Undrar om Tolvskillingsoperan är ok?

För den där Brecht, han var väl kommunist eller nånstans ditåt, och den där Weill skrev ju helknäpp musik. Modernt typ, har jag minsann hört...

Tolvskillingsoperan på Folkteatern. Utsålt. Klart se och hörvärd. Dessvärre sista dagen på lördag och utsålt då också. Men de kanske sätter upp den i Sölvesborg. Nja. Bortsett från att Sölvesborg saknar en scen så kanske denna burleska, depraverade opera inte helt faller i smaken. Sånt vet man inget om. Möjligen  handlar smak om vilken dagsform som råder i ortens styre. Som ett exempel. Eller den goda smaken som det ibland heter. Den som man helst ska ha under uppsikt. Fast man kanske inte behöver vara orolig, Tolvskillingsoperan är ett av de mest uppsatta operastyckena i musikhistorien och har spelats otaliga gånger sen premiären 1928. Inte utan att tankarna går till Cabaret som också spelats otaliga gånger. Och det är väl en hel del paralleller mellan idag och den tiden, i brottet mellan Weimarrepubliken och det nazistiska maktövertagandet 1933. Så illa behöver det inte gå nu men det gäller att passa sig. Det  börjas gärna med konst, teater, litteratur och media. Såna angrepp kostar dessutom inga pengar. Gratispolitik har jag hört det benämnas som.

(Bilden har inte så mycket med saken att göra, egentligen inget alls. Förutom en avlägsen och mycket svag vibb till Saul Leiter som gnager i bakhuvudet.)

Important people

Important people. NY. Gatufoto,typ.

(Något möte med en oliktänkande blev inte av. Min matchning hörde inte av sig. Oklart varför, även om jag har mina dubier. Glömde bort, hade inte tid, nåt annat mer intressant lockade den lördagen. Men projektet är intressant. Hoppas SVT fortsätter.)

Att se en bild och vad vi inte vet.

I de mest alldagliga bilder kan något gömma sig. En indexbild, en ikon, en avsiktlig eller oavsiktlig avkodning. I vissa bilder dyker facit upp senare. I vissa bilder är facit allmängiltigt, i vissa andra är facit privat. En bild är ett påstående där läsningen inte är allom given eller självklar. Det är inte ens klart att fotografen i alla lägen vet vad hen ser eller vad som rör sig. Men en förhandsinfo, om det nu vore möjligt, men det är det inte, därför att bilden alltid är ett ögonblick.

Om ett par timmar kommer han att fria till henne. Och, jodå, han får ett ja.

( Den här bilden lägger jag in i kategorin bröllopsbilder. För så är det nog, även om bilden är ljusår från det vi egentligen menar med bröllopsfoton.)

Små glädjeämnen i november.

En gul väst piggar väl alltid upp. Lite grann i alla fall. Eller den unge taxichaffisen, med sina rötter på Afrikas horn som stannar utanför gymmet. Som stiger ut och hjälper damen som kommer från nån annanstans långtbortifrån och har svårt att komma ur bilen med sin krycka. Och vi får av någon oklar anledning ögonkontakt på varsin sida om fönstret.. Jag på löpbandet, han på gatan och så blir det ett ömsesidigt leende, ett tummen upp, en liten vink, och en liten, liten ömsesidig dusch med nåt sånt där måbra-hormon som gärna får porla runt i kroppen lite mer. 

Och så  hittar jag Gunnar Smolianskys bok Barn. På Röda korsets bikupa. Sånt kan man också bli glad över. Mest för bilderna men också lite grann för fin repro och duplextryck. De små glädjeämnena här i livet.

Mostly greyish. And what´s your opinion about Internet?

November. Som sagt. Grått. Inte så mycket mer att säga.

Så blir jag intervjuad av tre indier från Tamil Nadu. Om vad jag tycker om, och hur jag hanterar internet. Ett kort och trevligt avbrott i novembertunneln. Det behövs så lite.