The Dales Way 2008.

För tolv år sedan vandrade vi längs med the Dales Way i Yorkshire. Från Ilkley till Windermere. Det var den vandringen som visualiserade det man hör på väderrapporten, "ett djupt lågtryck rör sig långsamt över Brittiska öarna", och begreppet ihållande regn. Om man nu har förmågan att bortse från sådant var det trevligt och naturskönt på ett engelskt sätt. Som en enda stor kuliss till en engelsk serie (I vår herres hage SVT utspelar sig i de där trakterna.) I varje flodkrök förväntar man sig en flugfiskande gentleman i tweedkavaj, och på de slingriga vägarna en racing-green Morgan, kepsar och fladdrande halsdukar. I verkligheten är det just så här det ser utmen kanske mer av Land Rover och bräkande får.

Mins inte vad den här floden heter. Ett stillsamt duggregn.

Järnvägsstationen i Dent ligger ganska långt från Dent. Annalkande spöregn.

Morgonutsikt från ett B&B. I väntan på en engelsk frukost. Det kan behövas om man snittar ett par mil om dagen. 

(Silver Efex är verkligen en bra genväg till svartvitt. Här fick det bli Plus-X simulering. Liten aning mer kontrast och efterskärpning med högpass. Svart ram eftersom hela hela negativet är med. Nikon D70.)

Muu

En sanning är att allt det som syns i en bild är att betrakta som berättarkomponenter. Och frågan blir då, vad uppfattar betraktaren/mottagaren? De väsentliga bildelementen borde väl inte vara något problem men det kan finnas undanskymda, sådana som kan bli till bildens punctum. Den här bilden saknar ett punctum och det är heller inte tänkt att den ska ha nåt heller.

Men om man räknar in färgen som en berättarkomponent, och det bör man göra eftersom den faktiskt syns, så finns det ett problem. Hur receptiv är betraktaren inför en ändring av bildens färg, som i det här fallet en relativt subtil ändring. (En mjuk s-kurva med vitpunkten indragen och sänkt ett par steg, klarheten ökad och mättnaden sänkt. Plus lite grundskärpa. Allt utfört i Camera raw.) Det är alltså inte den mest förekommande justeringen om man tittar på bildflödet i våra vanligaste sociala medier. Däremot vanligare i tryckmedia. 

Som sagt, hur uppfattar betraktaren den här färgförändringen? Gissningsvis som en liten, liten irritation i den "perceptuella maggropen". Om ens det. Om man skulle be betraktaren att beskriva färgen så sätter jag min gamla keps på att utlåtandet blir "Tråkig". Möjligen dyster.
För att överhuvudtaget se vissa förändringar behöver man kunna jämföra. Antingen genom att se de olika alternativen samtidigt, eller att man så att säga, har möjliga alternativ i bakhuvudet. Alltså en viss erfarenhet och därtill hörande kunskap om hur bilder kan förändras. Och att bilder kan förändras i vissa syften. Ibland grumliga.

Ibland väljer man att gestalta verkligheten i gråskala. Väl medveten om att verkligheten är i färg. Åtminstone här ute på Kungsängarna.

Lite granna onödigt vackert

Att en midsommarafton i skärgårn skulle bli 25 grader varmt, fullt badbart i sjön. Klarblå himmel och fjärden ligger blank som ett nybonat golv hade man väl inte tänkt sig. Luttrad som man är. En sak har vi dock lärt oss, glömd öl i köket därhemma smakar alltid så gott. Men det går att njuta en midsommarlunch utan pilsner, trots allt.
Xpro2 och 23mm. En inte oäven kombo även i landskapsfotots domäner. Fast den här bilden är tagen med Iphone 6.

Karantän i urskogen?

Vi tog en sväng bort till Fiby urskog en liten bit väster om Uppsala. Vi tänkte tanken att lite vandring i urskog är nog lite ensamhet, så riktig i dessa tider. Trodde vi. Men skogen genljöd av glada utrop och folk både här och där. Vilket naturligtvis är roligt och bra att fler hörsammar uppmaningen om att vistas ute. Och skogsbad, som det numera heter, är bra för både kropp och själ och stärker säkert immunförsvaret.

Fiby urskog är en sån där block och hällmarksskog med rent John Bauerska kvaliteter. Reservatet får sköta sig själv så det är verkligen en gammelskog.

Och vi ägnar oss gärna åt processfoto. Bilder för bildernas egen skull. Flanörfotografi i skogsmiljö. Men om kameran på magen skärper bildseendet? Kanske.

Vridna torrfuror och silvergrå krokgrenar måste naturligtvis fotograferas. Inte bara av oss. Undrar hur många avbildade torrfuror det finns i världens samlade serverhallar och diskar?

Och tanken dyker upp då och då. En bättre vald tidpunkt, med lite mer spännande ljus. Ett stativ, ett mer dedikerat objektiv, lite mer tålamod och ett mer aktivt motivsökande. Exempelvis,den där bilden på en blåsippa i mjukt motljus som man har sett dussintals bilder av allaredan. Och redan fotograferat några gånger. Det vore nåt.

I fjällen som exil eller förtida karantän.

En vecka i exil. eller är det möjligt att göra karantänen i förväg är ett av små diskussionsämnen. Fjällvecka med goda vänner. Grövelsjön. Och viktigaste diskussionen är naturligtvis färg. Alltså vilken valla? Lila, rödlila, blålila..?
Och lite processfoto blir det. Men kallt om fingrarna, och kameran ligger ofta långt ner i ryggsäcken. Det blir lite foto som kanske kommer att bli nåt längre fram. Kanske nåt i den här stilen. Jag översätter ibland mina foton till teckning. Också ett sätt att framkalla bilden eller att bearbeta den. Den här blyertsteckningen är tre och en halv meter lång. Det skänker en viss tillfredsställelse att göra stora grejer. Det blir väldigt fysiskt på nåt sätt. Bilden heter "glömma".