Sommarkök

Sommardagar går. Det små tingen. Det lilla hjulet.

Om Arthur Tress

Arthur Tress. Dags att plocka fram honom.  Senast synlig i en utställning på Galleri Kontrast för ett tiotal år sedan. Men det är inte den Arthur Tress jag är ute efter. Fotografen med lätt surrealistiska iscensättningar i svartvitt såväl som i färg. Nä, den Arthur Tress jag söker är den Arthur som är skyldig till en artikel i Fotografisk Årsbok 1970. En artikel om ett fotoprojekt, ett uppdrag i dokumentär anda. Att dokumentera livet i Appalacherna US, i slutet av sextiotalet. Och som Arthur Tress skriver, i sann efterföljd till FSA, det stora projektet att dokumentera amerikansk arbetarklass, jordbruksarbetare i följderna av den stora depressionen. Ja, det är här vi hittar fotografiska namn som Dorothea Lange, Ben Shan, Walker Evans med flera. Och det är naturligtvis här John Steinbecks Grapes of wraith (Vredens druvor) har sin avstamp.

    Arthur Tress bodde och arbetade för övrigt i Sverige något år i slutet av sextiotalet, inte helt oväntat verksam på Etnografiska muséet. ( En annan inte obekant fotograf, var Andreas Feininger som visserligen några decennier tidigare också verkade i Sverige, med Historiska muséet som bas.)

   Appalacher-bilderna är intressanta i det att de fortsätter en amerikansk tradition att berätta om en amerikansk verklighet, med  ett socialistiskt patos, med en vetskap och kunskap om att det amerikanska, djupt orättvisa samhällets olycksbarn, förlorarna, på gränsen till trasproletariat också  får sin skildring. De som bygger landet. Och berättelsen sker fotografiskt, med bilden som ett definitivt språk.
Det är nog just det där att bilderna talar för sig själva som gör det. De är inte enbart ett illustrerande av texter. Det är också tankar som Sune Jonsson för fram i en artikel, Nio funderingar kring 1/125-delen, den artikel som Bengt Björkbom flaggade för här på FS helt nyligen. 

 Det är i den här traditionen Arthur Tress arbetade, många amerikanska fotografer har som sagt verkat i den. Men även utrikes fotografer som till exempel Hanna Modig och hennes utomordentligt genomförda mer poetiska än dokumentära Hillbilly Heroin, Honey är skapad. Jacob Holdts Amerikanska bilder som kanske är mer av en dokumentär road trip sett med en fotografs öga (mestadels en Canon Dial.)

Det är nog svårt att hitta något tryckt av Arthur Tress men en del bilder finns tillgängliga på nätet. https://arthurtress.com/

Lite sörmländsk arkitektur

En arkitektonisk pärla hanns med under besöket i världsmetropolen Gnesta. Ralph Erskines tvålfabriksbygggnad. Inte helt komplett. De stora tankarna för råvarorna är borta och en del andra detaljer efter vad vi förstått. den friliggande spiraltrappan är mer än elegant och placeringen av fönster ger intryck inte enbart av estetik utan även funktion kan man tänka.
Väl värt ett besök, men planera gärna innan så att ljuset faller på ett lite vackrare sätt. och gärna en brännvidd understigande 35 mm FF. Det är lite trångt på gården.
Kontorsbyggnaden ska också studeras noggrannt, vilket vi inte hade tid med.

En efterföljande sittning med solnedgången över Frösjön, station och torg som fond. Passar sällskapet bra, vi som vurmar för hötorg och inte minst Elliord Mattsson, vykortens okrönte mästare. Även om Elliord föredrar växlande molnighet med samma inmonterade sommarmoln, lätta cumulus, i många av hans vykort. Vår värd visade ett par nummer ur Elliords oeuvre från just torget i Gnesta. Sena bilder i hans produktion. Då hade han bytt sin Borgward Isabella till en Citroen. Och hans bil finns alltid med nånstans i vykortsbilderna. Vykort, ja. Bra exempel på trivialbildens funktion–redundanta bilder, okomplicerade, lättlästa. Naturligtvis oförargliga.

