Om begagnat, slaskigt och snälljazz

Amanda Ginsburg och Andy Fite gitarr, ett scatsjungande snälljazzpar fick förgylla torsdagskvällen. Kompetent, chosefritt, improviserat. Lyssningsvärt!
Jag testar ett nytt begagnat objektiv och mja, det funkar nog. Men det blir nog bäst med en annan "preset" än den som gällt hitills. Jag skaffade mig ett Fujinon 18-55mm.Begagnat. Lite spontant så där, "because you´re worth it". Jag var ute efter möjligheten att ha flera utsnitt i samma objektiv. Visserligen till priset av inte absolut knasterskärpa och lövtunnt skärpedjup. Men hur ofta använder man det? Om man har en faiblesse för skorrigt svartvitt? Inte ofta. Och kniper det så finns det gluggar i arsenalen som kan lösa såna uppgifter. Om man förstår att tänka bildutsnitt versus stor sensor. ( Då blir en femtia snabbt minst en 85 ff.)
Men jag får återkomma till det här nån gång. 

Så blev det som det blev med den där svinkylan, den försvann lika snabbt som den kom. Och förra veckans uppbragta debatt om skenande elpriser kommer snart av sig när man ser att priset redan  har sjunkit tillbaka igen. Och bensinpriset sjönk av sig själv innan frågan ens kom in i riksdagen. Det ska f-n vara populist i dessa dagar.
(Men det kommer bli svinkallt igen. Och väldigt varmt, det är ett som är säkert.)  Tack Klaus Hasselmann och Syukuro Manabe, årets nobelpristagare i fysik.

Ingen strömstare men en fin utställning i stället.

Strömstaren i Kvarnfallet har inte dykt upp ännu. Men en intressant utställning på Upplandsmuseet kan man se. Mycket fina porträtt med hundra år på nacken. Och hade inte den där Alinder nånslags stillsam humor också. Klart sevärd. Finns som bok också. Eller titta på en del bilder här.

Om objektiv och bildutsnitt, plånböcker...och lite Indien.

När jag mer och mer började fotografera med Fuji X kom det också att bli mer och mer med fasta objektiv, eller fast bestämda utsnitt kan man också säga. Även om jag använt mycket zoomobjektiv, och gör det i min Nikonvärld har jag alltid föreställt mig att mina zoomobjektiv haft liksom fasta klickstopp på de brännvidder som är mest förekommande. En mental rulle eltejp för att vid behov låsa objektiven så att säga.
   De flesta systemkameror säljs med ett så kallat kit-objektiv. Smaka på ordet, kit, låter inte det som lite billigt, lite sekunda, lite plast så där. Men vad som oftast gäller brännviddsomfånget  är att det följer det den gängse brännviddsnomenklaturen. Mitt Nikkor 24-70mm 2.8G ED befinner sig inom normalzoomens, och följaktligen kit-objektivens värld. Eller? ( Nja, jag vill väl inte påstå att 24-70:an är något billigt eller plastigt, snarare gediget som en pansarvagn.) Och vad behöver en fritidsfotograf som i huvudsak publicerar sig på webben och dessutom i de flesta fall hänger sig åt lite skorrigt svartvitt fotografi? Här nånstans dyker samtalet mellan "vill ha" och plånboken återigen upp som så ofta när det gäller penningen och verklighetens trivialiteter. Eller för att precisera det inre samtalet. Stor bländaröppning och ett bildutsnitt som beskrivs i termen kort porträtttele. Hur ofta har jag ett behov av dessa, föralldel delikata parametrarna? Ganska sällan är nog närmast sanningen. Jag är mer ute efter möjligheten ett kort tele för dokumentärt foto, ungefär så som man ofta fotograferade för fyrtio femtio år sedan, innan det här vidvinkelkorta påträngande utsnittet blev allenarådande, och nu pratar jag Full Frame. 28-35mm som ofta framhålls av gatufotografer. 
Men då tänker jag så här. 70mm, som ett exempel, är betraktarens bildutsnitt, 35mm är utsnittet som är nära men ändå inte inne, på gränsen till armlängds avstånd. Den där oönskade tittaren. Men det finns också bildutsnitt ännu närmare, 21-24mm då gränssnittet börjar prata om att bilden-ögat är inne i händelsen, är en del av händelsen. En deltagare. Här blir också skillnaden mellan fönsterbild och spegelbild tydlig
   Så hur ska man tänka. Om jag vill fotografera knasterskärpa i genren hemma i trädgården och spenaten i största allmänhet då har jag min Nikon-utrustning som även om den har ett antal år på nacken fortfarande levererar som man säger. Och skulle något inte vara tillfyllest vad gäller skärpa och kontrast finns ju alltid Topaz och annan AI att tillgå.
   Men om jag vill fotografera i nuet, människor, händelser, porträtt, reportage och sånt. I de situationerna är kanske en normal så kallad kitzoom, och en rulle eltejp modellen?

