Omvänt perspektiv
Sommarkort
heter en låt skriven av Peter R Ericson. Spelad av bland andra Cornelis W. Ja, du har hört den. Jag lirade några år med Peter. Vi gjorde några plattor, hängde med på nån. Det blev konserter och turnéer, spel på klubbar och lokaler. Det var sjuttiotalet, en tid i sig, när musiken låg långt fram i sinnet. Sen blev det bilder, måleri, illustrationer, fotografi. Nu står man här. Med familjen, alla medlemmar ( utom en som fortfarande jobbar). Ja, det här blev resultatet. Lite hopplock härifrån och där. En släkt som växer. Ett sommarkort, av många.
Utfredel
Vi tar en tur med S/S Blidösund ut till Utfredel. ”Blidan” är liksom vår båt, en gemensam östolthet. I år har hon återfått möjligheten och rätten att göra turer i utskärgårdarna. Något som den fenomenale kaptenen Göran Sjödin utnyttjar till fullo när han navigerar mellan kobbar och skär.
Blidan är ett koleldat ångfartyg. Kolrök luktar gott.
När vi passerar Hundskärsknuv ute i Rödlögaleden är vi i utskärgård. Vi går in i den gamla lotsleden till Svenska Högarna.
Ångbåtsfickparkering kräver sin besättning.
Det var några år sedan vi sist besökte Fredlarna på egen köl. Men det mesta är sig likt.
Mårtens bod.
Lite sol på hemvägen. (Och fotbollen, Sverige -England följs på telefon.)
Livet på ön
Livet på ön
Att prata med nötväckan, trasten och bålgetingen. Att se världen genom ett instagramfilter. Och nu är det dags för hagtornet att blomma. Det är en ganska subtil händelse. Och nånstans i det kan man tänka att det är kanske lite mer än bara vackert. Då kan man dra fram Harry Martinsson ur bokhyllan och läsa några stycken i Utsikt från en grästuva. Och våga se lite mer av ett djup i det vackra.
Nu är vi mellan musöron och nyponros. Då går strömmingen till. Men hur mår Östersjön? Det har inte regnat på en månad. Här ute är det ändå svalt. Men vattnet är lågt. Och det står en doft av ruttnande sjögräs längs med stränderna.
funderingar
Robert Frank. En fin film om en fin fotograf. The Americans är väl fotoboken nummer ett. Men jag tycker att hans Parisbilder håller en klass för sig. Åtminstone en del. Sen skänkte filmen mig dessutom en musikalisk ”omläsning”. The Kills: What NewYork used to be, från albumet Midnight Boom. Mer om filmen. Den är klippt på ett lite udda sätt, ganska snabbt och i ett eget tempo som inte alltid följer den upplästa berättelsens rytm. Det blir som två taktarter som samsas, en 4/4 som samsas med en 7/8 delar. Som en bildversion av en Lasse Hollmer-låts takt,tänker jag då.
Sen slår det mig att många bilder inte kan göras längre. Jag är helt övertygad om att den tidens fotografer också plåtade i nuet, men det är inte det jag tänker på. Det är nåt annat som finns i deras bilder. Ja, naturligtvis, en annan teknik, andra kameror och objektiv och därmed också ett annat förhållningssätt till ljuskänslighet, till korn, till framkallning och processer. Men det är väl inte så konstigt att förstå för de som är uppvuxna i det analoga fotosammanhanget. ( Varför säger vi analogt foto?)
Det verkar som om det fanns ett annat förhållningssätt till vad skärpa är. ( Robert Frank säger en bit in i filmen på frågan om vad som krävs för en bra bild. Den ska vara skarp, och sen ett lite grann underfundigt leende.) Ja, visst levererar ett Leitzobjektiv skärpa, men jämför med vad dagens kameror kan prestera...och här blir det ingen utgjutelse i teknikaliteter.
Sen är det där...Robert Frank är en fotograf som har en berättelse. Och apropos det jag skrivit tidigare om gatufoto här i bloggen. Detta att det finns en berättelse i bilden, bilderna. Och att man känner att fotografen har något att säga. Att det finns en undertext.
Dagens bilder har inget som helst med Robert Frank att göra. Utomhus, horisontellt regn, kulingen vrålar över Östersjön, bortanför horisonten är Balticum, en kallfrontsåska spräcker himlen. Inne, lokalbefolkningen firar Valborg, dans, ett tjugofemmanna blåsband, servering och man tar om hand. Om varandra. Och man önskar att vore det så i resten av världen också.
Gatufoto, lite mer om ryggar.
En fotograf som blir avfotograferad. Bakifrån så att vi kan se vad fotografen själv fotograferar. Då blir det en ryggbild. Alternativet vore att ta bilden från motivets synvinkel. Då hade det blivit en bild som föreställer en fotograf, och fotografens bild, alltså han i kostym, inte vår, hade varit en bild som föreställer hans modell och en fotograf som fotograferar fotografen. Nu fotograferar vi ju också fotografen, kan man invända. Med all rätt.
De två fotograferna är ute i olika syften. Vi-fotografen sysslar med något som per definition är, en dokumentär, ett reportage, en slags prosabild utifrån en slags fotografisk överenskommelse som kallas gatufotografi.
Den avfotograferade fotografen porträtterar i bästa fall en vän, eller kanske troligare en knäpper en "massbild", ett reseminne, ett "vi var där".
(Nikon F 35mm. Tri-X. Bilden som synes beskuren. Rom tidigt åttiotal)