Något för gatufotografer att tänka på

Häromkvällen satt jag i soffan och bläddrade i boken Rolf Wertheimer fotografier. På försättsbladet finns den här bilden. ( Jag gör mig nu skyldig till ett upphovsrättsligt brott. Men det kan Rolf W vara värd.) Platsen är almarna i Kungsträdgården. Tetleys tehus i bakgrunden. Grupper av människor, företrädesvis yngre. Det är sommar kan man tro. Aftonljus. En äldre man med spatsérkäpp passerar. Ljus hatt, ljus kavaj. Kan man gissa att han är på väg hemåt, kanske från ett besök på Operakällaren.  Med raska steg från Jakobs torg mot Arsenalsgatan, på väg i riktning Strandvägen eller längre uppåt mot Östermalmstorg, Floragatan, eller kvarteren däromkring.  Det finns en air av fin de siècle, av Hjalmar Söderberg, Bo Bergman. En annan tid möter en bildens nutid. Det är ingen märkvärdig bild, inte på något sätt men en dokumenterande bild. Överhuvudtaget finns det väldigt lite av gatufotografiets vurm för "gatan som teater" i den här bilden eller i RW:s bilder för övrigt. Bilderna är sällsynt fria från något av fotografens regi. Antagligen beroende  på att RW dokumenterar sin stad och stadens liv. Låt vara med någon form av existensiella glasögon. Gatufotografi är inte uppfunnet.
Att det finns en slags möjlighet  att reflektera så här  kan kanske bero på att tiden hunnit ikapp bilderna. Eller att bilderna har hunnit i kapp tiden.
Det finns kanske något att lära av det också. Att fotografiet inte är enbart ett nu.

Om brännvidder och annat som hör därtill

Som sagt. Ingen blogg utan en bild. Trött i fötterna. Jardin des Tuileries. Bilden har ytterst lite med texten att göra.

Det finns en i någon liten  mån märklig bild i fotohistorien.”Le petits enfants au Laits”. Robert Doisneau fotograf,  är tagen redan 1932 i Gentilly utanför Paris. Märklig därför att den är dels lite mot vedertagna fotoregler är tagen i medljus och ett ganska kraftigt sådant, och den antagligen är tagen med en ganska liten brännvidd, fototeknikhistorikerna får ta hand om den biten, och att den definitivt inte är tagen i något slags påträngande 35 mm manér. Men också att den skildrar väldigt mycket rum. Figuranterna, de två barnen, storasyster och lillasyster som ska gå och handla mjölk i det stora Sociéte Latiere, deras bestämda och idoga steg. Halsduken på den lilla som berättar om en lite snålkall kyla. Något som särskilt frapperar är att det är en bild som så tydligt har stannat i steget. Ett frozen moment. En bild utan dramatik, utan något häpnadsväckande. En bild som enbart berättar om ett då. Nu, alltså.

En fin sak med Robert Doisneau är att hans bilder  har ett respektfullt avstånd till personer och till händelser. Det är inte påträngande på något sätt. Och det beror på ett utnyttjande av brännvidd. Att använda brännvidd för att åstadkomma en rumslighet som i Doisneaus fall eller att använda brännvidden för att uttrycka närhet som ligger farligt nära  innanför ”Comfort zone”. Man kan använda objektiv på olika sätt. Tiderna förändras.

Och vad har man för gluggar i väskan då?

Ovanstående bild har väldigt lite att göra med bloggens skrivna del. Men en fotoblogg utan en bild? Nää.
En grupp avgångselever i kursen fotografisk bild. Det är  flera år sedan bilden togs. Undrar vad de gör nu? Någon eller några fortsatte i mediasvängen vet jag. Åtminstone en är sannolikt en hängiven fritidsfotograf. Stolt majje till vänster.

Som vanligt är det så att när jag har hittat ett ämne att skriva om, då är det redan ordentligt genomlyst i bloggarna. Och fotograferna, det är mest herrar, har lagt sina pannor i rätt många veck och det finns ett mja och ett mjoo... Och så ska det så klart vara. Fotografi är en materialsport, det gäller inte bara uthållighetsgrenar som fågelfoto och liknande. För visst är det tacksamt att ironisera över fotografers fåfänga. Inte minst ens egen. En visst mått av självdistans bör alla ha.
Så vad har jag att tillföra? Det är ju rätt  bra om utrustningen någorlunda överensstämmer med det som man kan tänkas vilja fotografera. Det är inte fel om den är flexibel också. Jag tycker till exempel att zoomobjektiv är väldigt bra om man betraktar dem som objektiv med variabel brännvidd. Alltså ett objektiv med tre fyra brännvidder. Och funnes det zoomar med tydliga klick eller till och med lås på 24, 28, 35, 50, 70 mm så förstås det kanske vad jag menar. Det är faktiskt väldigt praktiskt med alla gluggar tillgängliga i ett rör. (Och nu finns det förstås nån som med viss emfas undrar varför 42 mm är bortglömt.) Och det här skriver jag som besitter en inte helt oansenlig samling fasta gluggar. Låt vara till olika kameror och från lite olika tider.
En annan absolut viktig detalj i objektivens värld och min, är att fasta objektiv alltid ska vara försedda med hyperfokalskala. En sån skala är kamerans standby-funktion. Alltid beredd. Ett snabbt ögonkast, en justering av fokusringen och man är beredd. Det funkar såklart inte jämnt, men för ett slags dokumenterande allmänfoto i anständigt ljus  är en sån skala oundgänglig. Ett manuellt läge är inte fel. Inte ens för professionella fotografer, som så klart och rimligt alltid använder automatik som underlättar deras dagliga arbete. Inget konstigt med det.
Ska en kamera vara snygg? Och vad menas med snygg? Och vilken är tidernas snyggaste kamera? Kamerasnygghet är väl ändå väldigt mycket kopplat till dels funktionen, alltså designen. Sen kan väl en del annat tillskrivas det vi kallar styling. Exempelvis behöver en FujiXpro inte vara stylad som en Leica för att fungera som kamera, men visst skänker det en slags hemlig tillfredställelse ändå. Leica-lookalike, typ. Som kameradesigner skulle man kanske kunna komma på att formge en kamera så att den ser ut som en Rolleiflex. Nånting för alla David Bailey-wannabees om det nu finns några sådana. Det gör det säkert. Eller en Nikon F om man vill vara David Hemmings i "Blow Up". Och såna digitala kameror finns faktiskt. Undrar förresten om inte Nikon hade det i nånstans i bakhuvudets vindlingar när de lanserade retromodellen Df?
En kamerautrustning ska helst fungera som en förlängning av fotografens kreativitet, kreativitet i en vidare betydelse än att bara göra snygga bilder. Så vill man göra bra bilder behöver man en bra utrustning. Men. Vad som är bra är så klart väldigt individuellt.  Det är alltid lättare att göra bra bilder med en bra utrustning. Det gäller både proffs och  amatörer. Sen kan man diskutera var ribban för en bra utrustning ligger. Min tro är att den ligger aningen lägre än vad som är den allmänna fotografiska meningen. Alltså, ett proffs använder en bra utrustning för att den underlättar arbetet. En amatör använder en bra utrustning för den skänker tillfredställelse. Eller?
Sen finns det så klart en massa exempel där duktiga fotografer, både proffs och amatörer, har skapat fina och angelägna bilder med enkla utrustningar. Men jag tror att en bilds angelägenhet nästan alltid bottnar i vad bilden berättar.
(I dag testade jag ett nyinköpt objektiv. Fast 23mm ekvivalent med 35.  Har jag möjligen ett par sådana redan? Och jag fann det gott.)