra snabba slutsatser om klimatutveckling ska man tydligen inte göra. Den frågan tar jag vidare till en professor i botanik, som jag delar farföräldraskap med. Fortsättning följer kanske.

Dagen inbjöd till svartvit konvertering och Tri-x simulering som vanligt. Fast jag brukar skruva lite på kurvan, och dra på lite mer kornstorlek . Fuji Xpro2 23/1.4
I den analoga kameran sitter det Tri-x på riktigt. 

Nystartad grafikverkstad

Uppsala Konstgrafiska verkstad har nu kommit igång. Den är öppen för konstnärer i regionen och är dessutom en del av Wiks folkhögskola i det att Wik kommer att ha sina grafikkurser här. Icke yrkesverksamma kan också bli medlemmar, gå kurs och skaffa sig "körkort". Det är nu möjligt att trycka djuptryck, högtryck och inom en snar framtid även serigrafi. Fotopolymer och elektrolytetsning är också på gång. Traditionell grafik innehåller mycket lösningsmedel, syror och annat miljöovänligt så det finns en utmaning att arbeta mer oskadligt. Inte bara den egna hälsan räknas. 

Det ska bli spännande att börja arbeta med grafik igen efter att ha varit ografisk i många år. Det är mycket pyssel och grejer i en grafikverkstad.

Papper ska fuktas och torkas, plåtar ska färgas in och torkas av. Mycket bygger på erfarenhet, samlade kunskaper och en hel del knep och tricks.

En grafikverkstadsmiljö skildras nog gärna i svartvitt, gärna lite kornigt som vore det frågan om akvatintetsning. Så då får det bli lite uppskruvad Tri-x simulering.

Vi har inte mindre än fem pressar, varav en är en riktig "Westervikare". Den är så stor att den inte ryms på bild :-). Många pressar gör det möjligt för flera att arbeta samtidigt. Koppartryckspressar av den här storleken är tunga, riktigt tunga och det är tur att verkstaden ligger på bottenvåningen med ramp. Var? Ulleråkers gamla hospital.

Filtförrådet. Tryckfiltar ska man vara rädd om.

Gamla båtar del 2

Med större båtar blir det längre färder. Åland, Finland, Gotland Öland, ja Östersjön runt helt enkelt. Så blev det med kustkryssaren Sylva byggd i Arkösund 1939 och ritad av Åke Améen. LÖA 8,20 och depl. 3 ton. 30 kvm i krysstället. Oregon Pine i skrovet och resten mahogny, man snålade inte på virket på den tiden. På den här bilden ligger hon i Korsöfladen i Stockholms norra skärgård efter en våt översegling från Åland sommaren 1979.
Åke Améen är mest känd för sina noggranna seglingsbeskrivningar utgivna av Svenska Kryssarklubben men han ritade ett antal båtar också. Kanothäck var hans signum, på båtarna alltså, och sådana akterskepp har ofta både bra släpp men också bärighet i akterlig sjö. En annan grej med Åkes båtar var runda ventiler och den listiga lösningen med räcken på masten att hålla i sig när man hissade eller gjorde annat vid masten. Dessutom gillade han att ta i lite extra när det gällde materialdimensioner. Sylva ritades till en köpman Haglund i Stockholm och var i dennes ägo in på femtiotalet då hon hamnade på Gotland under ett antal år. Jag och en kompis köpte henne i Saltsjöbaden 1978 och vi seglade henne några år innan jag blev ensamägare. Jag blev uppringd av Åke A på telefon då jag skickat ett fotografi till honom av Sylva. Han minns henne mycket väl och berättade utförligt om varför stäven såg ut som den gjorde. Ett långt och mycket trevligt samtal. En månad senare gick han bort. (Nikon F och Tri-x)

På färgbilden här under, milt sagt dammig och oskarp ser man det eleganta akterskeppet. Vad som inte syns är att skrovet har en tydlig influens av "Cod head and mackerel tail", lite bredare i förskeppet och avsmalnande i aktern. På bilden ser man också att storskotet drar från bomnocken. Det är ingen bra skotpunkt så vi umgicks länge med att flytta in skotpunkten till sittbrunnen så att draget kommer lite längre in på bommen, då får man ett bättre sträck i storseglet. Det blev dock inte av. Det är rätt skrynkligt i storseglet, ett inte helt ovanligt problem med bindrev. (Hon har revad stor på den här bilden, Mälaren bjuder på 15-16 m/s vid fototillfället. Det är kompisen till rors.) Det löste vi ganska snart efter att den här bilden togs. (Nikon F och Kodachrome 64)