Vägtransporter.

 Från Sirsi i Karnataka till Agonda i Goa, en minnesvärd färd, alldenstund som den skedde i nån slags taxiliknande fordon till stor del  i indisk natt. Indisk natt är väldigt mörk. Alltså svartare än svart.  En färd i lite granna onödigt hög fart på väg mot gryning och morgon.Vårt syfte är nu att få en veckas avkoppling på en strandort. Ligga i en solstol under palmerna och läsa romaner, äta och dricka Kingfisher. Bada i Indiska oceanen. Vegetera. 

Gästarbetare från Nepal. Säsongsarbetar i turistbranschen. Vi fick lite kontakt ch en del svar på frågor om arbetsförhållandena.
Södra Goa är lugnare, mer avspänt och med en genuin landsbygd ett par hundra meter bort från stranden än vad den gängse bilden av Goa säger. Goa som ett slags Indien-light. Ja, det kanske gäller Goastränderna norr om Pajani, regionshuvudstaden i Goa. Turistboenden i södra Goa eller vad man nu ska kalla dem är enkla hyddor som dessutom måste plockas ner inför monsunsäsongen, dels för att inga turister, vare sig indier själva eller utrikes komna besöker stränderna i monsunregn. Men också för att det inte är tillåtet att bygga permanenta byggnader. Ja, det finns ett miljötänk även i Indien, trot eller ej.  Vad gäller Goas indiska genuinitet kan sägas att det går alldeles utmärkt att dra på sig en typisk indisk artontimmars magrevolution även där. Kan intygas(!).

Lite julstämning i "taxin".

Såna här resor görs inte längre. Jag bojkottar flyg, det är slutfluget. Och tåg till Indien, ja varför inte, kanske nån gång i framtiden om man får vara med.

Mata duvor

Inte gatufoto, vi pratar med varandra. Om duvor och änder. Dokumentär bild? Porträtt? Fågelfoto? Trevlig stund.

(Fuji Xpro 23/2.0 Tri-x simulering som vanligt. Med lite justering av kurvan. Som vanligt. Och det slog mig att jag stod på ungefär samma ställe för femtio år sedan med en Pentax Spotmatic och Tri-x i kameran. Jag har negativen kvar.)

Prophoto. Och varför.

Hur många använder sig av ProPhoto som arbetsfärgrymd och när tilldelar ni bilden en annan profil och i så fall vilken? Och tänker ni relativt kolorimetriskt eller perceptuellt i den operationen? Skulle kunna vara en relevant fråga. Om du är färgfotograf och använder raw. Och nu vill jag vrida frågan lite granna bort från högsta möjliga teknikanvändandet för teknikens skull. Till en fråga om när teknikanvändandet har relevans för bildens berättelse. Eller inte.
Att den här bilden gör sig bäst i färg är antagligen på gränsen till consensus. Men svartvitt då? Alla vet hur färgen ska vara ändå. Med viss reservation för subtila framkallnings- och allmänt fototekniska manövrar. Hur ofta gör vi såna här bildöverväganden? Vem talar vi med? En del betraktare vill alltid ha färg. Kanske känns det tryggast så. Ingen osäkerhet. Även fast färgerna i en bild kan vara helt uppåt väggarna. Färg är vackert. Det här är återigen en sak att återkomma till...

Bondens marknad vid Resecentrum för några dagar sedan. Jag köpte inte pumpa men väl palmkål som fick steka med vitlök, hackade valnötter och en skvätt grädde. Salt och peppar. Pasta och en driva parmesan.

Fuji Xpro2 23/2.0 En del testande med färgrymder i CR och Photoshop. Problemet är att gå från ett motiv som inte riktigt ryms i AdobeRGB. ProPhoto och perceptuell återgivning fungerar bäst för den här bilden. Och den oundvikliga konverteringen till Srgb sker sent i processen. Den svartvita är ett gammalt Silver Efex recept.