midvintersolstånd 2019

Våröversvämning i december.  Inte så vanligt. Det är ladan på Kungsängarna där tornfalkarna kommer att häcka i vår. Och flockar av gäss på väg norrut.

Och under bron kommer den safirblå kungsfiskaren ila. Och lärkan är legio. Har jag tur ser jag storspoven. Hör näktergal och kanske, kanske kornknarren .

Jag önskar alla ett nytt år som är lite mer resonerande. Mindre polariserat. Mer genomtänkt. Mer ansvarstagande. Mer humanistiskt. Mindre egoistiskt. Och att så många som möjligt får en god jul.

landskap och processfoto

Sten. Rätt nära Saltvik.

Ibland tar man bilder som man har sett någon gång tidigare. Frågan är var. Hursomhelst, såna här motiv och man får vara försiktig med efterskärpning. Och inte göra för mycket kontrast med kurvverktygen.
En sten som ligger där den ligger. Och har nog gjort rätt länge. Kanske den placerades nån gång i den senaste istiden. 

När man nu är i mitten på augusti börjar det pocka på med besök i människobyn. Se lite folk. Och fotografera en skvätt. Inte bara stenar och horisonter. Men till helgen blir det en sväng till huvudstaden. Och Anders Petersén på Liljewalchs. Och planket, inte minst.

(Undrar om jag inte ska försöka översätta den bilden till en blyerts. Eller kol.)

Utskärgård

Österskäret, Gillöga. Augusti 2019

En tur till de yttersta skären blir det varje sommar. Gillöga i Stockholms skärgård var några år sen sist. Det ska helst vara hyggligt väder när man sticker dit ut. Ankarbotten är inte att tala om. Här åker ankarna kors och tvärs på hala undervattenshällar om de inte fastnar för gott i nån skreva.
Men vackert är det. Och den här dagen tittar S/S Blidösund ut också.

Vill man läsa mer om Gillöga rekommenderas Sven Barthels och Roland Svensons bok ”Gillöga”. Om det bokverket kan man skriva en hel del. Men det får bli en annan gång.

Skärgårdstur

Det brukar bli en tur ut till ytterskärgårdarna varje år. Numer oftast som gastar på goda vänners båtar. Ibland räcker inte vinden till så långt, men det är trevligt ändå. Här har vi kommit till Rammskär innanför Söderarm.

Vi seglar med Primrose, en Reimersritad  kustkryssare byggd 1938 i mestadels mahogny. Ett trivsamt flytetyg från fordom. Och lite aftonbestyr med matlagning och annat gastronomiskt pyssel.
Kvällen kommer med en rätt magnifik solnedgång. Ett sånt här fenomen, vad det nu kan vara vet jag inte om jag sett förut. Det verkar som om det är något bortanför horisonten som skuggar solen. Nån som vet.
Hur som helst sjunger sälarna hela natten och långt in på morgonen.

Med morgonen kommer algerna. Sol och varmt då blommar algerna. Och de är snabbare igång nu än för ett antal år sedan. Människans inhopp i kväve och fosforcirkulationen. Gamla och nya synder kan man säga. Undrar om vi får höra uppgifter om att algerna i Östersjön minskar och vårt innanhav är på bättringsvägen under vår livstid? Hoppas barnbarnen i alla fall kan få bada med sina barn i ett renare hav.  

Bedrägligt lugn i juli. (Inte gatufoto.)

Vikskobbarna i Lillskärgården söder om Svartlöga är favoriter för dagsutflykter med bad och strandliv som huvudsysselsättning. Här är oftast ganska lugnt. Så icke denna lördag mitt i semestern. Till vänster utanför bild ett par väldigt lösgående hundar. Ägaren har kanske dispens från koppeltvånget som råder från april och framåt. Vad vet jag. Till höger en vattenskoter som snurrar runt, runt till förarens oförställda glädje. Han ser väldigt ung ut för att vara femton år fyllda. På väg hem ser vi en person som ägnar sig åt så kallad ”rafting”, det vill säga att man står och paddlar på en surfingbrädsliknande tingest. Det är en mycket modern företeelse ( minst tjugotusen år gammal.) Som kanske var vanligare i skyddade vatten än ute på en fjärd. Men utvecklingen har sin gång. Själv paddlade jag en gång i tiden i en kajak med träspant och  spänd bomullsduk. Spännlack, minns ni den? Numer ägnar man sig åt ”Canoing”. Helst i något hi-tech i kolfiberarmerad plast. Och underställ i lycra. Nej, fel. Nu är det merinoull som gäller. Helst ekologisk.
I denna kroppens aktivitetshets, jagets ständiga jakt efter nya kickar. Finns det inte något ängsligt inbakat i det?
Själva ligger vi i halvskuggan under en ask, ömsom slumrar, ömsom läser några rader. Stefan Zweig och Joseph Roth gäller just nu. Lite processfoto blir det också.