Stolthet och disputation

Ellen, ett av våra barn disputerar. Om att få ihop livspusslet utan egen bil. Och om hållbarhet. Många frågor som hakar i varandra.  Kulturgeografen Göteborgs universitet. Det gick som väntat bra och nu har vi en doktor i familjen. Jag fick nöjet såväl som förtroendet att göra omslaget till avhandlingen.
(Men kameran i fickan klarar som väntat inte att sätta skärpan där den bör vara. Nåja, det togs fler fotografier under dagen.)

Arbete

Med linsen ner i komposten. De som lever och verkar där. Skulle kunna vara ett ämne för en större betraktelse men det får stanna vid det här.

Nikon D800 Nikkor 55/2,8 macro. Ett som man säger analogt objektiv.

Vårritualer.

Nässelsoppa. Om en vecka plockar vi ramslök och skogslök. Körveln står på tur. Det trodde man inte för ett par veckor sedan. Alltid lika förunderligt.

Trevlig sista april önskas.

En fråga om utrustning

Ibland händer det. Alfåglarna ligger på fotoavstånd från bryggorna. Om man har ett minst 600mm och kan beskära ett hundratal millimeter till vill säga. Men det har inte jag. Hade jag haft det, vilket dessutom inneburit i ett oförsvarligt stort hål i plånboken, hade jag slutat dagen med några fina alfåglar, fjorton gudingar men bara en åda, en häger, en korp, fru storskrak, paret strandskata och ett par svarthakedoppingar. Skäggdoppingar som parningspelar är inte dumt det heller. Och havsörnen, "GammelAnte", så klart. Och ett oräknat antal andra av alla de sorter stora som små. Men ingen sädesärla.
   Det är kanske inget att gräma sig över, andra gör det bättre och har säkert mer med tålamod. Och jag går dessutom omkring med ett zoom. Jag börjar bli lat, eller är det den där fotolusten som inte alltid infinner sig. Det finns att fundera över.
   

Den siste äventyraren

Lite granna onödigt kom det ytterligare snö under natten. Man får backa bandet. Trädgård och jordbruk får anstå. Kvällen kommer med småregn och dimma utifrån fjärden. Lite pyssel i en hårddisk istället.
   Det kom ett dödsbud härom veckan. Erik, den siste äventyraren har gått ur tiden. Och när jag skriver äventyraren så menar jag det, han som körde motorcykel kors och tvärs genom Europa, gjorde en massa spännande saker, som liftade till Colombia och blev kvar där med fiskesafari som födkrok. Det var nog Venezuela ett tag också. Colombia  lär inte vara helt hälsosamt att vistas alla gånger. Och fiskesafari, här var Erik en auktoritet om jag förstått saken rätt. Rikt och märkvärdigt folk anlitade honom. Eriks liv var förmodligen betydligt mer sammansatt och spännande än vad man kan tro. Du hade ett eget band också i det sena  sjuttiotalet. Jag lirade med dig och minns särskilt en av dina låtar, jag har den fortfarande i huvet, den som liksom landade i min egen upptäckt av en brasiliansk saxofonist, Gato Barbieri.Och där är traderingen igen.
   Men så kom beskedet. Vi hade väl inte så mycket kontakt men Facebook fungerar överallt det är liksom det där att Erik, du ska ju liksom alltid vara i djungeln. Men en aggresiv malaria kan nog fälla den starkaste. Du är i minnet bevarad.

Jag surfar runt i en hårddisk, och det är rätt disk jag tog med ut till ön. Den med alla scannade negativ. Här finns bilderna, historien. Vart tog du vägen? Vad gör du numer? Alla gamla kompisar, alla kärlekar, alla de andra som passerat. I det som kallas ett liv. Det är lätt att bli lite högstämd.

Pentax Spotmatic med Tokina 135 mm. Kodachrome konverterat till svartvitt och den vanliga plus-x simuleringen . Lite ute på hal is ändå när jag jobbar med den bärbara datorns egen skärm. Men siffrorna verkar visa rätt iallafall.