Grått och möss

Idag är det grått. Tar ett par bilder från bryggan ut mot Rödlöga. Det är väl nån slags processfoto i alla fall. Men nog borde jag kunnat gjort det i akvarell i stället. Neutral tint och Paynes grey. På den nedre bilden framträder fyren Hundskärsknuv väldigt tydligt. Det borde den inte gjort med hänsyn till det i övrigt väldigt våta och disiga. Men det har kanske nåt att göra med att jag använder ett Nikkor 105mm på en Fuji Xpro1 med nödig adapter. Fast varför skulle det va så? På det har jag inget svar. (Sen snackade jag lite med en gärdsmyg som hälsade på i boden. Det var kort men intressant. Och så är det där med mössen. Jag har två på mitt samvete redan. Och då menas det sådana som mött sin frälsare tack vare min muskelkraft. Det finns många möss. Eller, ja, nu finns det ju några färre...hur rymligt är samvetet.
( Det är som om bildvärlden går på tomgång just nu.)

Barnbarn, cykel och farfar kan inte låta bli svartvitt

Ja, så är det. En eftermiddag tillsammans med ett cyklande barnbarn. Vi provar ett antal bmx-banor och skateboardramper. Det vill säga inte farfarn. På det är han bestämd. Leder, knän armar och ben ska vara hela efter dagens slut. Men lite fotande blir det. Och inte kan han låta bli lite svartvitt och en gnutta korn här heller.

På kvällen sitter farfar och försöker formulera några nya tankar om oskärpa, svartvitt och lite annat. Får se om han blir klokare.

Betydelsefulla bilder. 191011

Det har gått en vecka av ofruktsamt fotoliv. Inget processfoto. Hösten flammar och naturen öser skönhet över näthinnan. Men, nä...ja, så kan det vara ibland.
Ett utvidgat källarförrådsbesök, i akt och mening att ha hitta nån liten jätteviktig småpryl i segmentet grafik leder in i en packe fototidskrifter och så är man obönhörligen fast. Bläddrandet, ett ett tidskrävande fördriv. Och det här numret av FOTO februari 1969. Ett Hamburgreportage av Anders Petersen, en ung sådan. Och min minnesbild av just det här numret av tidningen.
Som uppvuxen i ett hem där bildkonst och konsthantverk, däri inbegripet foto, stod högt i kurs var jag inte främmande för alla möjliga sorters bildmässiga uttryck. Jag var på något sätt en med tanke på min ålder en jämförelsevis van bildbetraktare. Så bildspråk som Anders Petersens var mig inte främmande.
Men det är ofta så att man vid något tillfälle blir extra receptiv för något. Det kan handla om en utökad förståelse. Att man i någon mån förstår och kan läsa hela undertexten. Att läsa hela berättelsen. I motiv, plats, teknik, grovkorn, pressat svartvit, fotografens upplevelse och vad fotografen egentligen vill berätta. Om fotografens uppsåt.
Men det var kanske just i mötet med de här bilderna, och inte minst texten, som min ungdomliga bildsyn och bildvärld gjorde ett kvalitativt språng. Här lade jag ihop pusselbitarna. Vill jag gärna tro.

I oktober. På en ö.

Jag har förmånen att få bo på en ö halva året. Ja, ibland mer men jag bestämmer själv. Och ibland tänker jag på Bertil Danielssons film "året på ön". Nu ska sägas att Danielssons ö, Trulsör i Möja Västerfjärd är en liten ö. Väldigt liten. Jag bor på en stor ö. Med SL-buss, affär, brädgård, och har de inte öppnat ett litet helgkafé nu också. Och färjeförbindelse. Men trots allt är det en ö. Per definition.

Idag blev det inget spring. Fortfarande ett strilande regn på morgonen.

En förmiddagstur i svampskogen. Och en liten eftermiddags promenad får räcka. Vinden står på NO och det är lite bistert om kinderna.

Idag är det  faktiskt såna himlar som inte behöver så mycket skruv i efterarbetet. På riktigt.

Den här lille är rätt söt. Även med bruten nacke. Den hade den dåliga smaken att vanka runt i mitt kök. Och se då slår fällorna till. Sen blir det Lit de Parade på stora stenen.
(I morgon är du borta.) 
Lite senare, när jag bökar i komposterna, så sitter det inte en sån här liten en  med pepparkaksögon och plirar på mig i den. Hur den har kommit in är en sak, men ut kommer den inte. Vi har roslagskompost, plasttunnor med plåtlock. Fångad och ett lätt offer för moral eller brist på. För hur gör man nu? Jag har den i ett fast grepp mellan tumme och fingrar. Det behövs inte så mycket tryck för att knäcka nacken på den lille. Men det gör jag inte. En förmaning om att inte gå in i köket är dock på sin plats (mannen som kunde tala med möss). Och nån slags j-la moral har man väl ändå.
Även om man är en mus ska man ha en chans till.

I soffan tillsammans med fotografer. Allt det vi inte såg.

I soffan med bildläsning som till exempel Martin Parr. Och Anders Engman. Och en vända till i Anders Petersens Stockholmskatalog. Den är otrevlig och upprörande och får följaktligen inte visas i vare sig Järfälla eller Nacka. Men i min soffa är den helt ok. Brasan brinner. Regnet där utanför. Det blev lite svamp idag. Som delvis blev en trattkantarellsoppa. Och visst stod det en skvätt sherry i skafferiet, så visst blev det en soppa precis som det ska. Vinden har dragit på NO och det regnar. Tog en bastu tidigare och satt och svalnade av mig på verandan med en tjeckisk. Kan man ha det bättre. Och funderar på varför i huvudsak äldre män har så svårt att ta till sig det att ungdomar faktiskt börjar kräva nåt. Läs Greta och  Fridays for Future. Undrar vad det beror på. Vi geronter kommer ju inte få se vad som händer med klimatförändringen. Det hade på nåt sätt varit spännande. När grannens tomt svämmar över. När det blir blött om fötterna på Skeppsbron i Gamla Stan. Att få se de stora ovädren ( Ja, jag har lite, lite gemensamt med muminpappan...) och de stora katastroferna. Men det är nåt som Alvar, Loa, Sixten, Hedda, Thilda, Idde och Nils får göra. Undrar hur de kommer att hantera det? Om det kommer att behöva det eller om vi, geronterna möjligen tar vårt förnuft till fånga och drar  i nödbromsen redan nu.

( Och så tänker jag lite grann på mitt senaste bildprojekt "Allt det vi inte såg". Jo, kanske. Att välja att inte se.Fotografi och teckning. För att teckning är så fysiskt.)