Äntligen hjort

Vaknar i gryningen. Det är runt nollan, ett tunt täcke klabbsnö. Morgonduschen gör sitt. Långfrukost. Packar ryggsäck med kaffe, kameror och kikare. Stornikon i ryggan och Fujin med en 23:a på magen. I kurvan står den ljusa dovhjorten, en hind. Alldeles för långt borta.

Vid hägnet går flockarna med dov, kron och mufflonfår. Nu har jag bytt till den stora. Men vad hjälper det. Trodde det var lugnt på ön, men icke, här kommer folk och här ska det pratas i telefon. Mycket, och högt. Sorti.
Nere vid naturreservatet på södra delen går de kärvänliga. Jag gillar får. Förmodligen sedan jag var lantarbetare om somrarna i ungdomens dagar.

Nu är de här märkliga dagarna mitt emellan höst och vinter. Det står på något sätt stilla. Öarna hägrar, ljuset är lågt. Det luktar vinter.

Men strandalarna är redan beredda, laddade med hängen.

På återvägen får jag vara i fred med hjortarna. Nu ska det poseras. Men man kommer inte riktigt långt med ett 200mm även om det går att beskära ganska kraftigt. Inser också att jag är darrhänt och att synen inte är på topp när det gäller att ställa skärpan manuellt. Trots dioptriväljare. Nya glasögon kanske?

En frigångare som har hittat en fullständigt oemotståndlig hind där inne i hägnet. Hur gör man?
(Får en rapport om att en av frigångarna numera är omvandlad till styckningsdetaljer.)
Nu har jag gjort min första fotobloggspromenad. Rätt stolt.