Inte badväder.

Inte badväder eller båtväder heller. Liksom inte väder alls. Men det finns inomhusarbete att göra. Ett omslag ska färdigställas och skickas till kund. Ett köksgolv ska målas. En vädret passande gratinerad löksoppa ska göras, förstärkt med lite skogslök, eller kajplök som de säger på Gotland.
   Fast badväder, det är nog inte mer än åtta-nio grader i viken...jag går mot trenden. Den där, titta på mig, jag vinterbadar! Med bekräftande bild på sociala medier. Varför görs saker i flock? 
   Till fotografiets natur hör att det har en bekräftande dimension. Bilden som sanningsvittne. Samtidigt är vi nog mer än nånsin överens om att bilder ofta ljuger värre än en häst travar. Om man då betänker att bilders sanningshalt avgörs från vilket perspektiv mottagaren har. Då blir mottagarens ansvar i kommunikationsprocessen betydande. Mycket handlar också om vilken "yta" bilden projiceras på. Och då menar jag socialt medium, tidning, trycksak, utställning et cetera. Och finns det en beställare med i processen? Kan vi se det och hur tydligt är det i så fall? Och då blir det fler frågor som helst ska besvaras för att vi ska förstå bilden fullt ut. Vilka har tid med det, när det nu gått inflation i bilder?

Men vi har alla våra kanaler, våra små hagar där våra bilder möter betraktaren. För även om det är så att det publiceras oräkneligt antal bilder varje dygn så angår ytterst få av dessa bilder mig. Jag kommer helt enkelt inte se dem. Gudskelov.
  Men däremot kan det vara idé att, åtminstone som gott föredöme rensa bort en massa bilder som ligger ute i molnet. För det måste ändå vara en lysande affärsidé att lagra mänsklighetens bortglömda bilder. Elektroniskt skräp. Mycket energi går åt.

(En sväng ner för att titta till båtarna i morse. Rätt mycket snedställt regn. Xpro2 50/1,4. En liten vända i Efex Silver. Undrar varför det heter "som en häst travar?) 

Om det dokumentära gatufotot.

Eller hur man nu ska uttrycka det. Häromdagen kom jag att bläddra i Sven Auréns bok om hallarna i Paris. Med foton av Tore Johnson. Boken kom ut 1967 på W&W. Och hade sin grund i det faktum att de ryktbara hallarna, les Halles i, det centrala Paris skulle utlokaliseras till Paris utkanter. Slutet på en månghundraårig epok av urban mat och livsmedelshantering. Sånt sätter sina spår i det gastronomiska Paris.

 
   Det är fina bilder. Rejäl tidstypisk svärta, givetvis en aning förstärkt av dåtidens reproteknik och ”reprosmak”. Men det som slår mig är att merparten av bilder i dag skulle platsa utomordentligt i gruppen Gatufoto här på FS, eller för all del på något annat ställe där gatufotografer flockas. Men bilderna är och syftar till att vara dokumenterande, och illustrerande. Det finns en text, med bildtexter, som går hand i hand med bilderna. En kronologi och berättande rörelse, både bildmässigt som textmässigt. Men, som sagt och trott, bilderna har fler kvaliteter än de rent berättande och det kan naturligtvis bero på att de har fått den tidens patina de förtjänar. De har fått ett utökat uttryck. Dokumentärt och därutöver något mer. Inte nödvändigtvis ”schysst komp” eller ”bra fångat” utan en annan mer ogripbar dimension. Inte helt mätbart. Kanske tidens gång sedd i bild. 

(Place des Vosges Paris. Ett antal kvarter från de gamla hallarna som numera lever kvar i namnet på en tunnelbanestation – Châtelet-Les Halles.)