Dramatik på 5th avenue

En stad som har 11 september i närminnet reagerar direkt. Ett skottdrama som inte vara ett terroristattentat utan mer av en
förfördelad anställd går upp och skjuter ihjäl sin närmaste mellanchef.
Helikoptrarna surrar över hela Manhattan. Adrenalinet porlar. Pressen är där. Alla!
Men vad vore NY utan lite småsnack i pausen.
( Nikon D300  24-70/2.8. Lite pyssel i Efex Silver.)

Självkritik

NY. Woman with bag. Tja, vad ska man säga. Gatufoto av normalgraden. Det är åtminstone inga ryggar. Fast...ganska nöjd ändå. Det blev nån slags rörelse och komposition i bilden i alla fall. Kvinnan med kassen, en av konsumismens prästinnor omgiven av drabanter. 
Jag kan inte komma ifrån den där subtila rörelsen och spelet mellan deltagarna som jag ändå läser in. Och hon i svart till vänster, hon som är iakttagaren, den som ser kameran. Den som ser fotografen och samtidigt gör fotografen delaktig. Eller drar jag för höga växlar..?

(lite teknik. D300  24-70/2.8 Pysslat med Efex. Beskurit lite grann.)

motsatt perspektiv

Motsatt perspektiv

De senaste månaderna har jag provat ett motsatt perspektiv på tillvaron. Jag har satt mig en stund på de platser som romska tiggare brukar sitta på. Bara när det har varit ledigt. Väldigt korta stunder, det är skitjobbigt att sitta på knä. Och kallt. Så har jag tagit några bilder. Märkligt nog försöker många människor passera förbi utan att titta, antagligen ungefär samma beteende som om jag hade varit en rom. Men nu är det en medelsvensson utan pappmugg men med en kamera istället.

Jag tänker att det är väl ungefär de här utsikterna de har dagarna i ända. Tröstlöst är bara förnamnet. Ändå sitter de dag ut och dag in. Nån slags hjältar mitt upp i eländet.

Impressionisterna och utsnittet

Edgar Degas: Place de la Concorde (porträtt av greve Lepic och hans döttrar).

Den här målningen (länk för den som vill se den i färg)  är målad någon gång i början av 1870-talet. Ta en extra titt på den. För visst är det mycket i utsnitt, komposition som känns gatufoto idag. Men också det omedelbara, bilden som ögonblick, frysta delar av en sekund. Det som skaver lite grann är att Degas nog inte kunde stått där på Place de la Concorde med staffliet i skarpt läge och bara snott ihop det liksom. Nej bilden är nog gjord utifrån skissmaterial och enskilda porträttstudier. Men hur kunde Degas komponera den här målningen som han gjorde. Någon förlaga i form av inspirerande fotografi lär inte ha funnits.

I artonhundrasjuttiotalet finns övergången mellan våtplåt och torrplåt. Och även om torrplåten och den tidens kameror möjliggjorde hyfsat korta exponeringstider utomhus så är målningens spontanitet en bit ifrån vad som var fototekniskt möjligt. Och där dyker frågan upp. Hur tänkte Degas när han målade så nära  fotografi som dyker upp först flera decennier senare? Såg Degas rörelsen? Såg han hur tomrummet i bilden förstärkte rörelsen? Förstod han att hunden behövdes för riktningen och gestalten i vänsterkanten inte bara i riktning utan också i gestaltningen ger bilden en berättande betydelse? Förstod han att om ett par decennier kommer ett sånt här bildseeende och komposition vara vardagsmat? Sånt vet vi inte, även om vi kan anta att frågan är noga utredd av konstvetenskapen.
  Men väl värd att ställa även idag.