I mapparna

Vissa bilder blir bättre med en hinna av svartvitt. Originalet, Kodachrome 64 må vara bäst av alla, men i dagens processer, och framför allt i övergången till digitalt media tappar bilderna gärna sin fräschör. Det finns säkert recept på det. Men den här bilden på Alf A, Konstfack förra halvan av sjuttiotalet, en duktig tecknare som senare gick till reklambranschen och landade enligt ryktet som bagare nånstans i Sydsverige fick bli en svartvit konvertering. Känns rättare helt enkelt. Man får tänka om. Kameran och negativet är inte alltid facit. En bild är en bild...och så vidare.

Om den lilla poesin.

Så går en av de där dagarna i början av juni då allt ligger framför stäven. Och skogsnävan blommar och står inte dikesrenen redan i fägnadsmoln av hundkex och smörblomma. Och barnbarn som rycker sina första strömmingar, vilket i sig är lite märkvärdigt att de överhuvudtaget simmar här i ytterfjärdens innerkant i dessa dagar med industrifiskande jättetrålare därute. Ur led är tiden.

Men det hindrar inte att de senare marineras i citronsaft, olivolja, salt peppar vitlök och en knippa timjan och persilja. Och tar en vända över grillen. Tillsammans med ett knippe skogslök. Och jodå, nog gol göken i väster också. Det goda livet.

Om bildpoesi och sånt.

Ibland säger man att en bild gärna får ha en rytm. Med rytm tänker man nog musik i någon form, om inte tonalitet så takt. Nu har väl bilder i sig ingen direkt tempo eller rytm, men de sätter igång andra sinnen än det visuella. När två sinnen är involverade är det lätt att tala om kontrapunkt. Två eller inbördes olika stämmor som ger upphov till en utvecklad melodi. Eller i en bild, flera kanske tillsynes motstridiga konnotationer, eller en form som möter en annan inte helt motsatt form. Som två ytterpunkter i ett ackord, som ju som bekant helst ska bestå av minst tre toner, eller som tre hörn i en triangel utlagd över en färgtoncirkel, ett färgackord. 
  Här finns alltså lite för bildpoeten att arbeta med. Och lite textbaserad poesi är aldrig fel som avstamp.   

(Bild ur arkivet. Prag. Nikon D300 24-75/2.8)

Det glamourösa

Ellen Graham. Fotograf. Beverly Hills, den vackra världen skildrad i svartvitt. De svinrika, goddagspiltarna omgivna av en hel del framgångsrika artister. Mycket från början av sjutiotalet. Nog tänker man på såna som Helmut Newton, han är förresten med på en bild där han koncentrerat granskar en oexponerad film.  
    En snygg bok, och jag är svag för snygga böcker med bra tryck och väl genomförd repro. Och en hundring kan man väl offra på bokrean. Den här verkar dessutom inte höra till det riksomspännande sortimentet.
    Det här är en bildvärld väldigt långt från den egna bildvärlden. Är det bra? Det är bra foto. Habilt skulle man kunna säga. Tidstypiskt utan att för den skull vara daterat. Bra bokform. Som sagt bra repro och bilder i duotone, eller duplex som vi plägar säga.

Men det är ju liksom inte min bildvärld. Inget jag kan relatera till, annat än som en utanförstående betraktare. Det är som om bilderna förväntar sig en betraktarens adoration men själv kan jag bara känna ett slags äckel. Det är som sagt inte bara en del duktiga skådespelare och artister, tacksamma modeller, utan just bilder från den där viken de rika med sannolikt tvivelaktigt hopkomna rikedomar simmar. Den värld som ryska oligarker och slikt folk lever och frotterar sig i.

Motiv och figuranter från de vackra människornas undervegetation. Nikon D300 24-70 2.8.

I brist på fotograferande

Fotograferandet har gått i stå. Inte ens det lätthanterliga processfotograferandet utan egentligt mål leder någon vart.
Hittar en inte helt färdig torrnål i gömmorna. Aldrig ens provtryckt, stannade liksom mitti. Det kan vara så med bilder. Man tvivlar. Är det mödan värt. Men det finns ändå en viss glädje i att plocka fram plåten. Känna torrnålsgraden med fingertoppen. Ta fram nål, skavstål och en gravstickel. Och omväxlande mödosamt gravera linje, omväxlande krafsa fram tornålslinje. Inte för att det kommer att bli nån upplaga, men något eller några provtryck. En liten eprevue d´artiste som det heter.
(Mest nöjd är jag nog med mina hemsvarvade handtag i päronträ.)