Slutet på juli

Det är något speciellt med slutet på juli eller som nu, början på augusti. Det är som om sommaren rinner ut. Fast, jag vet ju att sommaren är hela augusti och en bra bit in i september här ute i skärgården. Och oktober är min aning av höst. Jag flyttar nog in till stan och civilisation nån gång i november. Coronan hjälper till att förhala.
Sitter på verandan. Ateljéverandan. Regnet kom punktligt klockan 16.00. Här kan man skriva. Skissa. Och få till ett eller annat tecknat eller målat. Eller redigera en eller annan bild. Om jag nöjer mig med min laptop eller ipad. Det går för det mesta om det nu inte gäller lite kinkigare färgarbeten. Fast så mycket sådant görs inte nu. Bildlivet är ett semester och fritidsprojekt. Åtminstone ett par månader framåt.
( Den här bilden fotograferad med den lilla lynniga Fuji X10 uppvisar tydliga brister i kontrast. Och det låter sig inte avhjälpas ens med den mest omilda behandlingen i PS. Jodå, de finns en möjlighet men jag avstår i nån slags omsorg om den ursprungliga bildens intention.)

Tankar om skärpa och hur man tittar på den.

Det finns en gräns för vad man kan begära av en bilds skärpa. All mätbar teknik hamnar för eller senare vid den fotografiska pärleporten. Har tekniken tillfört något? Man kan om man vill dra till med ett ”sharpness is a bourgeoise thing” eller också gilla bilder med rejäl oskärpa. Där oskärpan blir till ett uttrycksmedel. Eller är skärpa det man håller högst här i livet. För att skärpan tillför bilden och bildens berättelse något? Eller för att man bara och helt enkelt gillar skärpa. Det är helt ok att gilla skärpa oavsett anledning.
Eller oskärpa. Jag gillar oskärpa. Gärna i kombination med skärpa. Därför brukar jag pilla dit lite skärpa i eventuella ögonvrår på tacksamma modeller. Inte mycket, bara lite, lite. (En lagermask och högpass klart ljus och sen försiktigtvis måla fram lite skärpa där det behövs. De som använder annan programvara än Adobe kan säkert hitta någon liknande metod. Själv nöter jag PS så länge det går, av olika skäl.)
På den här bilden slumpade det sig så att modellen viftar till lite med handen och då kan man kontrastera den oskärpan med, som sagt lite, lite mer skärpa just i ögonvrån.
(Coronasäkrad tillvaro. Vi har nu varit i närhet med varandra i över två veckor och någon tänkbar införsel av virusar har  veterligen inte skett. Munskydd dissar vi. Och bilden gick faktiskt en liten sväng i Efex och en Acros-simulering ovanpå allt. Xpro2 och 23/1.4) 

Ai oli-dags.

En god skörd i år. Det mesta har gått som det ska med lökarna. Annat har vuxit överdrivet mycket. Mycket bladmassa, mycket snack och lite verkstad i spenaten om man så säger.
 Ibland läser jag om att bilder kan ha urfrätta ljusdagrar. Det var också ett återkommande moment i kursen Fotografisk bild. Att träna eleverna i att se tekniska detaljer i sina bilder för att därigenom göra bildernas berättelser starkare, trovärdigare och mer övertygande. Men vad är egentligen urfrätta bilder? I de bästa stunder är det egentligen inget annat än de partier i synfältet som bländar ögat. Men i bilden är det partier som har 255 i alla kanalerna. Och den ljusheten är det knappast någon som blir bländad. En väldigt ljus himmel uppfattas som regel av ögat som vit, även om den inte är det om man mäter RGB-värdena. Helst vill vi exponera bilden som om vi ligger precis på gränsen. Eller efterbearbeta. Med histogrammets hjälp och med kurvan som verktyg. Så mycket mer behövs knappast.
Den som vill kan fortsätta resonemanget, är bildens urfrätta dagrar motiverade? Tillför de bildens berättelse något?) 

Mycket på gång i veckan, till exempel att gå barnfota.

Så har vi haft alla barn med respektive och barnbarn hos oss och då är det kollokök som gäller. Och en hel del annan logistik som ska lösas. Coronasäkrad dessutom. Och man ska hinna med att foto lite grann också.  Så är det uppfriskningskurs i HLR också, mitt i allti hopa. Men HLR ska man ha som ett rinnande vatten om natten. Som det heter. Nya ord dyker upp tack vare den yngre generationen, förutom stölvar och vipsad grädde, även ordet barnfota som jag tycker omedelbart bör kvala in i Akademins ordlista.
Annars händer inte så mycket i juli. Annat än en väldigt tydlig närvaro i nuet. Sommardagarna passerar.

Jag skulle så klart följa upp de där tankarna runt trivialbild och banal bild. Men det har inte hunnits med. Annat än tanken att såna här definitioner inte borde vara värderande. Inte betygssättande. Utan mer att vissa bilder, berättelser eller förhållningssätt till bild har sin givna plats i sitt kontext. Googlar man på banal bild hamnar man snabbt på Shutterstock och andra ställen där man kan köpa banala bilder. Bilder som är vad de är. Tämligen grunda, redundanta. Men såna bilder behövs också. I sitt kontext. (Jag har själv ett antal såna bilder uppladdade på en site. För avsalu. Då och då klirrar det till i kassan. Inte särskilt ofta ska dock erkännas.) Det är ju nu dessutom inte de bilder eller det bildskapande jag håller för högst Men en personlig preferens är inte lika med en allmängiltig. Eller hur?

Som sagt. Sommardagar i ett flöde. Det är nog det triviala som gäller. De stora frågorna får vänta.

(Fuji Xpro2 23/2.0 gäller nu om man inte behöver överdrivet kort skärpedjup. Och inte är det nåt finlir i efterbearbetningen heller.)

Är trivialbilder dokumenterande eller gestaltande?

Är en fråga som kan fånga ett visst intresse regniga lågtrycksdagar då västvinden ger frånlandsvind och bad och morgondopp ligger långt bort i listan.

Nu kan man så klart med viss fog fråga sig om frågeställningen i sig är relevant på nåt sätt. Har detta någon betydelse?
Ja och jo, men frågan dyker först upp när bilden publiceras och nått fram till en mottagare, läsaren-uttolkaren, hävdar någon. Andra menar att det är fotografens intention som avgör. Och hur vet man det? Och som sagt har det någon betydelse?
 Ja, om bild är ett språk så ligger det mycket kommunikation i begreppet. Bilder är sålunda till för att läsas. Eller går vi ensamma och talar i skogen, för vårt eget öra? Ja, det är kanske så trivialbilden kan definieras. Det är min röst för mitt öga. Eller åtminstone för de allra närmaste ögonen.
   Trivialbilden är väl nästan alltid gestaltande. Den gestaltande bilden har alltid någon form av tillrättaläggande i sig. Komposition, ljussättning om än i sin alldeles mest basala form, och nån slags regi. Syftet med trivialbilden är nästan alltid att vara vacker, om än inte insmickrande så i alla fall med ett positivt anslag. Den dokumenterande bilden är, om inte motsatsen så åtminstone en kommunikation om vad man faktiskt ser. Ett registrerande. (Sen kan naturligtvis en dokumenterande bild få andra kvaliteter än just de registrerande, men det är fortsättning på resonemanget.)
Resonemanget i stort haltar förmodligen något. Och kommer  så att göra tills det är så utrett som det kan tänkas bli. Allt blir inte klart och färdigt.  men det är en viktig tankerörelse i allt fotograferande.

(Barnbarn skrubbar potatis, ritar=gestaltar något. Fuji Xpro2 23/1.4.)