Kurt Hutton. Nån bekant med?

Kurt Hutton. Jag trodde att det här var en fotograf, välbekant, ivrigt diskuterad. Nja, inte riktigt. Men en fotograf som förtjänar lite uppmärksamhet, inte minst i gatufotografikretsar, även om han som många andra levde och verkade i en tid innan gatufoto fanns som begrepp. Och fotograferade i flera genrer samtidigt.

Welsh Pub 1938

”Kurt Hutton was born in 1893 in Strasbourg, Alsace at that time a part of Germany. His father was a professor of Comparative Philology at the University and he lived in these academic surroundings passing through the usual gymnasium and going to the University of Oxford for one year where he 'half-heartedly' studied law. By the outbreak of War he was back in Germany, became a Cavalry Officer, received the Iron Cross (2nd class) for bravery at the battle of Verdun, and was invalided out in 1918 with tuberculosis. He went to a sanatorium in St. Moritz, Switzerland. His family had left Strasbourg because this was now no longer German but French territory. About this time he met his wife-to-be Gretl. She was Vienna born and had attended an arts and crafts school in Berlin. With her mother she became a dress designer and maker and this small business seems to have continued until the time they left Germany. Her skill with her hands was used to the full, working in the darkroom, first of all with Kurt in Germany, then for him in England and during the war in the Picture Post darkroom. Even more useful than that in the long run, she seems to have had the practical common sense about money matters about which he could be so casual. After his return apparently cured, from Switzerland, Kurt set up in 1923 a small commercial photographic studio in Berlin, in partnership with Frau Engelhardt sister of a ski-ing companion of Gretl under the name of Engelhardt and Hübschmann. Kurt was born Hübschmann, but began to use the name Hutton in England during the later years of the war. Most of what survives from the Berlin period are a few family portraits although general commercial and some advertisng work was done. Here he used a studio camera and a quarter plate refiex and when Leica came out he bought one of the first models and from 192o perhaps earlier used this and later a Contax for portrait work, particularly of children. He was always good at photographing children and many of his most famous pictures are of young people whom he could successfully capture as individuals without maudlin sentimentality.” (Colin Ostman, Creative Camera)

  Och sen då? Med gul stjärna på kavajuppslaget blev det enkel resa till Storbritannien och jobb som fotograf för magasinet Picture Post, en europeisk publikation som lirade på samma planhalva som Life. 

Ernest Hemingway 1944

  Kurt Hutton är en sån där fotograf som rör sig ganska obehindrat mellan modefoto, kändisfoto och personligt färgat dokumentärt fotografi. Han lär dessutom ha varit en synnerligen snäll, omtänksam och vänlig människa enligt hans hävdatecknare. Egenskaper som aldrig kan vara fel. Eller hur?
Kurt Hutton gick ur tiden  1960.

Gatufoto. En recension

Idag blev det en titt in på Galleri Fotografi. Adress Hornsgatan Stockholm. Bengt Hansson, känd från FS ställer ut gatufoto.
   Och för det första, det går alldeles utmärkt att blanda färgbild med gråskalebild. Är printarna dessutom exemplariskt välgjorda med superb färghållning där färgtemperaturen är på graden när rätt då kan man förstå att det här blir en nöjsam läsning. Bengt Hansson kan sin sak. Det är naturligtvis ett urval av bilder, men det handlar också om att välja ur den mängd exponeringar som jag förutsätter finns. Vissa bilder har jag sett publicerade tidigare och då är det extra roligt att se dem fysiskt så att säga. Det är nu så, bilder på papper trumfar.

Och om berättandet då? Kan man hitta ett anslag, ett fotografens förhållningssätt till det han gestaltar? Ja, jag tycker det. Det finns alltid en tanke bakom Bengts bilder. Det finns ofta en slags rytm i berättandet (Bengt är basist och musiker så fattas bara annat). Och det är ett fotografi i en humanistisk tradition.

Har ni möjlighet ska ni och är i huvudstaden, ta en sväng till Galleri Fotografi. Titta, se och lär. Och ut och fotografera.

Om utsnittet och den återkommande övningen.

Hur många har inte börjat sin fotografiska karriär med ett måttligt zoomobjektiv framför kamerahuset. Åtminstone de som började sin fotografiska karriär för femton tjugo år sedan i och med den digitala revolutionen. Och sedan på outgrundliga vägar hittat nya sätt att hantera det där med brännvidd, eller egentligen utsnitt.
   Egentligen borde nog objektivet vara den del i den fotografiska proceduren som är prio ett så att säga. Den teknikala diskussionen handlar dock oftast om helt andra saker. Men man säljer nog inte fotoprylar med utsnitt som argument. Möjligen krämig bokeh eller mer troligt hypersnabb autofokus. 
   Hur hittar man sin brännvidd? Eller kanske mer riktigt hur hittar man sitt utsnitt? Hur väljer man att förhålla sig till den verklighet man har som syfte att gestalta eller dokumentera? På den analoga tiden var nog 50mm instegsbrännvidden och de flesta klev nog i med 24x36 innanför slutaren. (Idag finns det fler ju ”filmformat” så vad man har innanför linsen är inte alltid helt klart. Den som plåtade med 120 film visste nog säkert vad som fanns innanför slutaren. Vad refererar man till? Men nu tänker jag småbild eller full frame som normaliteten.)