Efter tio tolv år blev jag nödsakad att sälja henne. Hon hamnade i goda händer och sköttes om som det anstår en sån här båt. Men, bara för en månad sedan fick jag se en bild på ett socialt forum, en Sylva för fyra år sedan på varv, alltså trettio år senare efter att jag sålt henne, ganska plundrad och gissningsvis på väg mot alla båtvarvs "ruttna rad". Så förmodligen är hon nog sorgligt nog upphuggen vid det här laget.
Och det får mig att fundera runt den viktiga proveniensen. På den tiden jag seglade träbåt var det därför att jag, och andra inte hade råd med annat. Plast var för dyrt. Men nånstans under åttio och nittiotalen, när plastbåten blev legio och fick sin egen begagnatmarknad sjönk priserna dramatiskt på träbåtarna, förutsatt att de inte hade proveniens. Då steg värdet lite grann och det fanns entusiaster som fann, och finner nöje i att rädda de här klenoderna. Intresset utomlands för den svenska fritidsbåtsflottan ökade och många fina båtar har hamnat i Europa, och även USA. Och det är nog bra. De bevaras bättre där. Men en Sylva bygger man inte för under en miljon idag, om man ens får tag i virket. Det är inte utan att man tänker på Leica visavi östtyska spegelreflexer ibland.

Efter ett år utan båt, bortsett från en E-jolle som stillade den värsta seglingshungern blev det en Nordisk Folkbåt som vi hade i femton år. "Träfolkan" är en alldeles särskilt trevlig båt. Styv, trygg, lättskött och seglar bra, åtminstone om hon får lite vind, 7-8 m/s trivs hon bra i med sina 24 kvm i krysstället. Och snygg får man väl säga. Den här är byggd 1960 hos Bröderna Engberg i Dragsmark. Folkan är primitiv att bo i, jovisst, men å andra sidan når man vattenytan med äggkastrullen utan att resa sig från sittbrunnsbänken. Dusch, toalett, rinnande vatten, ståhöjd-nej på alla men man sover gott i en klinkbyggd båt. Det kan både Evert Taube och Sven Barthel intyga, bägge seglade folka flitigt på den tiden det begav sig. På den undre bilden ligger vår folka i par med goda vänners Reimersritade kustkryssare Primrose.
En tanke som dyker upp när jag botaniserar runt bland mina bilder är att de privata dokumentära bilderna väldigt ofta är färg, åtminstone från sjuttiotalet och framåt. Diapositiv till en början, därefter allt oftare färgnegativ. Det är som om det svartvita fotografiet är reserverat för andra ändamål, kanske de bilder som är avsedda att publiceras. Jag tycker mig skönja något sådant. Men också att när färgnegativen börjar dyka upp i bildflödet sker det parallellt med en alltmer tilltagande oordning bland både negativ och kopior. Det där med metadata, eller så enkelt som en liten anteckning på kopians baksida... Men det här gäller de privatdokumenterande bilderna. Känns det igen? Var de kanske ett utslag för något liknande idag, den stora mängden massbilder på sociala medier. Bilder med kort historisk livslängd. Något många av dem nog borde ha. ( Man kan titta på Björn Thundals blogg här på FS som ett gott exempel på vikten av att bevara privatbilder för eftervärlden.)
Hur gick det med folkan då? Ändrade livsvanor och till slut insikten  att livet inte rymmer  en båt av trä längre. Tråkigt nog försvann just min gamla båt några år senare ur folkornas skara, men som någon sagt, man kan inte sörja alla Volvo Amazoner som hamnat på skroten så länge det finns några kvar. Och Nordisk folkbåt är fortfarande en livskraftig klass med gott om båtar i de Skandinaviska länderna, men även Tyskland och USA där det finns en förvånansvärd stor eskader i San Francisco Bay. Folkorna byggs också sedan länge i plast.

(Gissningsvis Kodak Gold och Nikon FG. Bilden borde vara tagen i Ängskärs Skärgård men det är något som inte stämmer med horisonten...apropos anteckningar)