Om objektiv och bildutsnitt, plånböcker...och lite Indien.

När jag mer och mer började fotografera med Fuji X kom det också att bli mer och mer med fasta objektiv, eller fast bestämda utsnitt kan man också säga. Även om jag använt mycket zoomobjektiv, och gör det i min Nikonvärld har jag alltid föreställt mig att mina zoomobjektiv haft liksom fasta klickstopp på de brännvidder som är mest förekommande. En mental rulle eltejp för att vid behov låsa objektiven så att säga.
   De flesta systemkameror säljs med ett så kallat kit-objektiv. Smaka på ordet, kit, låter inte det som lite billigt, lite sekunda, lite plast så där. Men vad som oftast gäller brännviddsomfånget  är att det följer det den gängse brännviddsnomenklaturen. Mitt Nikkor 24-70mm 2.8G ED befinner sig inom normalzoomens, och följaktligen kit-objektivens värld. Eller? ( Nja, jag vill väl inte påstå att 24-70:an är något billigt eller plastigt, snarare gediget som en pansarvagn.) Och vad behöver en fritidsfotograf som i huvudsak publicerar sig på webben och dessutom i de flesta fall hänger sig åt lite skorrigt svartvitt fotografi? Här nånstans dyker samtalet mellan "vill ha" och plånboken återigen upp som så ofta när det gäller penningen och verklighetens trivialiteter. Eller för att precisera det inre samtalet. Stor bländaröppning och ett bildutsnitt som beskrivs i termen kort porträtttele. Hur ofta har jag ett behov av dessa, föralldel delikata parametrarna? Ganska sällan är nog närmast sanningen. Jag är mer ute efter möjligheten ett kort tele för dokumentärt foto, ungefär så som man ofta fotograferade för fyrtio femtio år sedan, innan det här vidvinkelkorta påträngande utsnittet blev allenarådande, och nu pratar jag Full Frame. 28-35mm som ofta framhålls av gatufotografer. 
Men då tänker jag så här. 70mm, som ett exempel, är betraktarens bildutsnitt, 35mm är utsnittet som är nära men ändå inte inne, på gränsen till armlängds avstånd. Den där oönskade tittaren. Men det finns också bildutsnitt ännu närmare, 21-24mm då gränssnittet börjar prata om att bilden-ögat är inne i händelsen, är en del av händelsen. En deltagare. Här blir också skillnaden mellan fönsterbild och spegelbild tydlig
   Så hur ska man tänka. Om jag vill fotografera knasterskärpa i genren hemma i trädgården och spenaten i största allmänhet då har jag min Nikon-utrustning som även om den har ett antal år på nacken fortfarande levererar som man säger. Och skulle något inte vara tillfyllest vad gäller skärpa och kontrast finns ju alltid Topaz och annan AI att tillgå.
   Men om jag vill fotografera i nuet, människor, händelser, porträtt, reportage och sånt. I de situationerna är kanske en normal så kallad kitzoom, och en rulle eltejp modellen?

Vägtransporter.

 Från Sirsi i Karnataka till Agonda i Goa, en minnesvärd färd, alldenstund som den skedde i nån slags taxiliknande fordon till stor del  i indisk natt. Indisk natt är väldigt mörk. Alltså svartare än svart.  En färd i lite granna onödigt hög fart på väg mot gryning och morgon.Vårt syfte är nu att få en veckas avkoppling på en strandort. Ligga i en solstol under palmerna och läsa romaner, äta och dricka Kingfisher. Bada i Indiska oceanen. Vegetera. 

