Om att göra böcker och en tanke väcks.

Vissa situationer föder tankar som är ganska långt bort ifrån. Vi stack ner till Kikargrund i Svartlögafjärden. En rätt rivig SSO, 10-12 m/s och då Svartlögafjärden är ganska grund blir det snabbt krabb sjö. Normalt och som den moderna navigatör jag är har jag ett öga i gps-en. men nu ska den av nån anledning inte fungera, och det i ett av flera kniviga passager. Men, med gamla kunskaper och sjökortet i näven går det bra ändå. Det är som att arbeta med bilder, det finns många inbyggda hjälpmedel i bildbearbetningen som gör att de basala kunskaperna så att säga hamnar i skymundan. Och handlar det om typografi, som ligger ganska nära är det säkert ännu längre bort. Ja, nån sån slags tanke födde en ny tanke.

Fotoböcker är en sak att göra men om det handlar om text och bild så är det kanske läge att vässa det typografiska kunnandet. Att justera bilder och göra dem tryckbara är en sak, och idag är profiler och instruktioner näst intill självgående. Men att skapa lika god typografi som bildernas kvalitet är inte riktigt samma sak.
   De flesta hemsidor för fotoböcker har ofta mycket basala inställningsmöjligheter för själva typograferingen. Det finns undantag, Blurb till exempel, men det förutsätter att du har tillgång till InDesign eller liknande. Layoutprogram är inte svåra att förstå men utan typografiska kunskaper kan det lätt bli krångligt. Nu är jag en sån där som undervisat i ämnet i ett par decennier, vigt en liten tårtbit av livet till detta kan man säga. Gjort en del böcker och andra jobb i ämnet.
Så tanken kom att den som tänker göra en fotobok är mer än välkommen att höra av sig till mig för att diskutera olika typografiska spörsmål. Eller att få tips om hur man gör i InDesign (eller QuarkXpress eller andra layoutprogram.)

Omvänt perspektiv, nu med typografiakuten :-)

(bilder helt oredigerade direkt ut ur en Iphone.)

Om Arthur Tress

Arthur Tress. Dags att plocka fram honom.  Senast synlig i en utställning på Galleri Kontrast för ett tiotal år sedan. Men det är inte den Arthur Tress jag är ute efter. Fotografen med lätt surrealistiska iscensättningar i svartvitt såväl som i färg. Nä, den Arthur Tress jag söker är den Arthur som är skyldig till en artikel i Fotografisk Årsbok 1970. En artikel om ett fotoprojekt, ett uppdrag i dokumentär anda. Att dokumentera livet i Appalacherna US, i slutet av sextiotalet. Och som Arthur Tress skriver, i sann efterföljd till FSA, det stora projektet att dokumentera amerikansk arbetarklass, jordbruksarbetare i följderna av den stora depressionen. Ja, det är här vi hittar fotografiska namn som Dorothea Lange, Ben Shan, Walker Evans med flera. Och det är naturligtvis här John Steinbecks Grapes of wraith (Vredens druvor) har sin avstamp.

    Arthur Tress bodde och arbetade för övrigt i Sverige något år i slutet av sextiotalet, inte helt oväntat verksam på Etnografiska muséet. ( En annan inte obekant fotograf, var Andreas Feininger som visserligen några decennier tidigare också verkade i Sverige, med Historiska muséet som bas.)

   Appalacher-bilderna är intressanta i det att de fortsätter en amerikansk tradition att berätta om en amerikansk verklighet, med  ett socialistiskt patos, med en vetskap och kunskap om att det amerikanska, djupt orättvisa samhällets olycksbarn, förlorarna, på gränsen till trasproletariat också  får sin skildring. De som bygger landet. Och berättelsen sker fotografiskt, med bilden som ett definitivt språk.
Det är nog just det där att bilderna talar för sig själva som gör det. De är inte enbart ett illustrerande av texter. Det är också tankar som Sune Jonsson för fram i en artikel, Nio funderingar kring 1/125-delen, den artikel som Bengt Björkbom flaggade för här på FS helt nyligen. 

 Det är i den här traditionen Arthur Tress arbetade, många amerikanska fotografer har som sagt verkat i den. Men även utrikes fotografer som till exempel Hanna Modig och hennes utomordentligt genomförda mer poetiska än dokumentära Hillbilly Heroin, Honey är skapad. Jacob Holdts Amerikanska bilder som kanske är mer av en dokumentär road trip sett med en fotografs öga (mestadels en Canon Dial.)

Det är nog svårt att hitta något tryckt av Arthur Tress men en del bilder finns tillgängliga på nätet. https://arthurtress.com/

Visit på Fårö del 2

Bakdelar såväl får som andra.

Vi hälsar på goda vänner som ödet så att säga strösslat ut över Gotland och Fårö. Gotland är tacksamt område för en fotograf. Ensamma träd poserar ofta med obruten horisont i fonden.

På en Fåröhed hittar vi en klangsten. Om man slår en sten mot klangstenen kan man om man lägger örat till höra en spröd ton ( Ett Ciss verkar det som.) Den uppmärksamme kan säkert förstå varför, men förklara hur är knepigare.

Och lite svartvitt får det bli. Här i en snapseed-manipulation. Och helt oförhappandes en association. Är du på Fårö bör du inte missa ett besök på Bergmancentret. En välgjord, stram och intressant utställning om en viktig regissör. De som tvivlar över Bergman kan ju alltid fråga Kurosawa, Ang Lee, Tarantino och en del andra.

Bilar ska helst vara vita. Ljugarn på Gotlands ostkust är ett annat trevligt vattenhål. Här kinesar vi hos goda vänner och det blir sena samtal om ditten och datten. Som politikens högersväng där det råder samsyn. Ljugarn ska helst upplevas off season som det heter. Lägg särskilt märke till den lutande horisonten. Bild direkt ur kameran, utan korrigering för fotografens synfel.

Visit på Fårö.

En vandring på Norsholmen Fårö kräver lite tungan rätt i mun då naturresevatbestämmelserna är tydligt bestämda om var och på vilka vägar man får vistas under fågelskyddstiden. Men här ser man både den ena och den andra. Storspov, rödbena, kärrsnäppa eller är det kanske nån annan snäppa. Snäppor är inte min paradgren om man säger. Och strandpipare ses också. De har lite grann av strandkrabbors sätt att liksom rinna över sanden.. Naturligtvis strandskatan och vipan. Gäss finns i myckenhet, både grå och vitkindade. Stenskvätta och siktades inte en ortolansparv i buskarna också. Det råder en mjuk fuktig ostlig vind över allt ihopa. Och ett ständigt brus av hav. Det är på alla sätt en behaglig vistelse. Kanske mer med kikaren än med kameran. För de som läser texten vet precis hur fåglarna ser ut. Behövs ingen bild på det.

Norra Europas mest fotograferade fiskeläge, Helgomannen. Här kan jag se iphonens tillkortakommande vad gäller bildkvalitet. Här ser jag också en bild i kategorien ”been there”. Massbild, jag har flera, tagna vid olika tillfällen, den ena mer vykortslik än den andra men det är å andra sidan syftet med massbilder. Det bilden inte förmår att skildra är den surfräna doften av ruttnande sjögräs, en kombination av långvarig värme och ett övergött Östersjön. Övergödningen kan vi inte svära oss fria från och värmen är kanske för många en lite oväntad konsekvens av klimatförändringen.