Tankar runt utsnittet

Sommarsolståndet passerades utan större dramatik. Och alla dysterkvistar som naturligtvis kläcker ur sig det där, "nu vänder det". Inga mer kommentarer.
Brännvidd är ju som bekant samma sak som utsnitt och att gå från en liten brännvidd till ett mindre utsnitt låter sig så klart göras. Svårare är att gå från en stor brännvidd till ett större utsnitt. För att råda bot på detta kan man använda ett objektiv med stor bildvinkel, dock inte så stor att man hamnar i  "fisheye-träsket". Utan just på gränsen. Kanske 16-18 mm ff. Såna brännvidder medger att man så att säga kan fotografera inne i en händelse och ut. Där bilden kan bli delaktig i ett skeende och inte enbart en observatör eller betraktare. Jag har sett några fina exempel på det under åren på FS. Nåt sånt vill jag prova närmare och av den anledningen kommer det stå ett litet paket utanför min dörr endera morgonen. Ditlevererat av någon anonym lågavlönad medlem i allt större prekariat. Dessa dolda slutkurirer i ett egendomligt system av varor och beställningars outgrundliga vägar.

Midsommar må vara färg, grönt och röda jordgubbar. Men visst är det frestande att köra lite slarvframkallad Tri-x, låt vara en digital version. Och midsommardans borde kvala in i  gatufotosegmentet. På nåt sätt.

Akvarellist

Leif Korsman är en duktig, och flitig akvarellist från Eskilstuna. Vi var kursare en gång på sjuttiotalet. Härom veckan träffades vi när han och några av hans vänner ställde ut i Uppsala. Fyrtiofyra år senare. Tiden går.
   Lite spontanporträtt, så där.
Fuji Xpro2 och 23mm 1.4. Lite eget svartvitt recept. Lite beskuret.

I mapparna

Vissa bilder blir bättre med en hinna av svartvitt. Originalet, Kodachrome 64 må vara bäst av alla, men i dagens processer, och framför allt i övergången till digitalt media tappar bilderna gärna sin fräschör. Det finns säkert recept på det. Men den här bilden på Alf A, Konstfack förra halvan av sjuttiotalet, en duktig tecknare som senare gick till reklambranschen och landade enligt ryktet som bagare nånstans i Sydsverige fick bli en svartvit konvertering. Känns rättare helt enkelt. Man får tänka om. Kameran och negativet är inte alltid facit. En bild är en bild...och så vidare.

Om den lilla poesin.

Så går en av de där dagarna i början av juni då allt ligger framför stäven. Och skogsnävan blommar och står inte dikesrenen redan i fägnadsmoln av hundkex och smörblomma. Och barnbarn som rycker sina första strömmingar, vilket i sig är lite märkvärdigt att de överhuvudtaget simmar här i ytterfjärdens innerkant i dessa dagar med industrifiskande jättetrålare därute. Ur led är tiden.

Men det hindrar inte att de senare marineras i citronsaft, olivolja, salt peppar vitlök och en knippa timjan och persilja. Och tar en vända över grillen. Tillsammans med ett knippe skogslök. Och jodå, nog gol göken i väster också. Det goda livet.

Om bildpoesi och sånt.

Ibland säger man att en bild gärna får ha en rytm. Med rytm tänker man nog musik i någon form, om inte tonalitet så takt. Nu har väl bilder i sig ingen direkt tempo eller rytm, men de sätter igång andra sinnen än det visuella. När två sinnen är involverade är det lätt att tala om kontrapunkt. Två eller inbördes olika stämmor som ger upphov till en utvecklad melodi. Eller i en bild, flera kanske tillsynes motstridiga konnotationer, eller en form som möter en annan inte helt motsatt form. Som två ytterpunkter i ett ackord, som ju som bekant helst ska bestå av minst tre toner, eller som tre hörn i en triangel utlagd över en färgtoncirkel, ett färgackord. 
  Här finns alltså lite för bildpoeten att arbeta med. Och lite textbaserad poesi är aldrig fel som avstamp.   

(Bild ur arkivet. Prag. Nikon D300 24-75/2.8)