Det finns en övning som alla fotografer bör göra vartannat år. Utsnittsövningen.  Fotografera ett motiv med en fast brännvidd. En avståndsbild, helbild, halvbild, närbild genom att förflytta dig mot motivet. Gör sen samma serie bilder genom att byta brännvidd. Det här är fotografisk elementa, men precis som att öva HLR (hjärt-lungräddning) en gång om året, ursäkta liknelsen, håller man sig beredd och uppdaterad. Tag nu den mest vidvinkliga bilden i serien där du förflyttat dig närmre motivet. Gör beskärningar av densamma så att bilderna blir jämförbara med de bilder du tog med olika brännvidder. Då förstår du, återigen, att brännvidd är lika med utsnitt. Ibland är det bra att öva på sånt man redan kan.

Markéta Luskačová

Lite granna med tanke på att det där med den politikfria ytan som en fotocommunity borde vara i en dels tankevärldar fick mig att fundera lite. Är det ens möjligt att vara fri från politik i bild? Är det opolitiskt så är det ju politisk bild i den mening att en ”opolitisk” bild blir politisk i sin negation. Jo, jag vet att det är möjligt att skapa strikt objektiva bilder men då handlar det egentligen mer om sammanhanget, ytan eller arenan där bilden presenteras.
   Det finns en genre skulle man kanske kunna säga, Centraleuropeiskt svartvitt fotografi med landsbygd, romer, lite för eländigt tycker en del, med såna som Joseph Koudelka som frontfigur. Men det finns så klart fler (annars kan det inte bli en genre),Markéta Luskačová till exempel. En fotograf med en diger lista över publiceringar och utställningar. Hennes böcker är dessvärre rätt svåra att få tag på. Intressant är att hon plåtar i Prag 1968, hon skildrar romsk marginaliserad landsbygdsbefolkning i Slovakien. Hon går liksomm i par med Koudelka.Hon skildrar Irland, arbetslöshet i England med mera. Social photo som det brukar kategoriseras. men finns det någon skillnad i hennes sätt att fotografera i det att hon är en kvinnlig fotograf? Jag vet inte.
   En annan fotograf som verkat i ”genren” är Johan Lundberg som gjort en fin bok ”Another day of life in Romanipen.” Men som sagt, man måste nog gilla svartvitt, korn och vidvinkel. Rätt mycket Straight photography skulle man kunna säga.

  En bild av Markéta Luskačová som har något lite av det sätt att komponera som bland andra Georg Oddner utvecklat.
Ber om ursäkt för den dåliga repron men en Iphone i den nattdunkla verandaateljén räcker liksom inte till. 

Om massbilder och trivialbild

Ett intressant inslag i SVT nyheter som handlar just om det här med massbildens allians med det privata kontextet. Nåt som är särskilt intressant är tanken som väcks av den inkallade experten, om att få bilden gillad, och glidningen och syftningen till en influencers syfte och värv. Här anar jag en generationsfråga. Om skilda syften. Om olika syften med bilden, alltså den triviala och privata.
 Experten Stina Vickhoff  talar i perspektivet mottagare, alltså vad hon förväntar sig av ett kvalitativt flöde. Och det kan ligga något i det. En bild blir en tolkningsbar berättelse först när den når mottagaren. Men det finns ett skav här. Sändaren vill berätta om sin upplevelse, inte med snegling på mottagarens, eventuella, kvalitetsaspekter. Det är som att dissa en bukett blommor någon kommer med till en bjudning. ”Nä, bättre kan du”.
   För det är nog så att privatbilden, massbilden är sändarens angelägenhet, fram tills dess bilden omfamnas av mottagaren. Där i det ögonblicket kommer bilden att transformeras till en allmängiltig trivialbild, eller en massbild som har avsändaren som facit.
   Problemet ser jag som att Vickhoff inte uppfattar den privata massbildens primära syfte. Hon tycks tro att bilder skapas i ett ”influencerkontext” där bilden huvudsakliga mål är att ge flest möjliga gillanden. Det trots att hon vill att bilder ska ha ett mervärde, människor, glädje men också vardagens tristess. Men vi berättar om det liv vi vill berätta om. Vill vi berätta om svackorna gör vi det, men kanske inte i offentlighetens ljus 
   Jag skulle eventuellt kunna köpa det om det inte vore för att inslaget (expertens?) illustreras med den allra  värsta sortens stock art, trivialbilder, om än rörliga.

Men, vad är det för fel på grillbilder? Jo, jag vet. Matfoto är en svår genre. Men mottagaren är inte Allt om Mat. Mottagaren är allt som oftast vän och familj  Ja, medelhavet är blått. Min bild vill bara berätta om ja, jo jag har också sett det.  Och att bilder från semester skulle vara superskryt? I en tid när det ses som en mänsklig rättighet att flyga till Medelhavet. 
   Nä, här får experten läsa på. Alternativt SVT.

Vad gäller bilden ovanför, trivialbild om det inte vore för fågeln i högra hörnet. Indiska oceanen, Kerala. D300 24-70 2.8.