Ak Garnapa

eller Elisabeth Bucht är en duktig konstnär i det textila facket. Dessutom är hon genuint empatisk. Nu arrangerar hon en utställning med bilder som grupper inom TRIS (Tjejers rätt i samhället) har gjort. Med stöd av Röda Korset. Vill ni se det kan ni bege er till Åhuset Walmstedtska gården i Uppsala. Vernissage de 16 mars.

(Och apropos det här med porträtt och ljus från fönster. Och rummets närvaro. Och väldigt mycket korn. Annars är det inte så mycket trix i photoshop. Lite, lite försiktig skärpa i ögonvråerna dock.)

Rotar bland musikbilder

Salih Baysal, gudabenådad fiolspelare i gruppen Sevda, och det är sjuttiotalets första hälft, nån gång. Ett tunt knastrigt negativ ( varför är de såna?) Maffy Falay motorn bakom det hela. Bernt Rosengren, Gunnar Bergsten, Ove Gustafsson och bröderna Okay Temiz och Akay Temiz. En grupp som fick åtminstone mig på nya tankar vad gäller musik. Och det här är den tiden när allt var enklare, och livet var så komplicerat ibland. På den här tiden gick det an med alla de sorters oskärpa man kan tänka sig. Inte som numer då det helst ska vara läppfjunsskärpa  i konsertbilder. (Pentax spotmatic. Takumar 105mm)

Och här en mer modern konsertbild. Tokskärpa dock icke uppnådd. Croonern i Sweet Emma and the Mood Swingers. För övrigt ett band som kan få det att spritta i benen på vilken Påsköstaty som helst.

Konsertfoto kan också tendera till att bli en materialsport om man inte passar sig.  Är det kanske så att utrustningen tar fokus från bildens innehåll, bildernas ack så viktiga berättelse? Men visst kan man irritera sig över konsertljussättares överdrivna nyttjande av cyan och lilaaktigt ljus. Vad var det för fel på ett laxrosa filter i spottarna? ( Förvånande nog är det svårt att få träff på just laxrosa när man googlar på färgfilter. Tid, vart tog du vägen?) ( Nikon D800 24-70mm 2,8 Teknik är inte så viktigt men för en och annan kan det var den där lilla bisquiten till kaffet.)

En i mängden

Idag äter Sveriges befolkning i runda slängar 6 miljoner semlor, eller fettisdagsbullar. Det är visst ok att säga fastlagsbulle också. Vid det här bullhålet fick man köa en kvart.

Vanligtvis köptes fyra stycken. Semlor är uppenbart stort. Lite exotiskt kan man också tycka. För vår egen del blev det två.

Något för gatufotografer att tänka på

Häromkvällen satt jag i soffan och bläddrade i boken Rolf Wertheimer fotografier. På försättsbladet finns den här bilden. ( Jag gör mig nu skyldig till ett upphovsrättsligt brott. Men det kan Rolf W vara värd.) Platsen är almarna i Kungsträdgården. Tetleys tehus i bakgrunden. Grupper av människor, företrädesvis yngre. Det är sommar kan man tro. Aftonljus. En äldre man med spatsérkäpp passerar. Ljus hatt, ljus kavaj. Kan man gissa att han är på väg hemåt, kanske från ett besök på Operakällaren.  Med raska steg från Jakobs torg mot Arsenalsgatan, på väg i riktning Strandvägen eller längre uppåt mot Östermalmstorg, Floragatan, eller kvarteren däromkring.  Det finns en air av fin de siècle, av Hjalmar Söderberg, Bo Bergman. En annan tid möter en bildens nutid. Det är ingen märkvärdig bild, inte på något sätt men en dokumenterande bild. Överhuvudtaget finns det väldigt lite av gatufotografiets vurm för "gatan som teater" i den här bilden eller i RW:s bilder för övrigt. Bilderna är sällsynt fria från något av fotografens regi. Antagligen beroende  på att RW dokumenterar sin stad och stadens liv. Låt vara med någon form av existensiella glasögon. Gatufotografi är inte uppfunnet.
Att det finns en slags möjlighet  att reflektera så här  kan kanske bero på att tiden hunnit ikapp bilderna. Eller att bilderna har hunnit i kapp tiden.
Det finns kanske något att lära av det också. Att fotografiet inte är enbart ett nu.

Om brännvidder och annat som hör därtill

Som sagt. Ingen blogg utan en bild. Trött i fötterna. Jardin des Tuileries. Bilden har ytterst lite med texten att göra.

Det finns en i någon liten  mån märklig bild i fotohistorien.”Le petits enfants au Laits”. Robert Doisneau fotograf,  är tagen redan 1932 i Gentilly utanför Paris. Märklig därför att den är dels lite mot vedertagna fotoregler är tagen i medljus och ett ganska kraftigt sådant, och den antagligen är tagen med en ganska liten brännvidd, fototeknikhistorikerna får ta hand om den biten, och att den definitivt inte är tagen i något slags påträngande 35 mm manér. Men också att den skildrar väldigt mycket rum. Figuranterna, de två barnen, storasyster och lillasyster som ska gå och handla mjölk i det stora Sociéte Latiere, deras bestämda och idoga steg. Halsduken på den lilla som berättar om en lite snålkall kyla. Något som särskilt frapperar är att det är en bild som så tydligt har stannat i steget. Ett frozen moment. En bild utan dramatik, utan något häpnadsväckande. En bild som enbart berättar om ett då. Nu, alltså.

En fin sak med Robert Doisneau är att hans bilder  har ett respektfullt avstånd till personer och till händelser. Det är inte påträngande på något sätt. Och det beror på ett utnyttjande av brännvidd. Att använda brännvidd för att åstadkomma en rumslighet som i Doisneaus fall eller att använda brännvidden för att uttrycka närhet som ligger farligt nära  innanför ”Comfort zone”. Man kan använda objektiv på olika sätt. Tiderna förändras.