Gästarbetare från Nepal. Säsongsarbetar i turistbranschen. Vi fick lite kontakt ch en del svar på frågor om arbetsförhållandena.
Södra Goa är lugnare, mer avspänt och med en genuin landsbygd ett par hundra meter bort från stranden än vad den gängse bilden av Goa säger. Goa som ett slags Indien-light. Ja, det kanske gäller Goastränderna norr om Pajani, regionshuvudstaden i Goa. Turistboenden i södra Goa eller vad man nu ska kalla dem är enkla hyddor som dessutom måste plockas ner inför monsunsäsongen, dels för att inga turister, vare sig indier själva eller utrikes komna besöker stränderna i monsunregn. Men också för att det inte är tillåtet att bygga permanenta byggnader. Ja, det finns ett miljötänk även i Indien, trot eller ej.  Vad gäller Goas indiska genuinitet kan sägas att det går alldeles utmärkt att dra på sig en typisk indisk artontimmars magrevolution även där. Kan intygas(!).

Lite julstämning i "taxin".

Såna här resor görs inte längre. Jag bojkottar flyg, det är slutfluget. Och tåg till Indien, ja varför inte, kanske nån gång i framtiden om man får vara med.

Mata duvor

Inte gatufoto, vi pratar med varandra. Om duvor och änder. Dokumentär bild? Porträtt? Fågelfoto? Trevlig stund.

(Fuji Xpro 23/2.0 Tri-x simulering som vanligt. Med lite justering av kurvan. Som vanligt. Och det slog mig att jag stod på ungefär samma ställe för femtio år sedan med en Pentax Spotmatic och Tri-x i kameran. Jag har negativen kvar.)

Prophoto. Och varför.

Hur många använder sig av ProPhoto som arbetsfärgrymd och när tilldelar ni bilden en annan profil och i så fall vilken? Och tänker ni relativt kolorimetriskt eller perceptuellt i den operationen? Skulle kunna vara en relevant fråga. Om du är färgfotograf och använder raw. Och nu vill jag vrida frågan lite granna bort från högsta möjliga teknikanvändandet för teknikens skull. Till en fråga om när teknikanvändandet har relevans för bildens berättelse. Eller inte.
Att den här bilden gör sig bäst i färg är antagligen på gränsen till consensus. Men svartvitt då? Alla vet hur färgen ska vara ändå. Med viss reservation för subtila framkallnings- och allmänt fototekniska manövrar. Hur ofta gör vi såna här bildöverväganden? Vem talar vi med? En del betraktare vill alltid ha färg. Kanske känns det tryggast så. Ingen osäkerhet. Även fast färgerna i en bild kan vara helt uppåt väggarna. Färg är vackert. Det här är återigen en sak att återkomma till...

Bondens marknad vid Resecentrum för några dagar sedan. Jag köpte inte pumpa men väl palmkål som fick steka med vitlök, hackade valnötter och en skvätt grädde. Salt och peppar. Pasta och en driva parmesan.

Fuji Xpro2 23/2.0 En del testande med färgrymder i CR och Photoshop. Problemet är att gå från ett motiv som inte riktigt ryms i AdobeRGB. ProPhoto och perceptuell återgivning fungerar bäst för den här bilden. Och den oundvikliga konverteringen till Srgb sker sent i processen. Den svartvita är ett gammalt Silver Efex recept.

Gråväder och lite årsringar.

Att fotografi och politik har gått hand i hand sen nära nog begynnelsen är oomstritt. Fotografi är bild och bild kan så klart användas i alla syften inte minst det politiska. (Så finns det så klart alla "opolitiska bilder" som kan, inte alltid, men då och då tjäna ett politiskt syfte ändå. Inte sällan lite grumligt.) Det får eventuellt bli dagspromenadens tanketema. En kort promenad runt ”kvarteret”. ONO kuling på Svartlögafjärden idag. 57 cm över medelvattenståndet. Regn från sidan och blött överallt. Ganska grinigt kan man säga. 

Strandfynd. En resegrammofon. En parentes. Hur har den hamnat där? Och är det ens ett rimligt strandfynd 2021?

