Slutna rummet

Den här veckan har vi gjort övningen ”slutna rummet”.
Det är oftast inget stort problem att ta en bild, men handen på hjärtat, hur bekvämt är det att själv hamna framför kameran?
Vi stänger dörren. Alla har varsin kamera. Uppgiften är att ta minst fem bilder på varje person i rummet. Jodå, det lossnar ganska snart och blir till veritabla dueller. Nästa instruktion blir att för varje bild du tar ska du fråga: Hej, får jag ta en bild av dig? Och alltid säga – tack så mycket, efteråt.

Efter en stund blir det ganska avspänt.

Andra uppgiften blir att vaska fram tre bilder som man själv (av en eller annan anledning) tycker är bättre än de andra. Vi övar oss i att hitta in i bilden. Är den bra för att det är bästa kompisen, för att hen ser glad ut eller för att bilden känns intressant. Och vad är det i så fall som gör bilden intressant. Vi övar oss också i att hitta saker i bilderna som kan komma fram om man beskär.
( alla eleverna har godkänt bilderna för publicering)

horisont

Jag har en viss förkärlek för meningslösa bilder.
Vandring över den platta Uppsalaslätten. Lägger horisonten mitt i bild, inte enligt lanskapsnormen, en tredjedel nedom mitten eller motsvarande över.  Allra helst ska det väl vara gyllene snittet.
Men lägger jag horisonten mitt i bilden blir den mer statisk och kanske något mer meningslös. Det blir inte så mycket komposition. Innehållet får tala för sig självt. Och det talar väl inte särskilt mycket.

Vasst eller mjukt

Idag gråare än grått och regn. Innesittarväder.  Rotar bland gamla bilder. Man kan skildra grått på olika sätt. På pappans tid var det mjukare än mjukt. I min tid skulle det vara hårt och raspigt. Pappan skruvade gärna på ett soft-filter på sin Rolleiflex. Ett sånt där med koncentriska ringar i glaset. Hos mig var det pressad tri-x som gällde. (den här vassruggen är dock plåtad digitalt.) Vasst liksom.  Får bli två vassiga bilder ur arkivet i dag. Det är pappans, den undre bilden.

Ready, steady

Klara, färdiga. Lika fantastiskt varje gång.

motsatt perspektiv

Motsatt perspektiv

De senaste månaderna har jag provat ett motsatt perspektiv på tillvaron. Jag har satt mig en stund på de platser som romska tiggare brukar sitta på. Bara när det har varit ledigt. Väldigt korta stunder, det är skitjobbigt att sitta på knä. Och kallt. Så har jag tagit några bilder. Märkligt nog försöker många människor passera förbi utan att titta, antagligen ungefär samma beteende som om jag hade varit en rom. Men nu är det en medelsvensson utan pappmugg men med en kamera istället.

Jag tänker att det är väl ungefär de här utsikterna de har dagarna i ända. Tröstlöst är bara förnamnet. Ändå sitter de dag ut och dag in. Nån slags hjältar mitt upp i eländet.