Blue Note

En fotogenre jag är lite svag för är skivomslag, gärna jazzplattor och särskilt Blue Notes utgivning. Och i synnerhet de med  Francis Wolffs bilder, ofta formgivna av Reid Miles, ett annat viktigt namn i Blue Notes utgivning. Miles plåtade en hel del han också men det är nog Wolffs bilder som blivit de ikoniska. Wollf var också en av grundarna av bolaget. Många bilder är tagna under repetitioner eller inspelningar och har i mitt tycke ofta väldigt tät atmosfär. Sen får man komma ihåg att på den här tiden var ett skivomslag 30x30cm, det fanns alltså gott om plats att göra omslag på.

 Det gick en film om Blue Note på SVTplay för nåt år sedan, "It must Schwing" tror jag att den hette. Den kan nog hittas nånstans, många trailers finns på Youtube. Boken The cover art of Bluee Note Records kan man nog hitta antikvariskt. Det finns för övrigt hur mycket som helst om Blue Note både på nätet och som sagt på Youtube. Och är man nöjd med detta kan man grotta ner sig i andra stora bolag som Prestige, Impulse, Atlantic och A&M. Med flera. Mycket foto. Mycket form.

Strömming a la Mediterranée

 För inte så många år sedan hade jag ett säkert strömmingsställe i Blidösundet, Stockholms skärgård. Jag kunde oftast placera ekan med millimeterprecision med hjälp av tre enslinjer. Och drog strömming. Alltid. Säkert som snus eller amen i kyrkan. Men nu är lite annorlunda tider. Det händer något i Östersjön och Bottenhavet. Strömming får man handla på ICA. Och den är dessutom fångad i Västerhavet. alltså sill, i microformat. Det som händer har inte så mycket med skarvar eller sälar att göra är min tro. Huvudorsaken ligger nog på andra mindre smickrande plan.
   Men så här gör jag. Ett kilo strömming. Saften av en citron, två kanske tre vitlöksklyftor, en duktig knippa timjan, ett par nypor koreansk chili. Generöst med olivolja och salt så klart. Marinera i en timme eller mer. Grilla på het grill. Strössla med nyskördad persilja. Servera omedelbart på eller med ett bra knäckebröd, efter smak och lynne. Själv brukar jag oftast Sandströms roslagsbröd av äriltyp. Se till att gästerna har en välutvecklad hunger innan.

Bon appetit!

(Det här borde bli blogg nummer 500. Värt att fira kanske. Och bilden är inte från Blidösundet men väl från Lambskär  i ytterkanten av Svartlögafjärden. Hårddiskarnas bildminnen är det man ska leva på nu några månader framåt.)

Dimmig och coronasäkrad eftermiddag

En smittsäkrad utflykt med barn och barnbarn till friluftsområdet Fjällnora öster om Uppsala. Och lite processfoto som det heter. Vi undrar om det blir några isar i år. Utflykter med barn kräver en välutrustad tross. Och vid korvgrillningen kan ett sånt här verktyg komma väl till pass. 

Inte så mycket färg annars. Och trivialbilden får ändå en liten, liten kick när den görs svartvit. 

Om konstens förgänglighet

En skiss till en skulptur som kanske blev av. Nu i skissernas naturliga upplösning. Naturen återtar. Och det var väl de existensiella frågorna som konstnären Olof Hellström också sysslade med. I ett ständigt pågående försök att gestalta människans ständiga samtal med livet själv. 

(Finns det något fotografiskt sätt att gestalta konst i förfall? Jag kunde inte låta bli att göra en svart ram.  Att det gick att göra en Tri-X simulering utan att det grynade till sig allt för mycket. Hade jag tagit en bild i Olofs ateljé på sjuttiotalet hade det suttit Tri-X i kameran är jag säker på. Och det är ett fotografiskt uttryck som passar bra till Olofs bildvärld tycker jag. Olof gick bort i april 2017.)

Luddigt och om det analoga.

Walliskt svartnosfår. Sedda ovanifrån. I lammstadiet är de här så nära sötchock som möjligt är. Passerar hagen på morgonturen och kliar dem på nacken. Vissa morgnar blir det inte springa, utan en för knän och andra leder mer skonsam framåtrörelse. Då får en kamera hänga med. Så blir det nåt slags processfoto av det hela. Om processfoto skärper bildseendet låter jag vara osagt. 

Gräs sett snett från sidan. Och om analogt foto skärper bildseendet kan också diskuteras. Vilket också görs. På lite olika sätt, här och där. Vilket naturligtvis är bra. Öppen diskussion är alltid bra.

Idag fotograferar jag digitalt. Till nittionio procent. Den sista procenten syftar på några sällsynta sessioner med Rolleiflexen, som dessutom skulle må bra av en tretusenmilaservice. Och då har jag alltid ett väldigt bestämt syfte. Att det analoga ska tillföra något. Och det är alltid frågan om bilder som ligger bortåt poesi eller konstfotosegmentet. Förmodligen handlar det mer om min känsla och nöjdhet än om resultatet i sig. 
Under åttiotalet, det årtionde när jag arbetade en hel del med illustration blev det också mycket fotograferande. Produktfoto mestadels. Väldigt ofta med långtidslånad Hasselbladare. Det blev mycket bilder till manualer och monteringsanvisningar. Och det var i den vevan jag och mina beställare enades om att den tecknade anvisningen är fotografiet vida överlägset. Något jag ofta tänker på när jag ser att Stockholms taxibilars takskyltar fortfarande sitter kvar på taken. Nja, de har ändrat konstruktionen lite sen dess.
Om någon hade erbjudit mig  ett kamerasystem och bearbetningssätt där jag kunde ta en rulle bara för att omedelbart kontrollera exponeringen, där jag kunde frilägga ett objekt med några enkla handgrepp, justera exponering och färgtemperatur. Utan att skicka bilden till färglabbet. Gissa vad jag skulle ha valt. 

Men om nu någon djinn eller annan ande i flaska skulle uppenbara sig och erbjuda  en analog kamera ( med tillhörande mörkrum och övriga faciliteter), vad skulle jag då önska. Vad skulle du önska?

(Översta bilderna med xpro2 och 23mm. Halon, eller vädersolen med Iphone 6.)