Det är gallring i ett skogsparti. Snabbt, effektivt, förvånansvärt obullrigt. Ett par hektar fyrtioårig tallplantage som behöver glesas ut. Det blir flis och massaved av det här. Kanske tallolja och biobränsle.Det är ingen riktig skog att sörja över. Slutavverkningen när de kvarvarande tallarna har vuxit till timmerämnen får kanske barnbarnen titta på. Och när jag se alla årsringar måste jag bara slå en signal till brorsan, jägmästaren (som är ute i en annan skog med sin hund, hur många år har man kunnat ringa från skog till skog så där bara) och prata lite årsringar. Och jag får reda på ett och annat. Lite aha jasså, lite jamen så klart. Till exempel. Träd är oavsett art individer som åldras precis som människor. Träd har ungdom , medelålder och ålderdom och i ålderdomen sker inte så mycket tillväxt, läs årsringarna blir mindre. Om det är varmt blir årsringarna  heller inte bredare än under trädets ungdom och medelålder och är det dessutom torrt blir årsringar mycket tunna, oavsett trädets ålder. Vissa träd står på näringsrik mark och får därför lite bredare årsringar än andra. Växer de i norrläge blir årsringarna generellt smalare, nåt som varje träbåtsbyggare och fönsterbågebyggare känner till. Ett problem för årsringsräknare tycks vara att träden på sin ålderdom får röta i kärnan så det blir nästan omöjligt att utläsa några årsringar där. Och som brodern avslutar det hela, det finns en anledning till att ett träd i skogsbruket avverkas till slut. När det är gammalt händer det inte så mycket mer. Den avtagande tillväxten kompenserar inte längre för skogsägarens investering i trädet. Så då sätter man i sågen. Så talar en skogsekonom. 
   Man kan alltså se hur ett träd har levt och skapa jämförande  serier med andra träd i samma biotop. Men att göra prognoser eller att dra snabba slutsatser om klimatutveckling ska man tydligen inte göra. Den frågan tar jag vidare till en professor i botanik, som jag delar farföräldraskap med. Fortsättning följer kanske.

Dagen inbjöd till svartvit konvertering och Tri-x simulering som vanligt. Fast jag brukar skruva lite på kurvan, och dra på lite mer kornstorlek . Fuji Xpro2 23/1.4
I den analoga kameran sitter det Tri-x på riktigt. 

Nystartad grafikverkstad

Uppsala Konstgrafiska verkstad har nu kommit igång. Den är öppen för konstnärer i regionen och är dessutom en del av Wiks folkhögskola i det att Wik kommer att ha sina grafikkurser här. Icke yrkesverksamma kan också bli medlemmar, gå kurs och skaffa sig "körkort". Det är nu möjligt att trycka djuptryck, högtryck och inom en snar framtid även serigrafi. Fotopolymer och elektrolytetsning är också på gång. Traditionell grafik innehåller mycket lösningsmedel, syror och annat miljöovänligt så det finns en utmaning att arbeta mer oskadligt. Inte bara den egna hälsan räknas. 

Det ska bli spännande att börja arbeta med grafik igen efter att ha varit ografisk i många år. Det är mycket pyssel och grejer i en grafikverkstad.

Papper ska fuktas och torkas, plåtar ska färgas in och torkas av. Mycket bygger på erfarenhet, samlade kunskaper och en hel del knep och tricks.

En grafikverkstadsmiljö skildras nog gärna i svartvitt, gärna lite kornigt som vore det frågan om akvatintetsning. Så då får det bli lite uppskruvad Tri-x simulering.

Vi har inte mindre än fem pressar, varav en är en riktig "Westervikare". Den är så stor att den inte ryms på bild :-). Många pressar gör det möjligt för flera att arbeta samtidigt. Koppartryckspressar av den här storleken är tunga, riktigt tunga och det är tur att verkstaden ligger på bottenvåningen med ramp. Var? Ulleråkers gamla hospital.

Filtförrådet. Tryckfiltar ska man vara rädd om.