Måste det alltid vara rätt? 2. Och lite gatufoto här också.

Att återskapa dåligt, läs ruffigt tidningstryck är betydligt knepigare än färgtrycket i förra inlägget. Det går dock att återskapa ett tidningsraster ganska väl. Om man gör en punktuppbyggd bild,  lite felaktigt även kallat bitmapp. Då kan man göra den så där svartvit med rimliga rasterpunkter som stämmer överens med dagstidningsstryck. Tråkigt nog funkar inte såna raster helt och hållet med skärmar och webb. Det har att göra med interferensfenomen som uppstår. Här ska vi in i den tryckta världen. Och jag skriver inte printade för det är nog egentligen det också nåt annat. 

Bilden ovanför borde ha fått lite mer kontrast men med någorlunda bibehållen tonkurva. Samtidigt är det svartvita tidningstrycket riktigt risigt. Och nu pratar vi inte om att trycka svartvitt i fullfärg, med fyra tryckplåtar. Då blir det minsann drag. Märkligt nog har ögat ofta en förlåtande inställning till bilders tekniska tillkortakommanden. Man ser det man vill se.
Och bildutsnittet, är det inte Saul Leiter som spökar? Hur som helst, det är kul att göra fel. Mot strömmen. 

Måste det alltid vara rätt? Och lite grann om gatufoto.

Måste det alltid vara rätt? Knasterskärpa? Korrekta färger? Idag var en sån dag att det blev lite lek i datorn. Eller lek och lek? Jag är nu lite svag för den där lite ofullkomliga gryniga offset-tryckkänslan. Som när man bläddrade i LIFE. Som regelbundet damp ner i brevlådan i mitt barndomshem. Att det var grynigt berodde så klart inte på att kameror och film var dåliga. Tvärtom, Kodachrome eller liknande och en vässad Leica, eller en Nikon F. Eller nåt annat väldigt bra.
Nu kan man ju göra sånt här i datorn, eller åtminstone nästan. Så att det ser ut som. Om man inte har ett facit vill säga. Och man kan skruva bilder. Ruffa till. Skära folk i lederna. Dra lite extra oskärpa. Och blaffa på med massor av korn.

Håller jag på att bli nostalgisk? Eller är det att jag börjat återupptäcka det ”poänglösa” gatufotografiet. Ett fotografi som inte ständigt söker en berättelse, en knorr, en formalitet i form av komposition, färgsignaler med mera. Utan mera av bilder som är väldigt öppna. Där läsningen är fritt fram. Där bilden säger varsågod.
Det här är bilder som är processade. Det är inte originalen, de med anständig skärpa och den rimliga och hyfsade färgåtergivningen kameran åstadkommer av egen teknologisk kraft. Och det  finns en bildberättande tanke med det också.
Men nostalgi, melankoli, och det vemod som följer därav? Kanske min motor bakom det här sättet att tänka bild. Lite granna ”the Halcyon days”, en annan tid, andra bilder, en tid av framåtblick och barrikader.

(En annan sak att pyssla med, för att distrahera tanken att ta fram penslarna och dra de första linjerna på ett uppspänt akvarellpapper, är att göra en fotografisk motsats till ruffigt färgfoto, lite stillebenfoto med krav på absolut tokskärpa, korrekt färgåtergivning. Vita ostronskal mot vit bakgrund. Vad gör man inte för att undvika.)

Varför tas inga sådana bilder längre?

Alltså, såna bilder som ovan tas nog en hel del. Ett flanörfoto med samhällets olycksbarn som motiv. Till intet förpliktigande.

Men bilder, bildprojekt som går på djupet, som vill mer än att tangera problem, som drivs av humanism? Görs sådana bilder nu i ytans tidevarv? Jo, kanske en och annan. Finns såna fotografer? Jo, en och annan. Såna som ger sig tid att närma sig baksidan av  vårt mänskliga liv.
Det är nu inget man blir rik på. Eftersom det bygger på tillit så tar det väldigt lång tid. Hur många fritidsfotografer har idag den tiden det tar? Media då? Finns något intresse där? Jo, kanske, wallraffandet kan fungera. Eller är det så att det intresserade uppriktiga reportaget om människor har ersatts med en ”Uppdrag granskning-dramaturgi”. Där allt plockas ner till en fråga, där någon har ett ansvar. Vem? Och så hittar vi problemet i dagspolitiken. Och ansvar utkrävs. Så är problemet löst. 

Men man kan väl tycka att engagemang och humanism fortfarande finns. Jo visst är det så, det är bara att se hur civilsamhället fungerar och engagerar. Eller bottnar det i en slags polarisering mellan jagismen och kollektivismen? Mellan altruism och egoism? Mellan empati och antipati?

Tidens hastighet kanske spelar roll. Tiden för eftertanke, den eftertanken som måste få ta tid finns kanske inte. Tiden alltså.

Hur är det då med vår tids känselspröt, att känna och att mäta? Utrymmet för att tänka, finns det? Behöver man tänka för att kunna arbeta med den här typen av frågor. Ja, det behöver man. Känslan är viktig, oerhört viktig. Men tanken är viktig den också. Den som strukturerar känslorna och bidrar till förmågan att gestalta känslan.
Eller det är kanske så att de här  bilderna faktiskt tas men jag har inte sett dem? Så kan det också vara.
Varför tog inte jag de där bilderna jag söker? Det borde ha gått. Jag var ju faktiskt där. I den tiden, i de frågorna. 

Det är också en bra fråga.